Kambodja: Diktaturen nästlar sig in

Demokratin i Kambodja är i fritt fall. Regimkritiker mördas, fängslas och skräms till tystnad. I juli ska val hållas landet till utan opposition. Med Kina som regimens stöd finns nästan inget hopp om förändring.

reportage | 2018-03-02
Av: Per Liljas
Även publicerad i AmnestyPress #1/2018

78-åriga Nget Khun bor numera under en presenning då hon har drivits bort från sin bostad. Foto: Jonas Gratzer

Huvudstaden Phnom Penh skjuter i höjden. Det ena lägenhetskomplexet efter det andra växer fram. Det är lätt att tro att Kambodja, ett av Asiens fattigaste länder, hakat på en utvecklingsvåg. Statistiken talar samma språk: drygt sju procents årlig tillväxt sedan år 1994. Men mycket är fernissa. Bostäderna byggs av kineser, för kineser.

Och bakom byggarbetsplatserna döljer sig krossade människoöden. Ingenstans är det så tydligt som i Boeung Kak, ett samhälle samlat kring en sjö mitt i staden. På några få år har sjön fyllts igen och invånarna drivits bort.

– Vi brukade fiska, odla vattenväxter och skeppa runt turister i våra båtar, säger 78-åriga Nget Khun.

Nu tar hon emot under en presenning. Marken är lerig och inklämd vid sidan av en moské. Det är den kompensation hon till slut kände sig tvungen att godta. Efter ett drygt årtiondes kamp för samhällets rättigheter kastade även ”farmor”, som de flesta kallar henne, in handduken. På sängen radar hon upp foton från demonstrationer där hon blöder i ansiktet och slagits medvetslös.

– Det är samma nu som under Pol Pots styre, säger hon men ändrar sig snart:

– Nej, det är värre nu. Då gjordes i varje fall ingen skillnad mellan fattiga och rika. Om makthavarna vill ha något nu kastar de bara ut dig, utan någon som helst omtanke.

Anhöriga till de omkring två miljoner kambodjaner som dog under Röda khmerernas fyraåriga styre 1975-1979 skulle inte hålla med Nget Khun. Det var länge sedan Kambodja var nere i massmördandets bråda djup. Men skiftet är inte radikalt. En ineffektiv krigsförbrytartribunal, ECCC, har gjort att såren aldrig läkt.

Kåkstäder vid Mekong-floden. I horisonten syns det nya Phnom Penh ta form. Investeringar av kinesiska företag ökar efterfrågan på mark och de fattiga områdena står som förlorare. Foto: Jonas Gratzer

Premiärminister Hun Sen, som i praktiken styrt sedan 1985 och som bär den officiella titeln ”den noble, suveräne och allsmäktige överbefälhavaren”, har byggt sitt nya välde på samma rötter av rädsla och absolut makt. Och med jämna mellanrum blottas den råa styrkan som hägrar under ytan.

Nget Khun och andra som har protesterat har varit varse den under lång tid. Likaså diplomater och internationella rättighetsorganisationer. Inför parlamentsvalet i juli har däremot diktaturens verkliga ansikte även blivit tydligt för alla andra att se. Oppositionspartiet har förbjudits. Medier har stängts ner. Kritiker tystats. Masken är av, kanske en gång för alla. Och hoppet om undsättning utifrån verkar fåfängt. Inte minst eftersom Kambodja är under Kinas skyddande vingar.

Kem Rithisith, broder till den dödade politiske analytikern Kem Levy. Foto: Jonas Gratzer

Från en skylt vid en vägkant i provinsen Takeo blickar en brett leende man ut. I dess underkant står, på engelska och khmer, ”torka dina tårar, fortsätt din resa”.

Kem Rithisith tar emot vid en gravstupa intill. Han har uppfört minnesplatsen för sin bror, den politiske analytikern Kem Ley. Den 10 juli 2016 sköts Kem Ley ihjäl på ett kafé i Phnom Penh. Tecken pekar på inblandning från landets militär eller polis, men en gärningsman har redan dömts och regeringen har avvisat de krav på en oberoende utredning som ställts av 164 internationella organisationer, bland annat Amnesty International.

Kem Rithisith hoppas att Kem Leys ord i varje fall kan leva vidare. Med sin oräddhet och skärpa, men kanske framförallt berättarteknik, vann Ley hundratusentals följare. Genom att omvandla landets skeenden till fabler på Facebook och radio blev han en slags Kambodjas George Orwell.

– Min bror var smart. Han talade inte bara till de lärda, utan han använde ett språk som alla förstod, säger Kem Rithisith.

Begravningen av Kem Ley den 24 juli 2016 fick hundratusentals människor att bege sig ut på gatorna. Foto: Samrang Pring/Reuters/TT

När Kem Ley sköts ihjäl i juli 2016 hade han just publicerat ett antal sagor om landsledaren ”Transparens”. De refererade till den explosiva rapport som organisationen Global Witness nyligen hade släppt om premiärministern och hans familjs korrupta nätverk. Hur de kontrollerar 114 företag och tillgångar på flera hundra miljoner dollar. Hur de använt giftermål för att knyta eliten kring sig och hålla dem lojala. Utomlands är korruptionen välkänd.

Transparency International rankar Kambodja långt ner på listan över korruption och landet hamnar mellan Centralafrikanska republiken och Zimbabwe. Det är väl dokumenterat hur i stort sett all regnskog har skövlats och hur över 60 miljoner ton sand illegalt har skeppats ut från landet.

– Exploatering är det som binder samman den kambodjanska staten och det kommer inte ta slut förrän resurserna är uttömda eller det inte längre är politiskt möjligt att fortsätta, säger Sarah Milne, forskare i resurser och utveckling på Australian National University.

Hun Sens personliga inblandning hade däremot aldrig tidigare beskrivits så ingående som av Kem Ley. Och definitivt inte för det kambodjanska folket. Kem Rithisith säger att hans bror alltid ignorerade hans varningar om riskerna:

– Han vägrade ha en livvakt. Han sade att han hellre dog för sanningen än på något dumt sätt som att förolyckas i trafiken.

Folk som utmanar Kambodjas styrande elit har länge levt farligt. År 2004 mördades till exempel fackföreningsledaren Chea Vichea, år 2008 journalisten Khim Sambo och fyra år senare miljöaktivisten Chut Wutty. Mordet på Kem Ley sände däremot en speciell chockvåg genom landet. För äldre människor väcktes obehagliga minnen från Röda Khmerernas massaker av intellektuella. För yngre kambodjaner tydliggjordes exakt hur allvarlig regeringen är i strävan att tysta civilsamhället.

Unga killar och tjejer sjunger med i den ändrade refrängen: ”rösta, rösta, rösta, rösta på CNRP” vid ett oppositionsmöte 2013. Foto: Jonas Gratzer

På den här punkten genomgår Kambodja nämligen ett skarpt skifte. Generationsskiftet mellan de som minns Röda khmerernas styre på 1970-talet och de som inte gör det. Den sistnämnda gruppen är i överlägsen majoritet, och är det största hotet mot regimen. De har bättre koll på sina rättigheter och vad som händer ute i landet. Och framförallt så är de inte lika rädda. Åtminstone har de inte varit det hittills.

Vrid tillbaka klockan fem år och oskuldsfullheten är i full blom. I Phnom Penhs Freedom Park dundrar den sydkoreanska dängan ”Gangnam Style” ut över en folkmassa. Unga killar och tjejer står på sina motorcyklar för att kunna se bättre. De sjunger med i den förändrade refrängen: ”rösta, rösta, rösta, rösta på CNRP”.

Sam Rainsy håller möte inför entusiastiska anhängare år 2013. Foto: Jonas Gratzer

Till slut kommer en öppen kortege med den person alla väntat på: oppositionsledaren Sam Rainsy. Efter fyra år i exil har han återvänt hem och det verkar som om hans parti kanske till och med ska kunna göra det omöjliga: vinna mot det styrande CPP. I ett telefonsamtal efter kampanjmötet då liknar han rörelsen med den Arabiska våren:

– Tack vare internet förstår folket vilket korrupt och bakåtsträvande styre vi har. Sedan jag kom tillbaka till landet har ungdomarnas engagemang fullkomligt tagit mig med storm.

Ma Chettra var 22 år då CNRP:s charmoffensiv år 2013 drog genom landet. Han hade länge följt politik i media, och han hade sett protesterna för Boeung Kak. Nu fick han för första gången en känsla av hur många som verkligen brydde sig, så han bestämde sig för att själv ta en aktiv roll.

– Tiden var inne för förändring. De äldre är rädda, men om vi inte gör något kommer landet förstöras, säger Ma Chettra.

Ma Chetra stannar kvar i Kambodja. Foto: Jonas Gratzer

Han gick en kort kurs i journalistik anordnad av en NGO (frivilligorganisation) och startade Facebooksidan Social Breaking News. Tillsammans med fyra vänner gav han sig ut i landet för att ge röst åt folk med historier om korruption och orättvisa. Ett par hundratusen började följa sidan. Men regeringen slog snabbt tillbaka. En av medlemmarna arresterades, de andra fann sina namn på en svartlista. Alla utom Ma Chettra flydde landet.

– Om jag också flyr bidrar jag till rädslan. Men jag vågar inte rapportera lika mycket längre. Vårt enda hopp nu är att andra demokratier, som EU, kliver in och räddar nästa val, säger Ma Chettra.

Att kalla Kambodja en demokrati är att tänja på sanningen. Landet har haft regelbundna val sedan FN organiserade det första valet 1993. Men Kambodja har också upplevt kupper. Och likt många andra länder i regionen är det ett system där segraren tar allt. Under de senaste årtiondena har regeringspartiet CPP manipulerat samtliga offentliga institutioner så att deras främsta funktion nu är att hjälpa partiet behålla makten.

Bostäder byggs av kineser för kineser. Foto: Jonas Gratzer

De över tio miljarder dollar landet dragit in från utlandet under perioden 1993-2012 har gjort föga för att ändra på den saken. Svenskt bistånd har bland annat gått till skatteverket samt en antikorruptionsbyrå, två myndigheter som båda har använts av regimen för att attackera dess fiender.

Utländska pengar har också betalt för nyttiga saker som sjukvård, men det har blivit en ursäkt för regeringen att inte spendera något själv på liknande tjänster. På sikt har resurserna i bästa fall bidragit till att hålla demokratiska frön vid liv. Valet 2018 såg ut att kunna bli det historiska tillfälle då de skulle slå rot.

Kommunalvalen i juni 2017 var en tydlig markör. Gapet mellan CPP och CNRP blev endast 7 procentenheter när CPP fick 50,8 procent mot 43,8 procent för CNRP. Vid kommunalvalen år 2012 hade gapet varit 41 procent.

Resultatet i juni 2017 innebar att regimen skulle få det svårare att locka eller tvinga till sig röster inför parlamentsvalet i juli 2018. Och det var tydligt att de skulle behöva alla medel de kunde uppbåda. Att landsbygden vände sig emot CPP var ett tecken på frustration över regimen snarare än förtjusning över oppositionen.

CNRP:s ledare har nämligen gjort sig kända för att tillbringa mer tid utomlands än ute på Kambodjas landsbygd. Få analytiker har närt någon illusion om att Sam Rainsy är någon frälsare. Nu verkade han ändå ha en chans att vinna makten. Inte ens hårda tag hjälpte regimen. Rädslan växte till exempel av mordet på Kem Ley, men hundratusentals människor gick också ut på gatan under hans begravningsprocession. Senast ett dödsfall dragit sådana massor handlade det om en kunglighet när 90-årige Sihanouk, landets ledare under många år, avled år 2012.

Möte år 2012 för gemensam opposition: Kem Sokha, nu fängslad, och Sam Rainsy, nu i exil i Paris. Foto: VoA/Wikimedia

CPP:s svar blev ännu hårdare tag. Sam Rainsy drevs åter i exil år 2016 och tvingades avsäga sig partiledarrollen. I september 2017 anklagades hans efterträdare Kem Sokha för ”förräderi” för att ha konspirerat med USA och andra västmakter för att genomföra en ”färgrevolution” på samma sätt som hänt i före detta Sovjetstater. Den 1 februari vägrade en domstol att frige Kem Sokha mot borgen och Amnesty International rapporterade att observatörer vid förhandlingen noterade att Kem Sokhas hälsa har försämrats och att han stundtals hade svårt att hålla sig upprätt.

Cambodia Dailys sista utgåva den 4 september 2017.

Den 16 november 2017 upplöste Högsta Domstolen CNRP och 118 av dess representanter förbjöds från att ägna sig åt politik i fem år. CNRP-ledaren Mu Sochua, som flydde strax efter att Kem Sokha hade fängslats, fnyser åt anklagelserna:

– Inför förra valet fyllde vi gatorna med supportrar. Vi hade kunnat störta regeringen hur lätt som helst, men det var aldrig vårt mål. Partiet är grundat på icke-våld och med landets historia av folkmord är det något vi tar ytterst seriöst.

”Ras ner i öppen diktatur” var den braskande rubriken på Cambodia Dailys förstasida den 4 september 2017. Det var deras sista utgåva. Nu står redaktionens datorer huller om buller i ett kontor hos organisationen World Assistance for Cambodia. Både tidningen och organisationen startades år 1993 av den amerikanske korrespondenten Bernard Krisher. Tidningen fick länge fria tyglar på grund av det jobb Krishers NGO gjorde för att bygga landets skolor.

Men förra året blev de plötsligt pålagda en retroaktiv skatt på 6,2 miljoner dollar och tvingades stänga ned. Krishers svärson, Douglas Steele, chef för affärsverksamheten, tillåts inte lämna landet förrän skulden är betald.

Han tar emot i en delvis översvämmad anläggning. I hans kontor hänger en tavla föreställande den burmesiske politikern Aung San Suu Kyi från år 1995. Det är en berömd scen, då hon just arresterats i sitt hem men kommit ut för att servera de vaktande soldaterna dryck, tecknad av en man som var på plats.

Douglas Steele får inte lämna landet innan den påstådda skatteskulden är betald. Foto: Jonas Gratzer

Douglas Steeles erfarenhet av auktoritära regimer kommer framförallt från just Burma. Han inledde sin karriär i Sydostasien med att skapa en databas för nyheter inifrån det stängda landet. Sedan kopplade han upp exilburmeser till internet. År 1994 anställdes han av George Soros Open Society Institute, en organisation dedikerad till att bryta upp centralt planerade regimer runtom världen. Det har gett honom god insyn i hur USA arbetar bakom scenerna för att främja demokrati.

– Anklagelserna om en färgrevolution i Kambodja är skitsnack, anser Douglas Steele. Kambodja är inte av någon nytta för USA som allierad och inget hot som fiende. Det finns ingen islamistisk terrorism, ingen olja, ingen vapenimport. Om en färgrevolution var på gång skulle vi ha sett en budget för det, men var är pengarna?

Svaret är: i Kinas händer. År 2016 stod landet för 30 procent av alla utländska investeringar i Kambodja och Kina gav fyra gånger mer bistånd än USA. Skiftet har varit på gång under många år och sätter redan sina spår. Kambodja är nu en lojal allierad. Bland annat har landet sett till att det sydostasiatiska samarbetsorganet ASEAN inte protesterat mot Kinas militära expansion i Sydkinesiska havet.

Kambodja är också en tacksam tillväxtmarknad efter att Kinas byggboom svalnat. Statsägda kinesiska företag är idag involverade i miljardprojekt för att bygga vägar, flygplatser, elnät, sportarenor, vattenkraftsdammar och lägenhetskomplex. I utbyte får Hun Sen fullt stöd. Det är inte osannolikt att Hun Sen framöver kommer att kopiera Kinas övervakningssystem på internet, med tanke på Kambodjas växande övervakning av Facebookanvändare.

Premiärminister Hun Sen. Foto: Kremlin.ru

Astrid Norén-Nilsson, biträdande lektor på Lunds Universitets centrum för Öst- och Sydöstasiatiska studier, säger att Kambodjas politiska system alltmer börjar ta efter den kinesiska modellen:
– Tidigare höll Hun Sen tillbaka sin politiska repression för att undvika negativa reaktioner från EU och USA. Nu anser han inte längre att Västs erkännande är nödvändigt.

Sverige går i täten för att försöka slå tillbaka. I november avbröt Sida allt nytt bistånd till Kambodja, förutom för utbildning och forskning. Strax därefter reste CNRP-ledaren Mu Sochua till Stockholm för att lobba för ytterligare handling, framförallt att EU och USA ska upphäva det fördelaktiga handelsavtal som ligger bakom Kambodjas främsta inkomstkälla: klädindustrin.

– Om avtalet ändras skulle det ha enorm inverkan. Industrin ger jobb till över 600 000 arbetare och har kopplingar till höga militärofficerare och intressen i Kina, säger Mu Sochua.

Frågan är däremot om tillräcklig motivation och samarbetsvilja finns. USA har tagit ett steg tillbaka från Asien under Donald Trumps styre. Och Kinas valutareserver är stora. Auktoritära ledare runt om i regionen jublar över Kinas ekonomiska injektioner, utan krav på demokratiska reformer. Thailand, Filippinerna, Malaysia och även Burma har alla närmat sig Peking de senaste åren.

Landgrabbing är en stort problem i Kambodja. Denna familj i Phnom Penh är en av många som har vräkts. Foto: Jonas Gratzer

Västvärldens piska kan driva Hun Sen ännu längre åt det hållet. Landgrabbing, eller markrofferi, har anmälts till ICC, Internationella brottmålsdomstolen i Haag där Kambodja är en av de stater som har anslutit sig till Romstadgan. Något beslut om att ICC ska ta upp fallet har dock ännu inte fattats.

Sorpong Peou, professor i statsvetenskap på Toronto-universitetet Ryerson, trycker på behovet av förtroende, inte vedergällning. Han upplevde personligen Kambodjas mörkaste tid. I tre och ett halvt år genomled han Röda Khmerernas arbetsläger.

– Vad Kambodja behöver mest av allt är att undvika lockelsen att demonisera varandra. Jag har själv sett hur vansinnig politiken kan bli när strukturerna bryter ihop, säger Sorpong Peou. Likt de flesta tror inte Sorpong Peou att Hun Sen kommer att lämna ifrån sig makten. Diktatorn har själv sagt att han vill sitta kvar i 15 år till, tills han är 80 år. Under tiden kan hans barn förberedas att ta över.

Douglas Steele sätter sitt framtidshopp i perspektiv med vad som händer i Burma:

– Diktaturens barn vill ha iPhones också, de vill inte vara isolerade. Hun Sen är först och främst en opportunist. Och det är bättre för affärerna om man inte är för elak.

Tep Vanny anländer den 12 april 2017 till domstolen där hon åtalats för att ha attackerat poliser. Foto: LICADHO/AI

Det är en dyster prognos för regimens offer. Över 400 000 människor har de senaste åren vräkts för att ge plats för nya fastighetsprojekt eller gummiodlingar. Eftersom Röda khmererna avskaffade allt markägande har de vräkta haft svårt att hävda rätten till sina hem. Nget Khun och de tolv andra kvinnor som ledde protesterna i Boeung Kak – de så kallade Boeung Kak 13 – skapade rubriker i hela världen.

Amnesty International kräver att gruppens ledare Tep Vanny släpps efter att hon i februari 2017 dömts till två och ett halvt års fängelse. Domen fastställdes av Högsta domstolen den 7 februari 2018.

Sy Heap är mamma till den fängslade protestledaren Tep Vanny. Dottern dömdes 2017 till två och ett halvt års fängelse för att ha slagit två polismän medvetslösa. Foto: Jonas Gratzer

Men mängder av andra strider pågår också. I december klistrades vräkningsbesked upp över en rivningskåk i Phnom Penh-området Borei Keila. Ett dussintal familjer ockuperade byggnaden sedan regeringen år 2012 raserat deras hem. Yin Srin Call har anordnat protester med hjälp av lokala rättsorganisationer. Men nu förbereder hon sig för att slå upp tält bland de omkringliggande sophögarna:

– Nu när regeringen slår ned på demokratin finns det ingen som står på vår sida.

Text: Per Liljas
[email protected]
Foto: Jonas Gratzer
[email protected]

Fakta/ECCC

”Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia” är den domstol, med kambodjanska och internationella domare, som inrättades år 2003 efter en överenskommelse mellan FN och Kambodjas regering. Fem av ledarna i Röda khmerernas regim har ställts inför rätta. Två av dem har avlidit och tre avtjänar nu livstids fängelsestraff.

Fakta/ CPP

CPP:s logga.

Kambodjanska folkets parti är det dominerande politiska partiet i Kambodja. Partiet bildades under annat namn efter Vietnams inmarsch 1979. Partiet övergav år 1991 marxism-leninism som ideologi och är numera anslutet till internationalen av mitten- och kristdemokratiska partier, CDI, där bland andra svenska KD och tyska CDU är medlemmar.

Fakta/ CNRP

Nationella räddningspartiet bildades år 2012 genom en sammanslagning av två partier och har varit dominerande oppositionsparti. Vid parlamentsvalet år 2013 fick CNRP 44,5 procent av rösterna. Partiet förbjöds den 16 november 2017 och kan inte delta i valet i juli. Partiet är anslutet till Liberala internationalen, där också svenska Liberalerna och Centerpartiet är medlemmar.

Fakta/ Hun Sen

Den nu 65-årige ledaren för CPP blev premiärminister år 1985. Han anslöt sig till Röda khmererna år 1970 och blev efter maktövertagandet år 1975 kommendant i östra Kambodja. År 1977 uppges Hun Sen och hans bataljon ha flytt till Vietnam och anslöt sig där till den rebellarmé som bildades med stöd av Vietnam. I januari 1979 marscherade Vietnam in i Kambodja och störtade Röda khmerernas regim.

Fakta/ICC

Internationella brottmålsdomstolen i Haag inrättades år 2002. Domstolens uppgift är att åtala individer som gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser när det egna landet inte är kapabelt eller ovilligt att väcka åtal. I september 2016 meddelade ICC att miljöförstörelse, illegal exploatering av naturresurser och landgrabbing kan bli föremål för åtal under ”brott mot mänskligheten”.

Bakgrund/Förödande årtionden

Under nästan 25 år drabbades Kambodja av inbördeskrig och utländska invasioner. Och Röda khmerernas styre 1975-1979 fick fruktansvärda konsekvenser.

Sihanouks balansgång

Norodom Sihanouk. Foto: Rob C. Croes/Wikimedia

När det franska kolonialväldet över Franska Indokina upplöstes blev Kambodja år 1953 självständigt med prins Norodom Sihanouk som dominerande politiker. När striderna i grannländerna Laos och Vietnam trappades upp i början av 1960-talet försökte Sihanouk gå en balansgång och hålla Kambodja utanför kriget.

Nordvietnam och FNL-gerillan i Sydvietnam tilläts dock ha baser i östra Kambodja i slutet av 1960-talet medan USA inledde hemliga bombningar i Kambodja. En mindre kommunistgrupp, ”de röda khmererna”, hade byggt baser på landsbygden men bekämpades av Sihanouk och hade begränsat inflytande.

Inbördeskrig

Den 18 mars 1970 befann sig Sihanouk på besök i Peking. General Lon Nol tar makten och utropar republik. Graden av amerikansk inblandning i kuppen är inte helt klarlagd men nu hade USA fått en bundsförvant i Phnom Penh. Lon Nols armé går till angrepp mot vietnamesiska baser och den 1 maj 1970 går USA och dess allierade i den sydvietnamesiska armén in i Kambodja. I Kambodja fanns också en vietnamesisk minoritet som nu utsattes för pogromer, där tusentals civila mördades våren 1970, av Lon Nol-sidan.

Bombmattor över Kambodja. 1969-1973 utsattes Kambodja för intensiva bombningar av USA där B52-or användes flitigt. Foto: USAF/Wikimedia

Från Peking uppmanade Sihanouk till motstånd mot Lon Nol och bildar en kunglig nationell enhetsregering, GRUNK, och en befrielsefront, FUNK.
Även om Sihanouk formellt är ledare så blir det nu ett skoningslöst krig mellan Lon Nols armé, med stöd av USA, och Nordvietnam som gav stöd till Röda khmererna. Flera miljoner kambodjaner flydde från landsbygden till städerna och intensiva amerikanska bombningar med B52-or drabbade landsbygden hårt. Hundratusentals människor dödas under inbördeskriget.

År noll

Den 17 april 1975 var kriget över. Röda khmererna tågade in i Phnom Penh men jublet förbyttes snart i skräck när det som segrarna kallade ”År noll” inleddes. Hela huvudstadens befolkning på cirka två miljoner tvångsförflyttades nu ut på landsbygden. Landet döps om till ”Demokratiska Kampuchea” och blir ett av världens mest slutna länder. Sihanouk återvänder hem men avgår och sätts i husarrest. Pol Pot framträder som landets ledare.

Röda khmererna tågar in i Phnom Penh den 17 april 1975. Foto: Claude Juvenal/EPA/TT

Ett nytt kommunistiskt samhälle med självförsörjning ska byggas från grunden. De få som lyckas fly vittnar om terror och slavarbete. Det beräknas att mellan 1,5 och 2 miljoner kambodjaner dör under perioden 1975-1979. Amnesty International krävde flera gånger att Demokratiska Kampucheas regering skulle svara på rapporterna om summariska avrättningar men några svar kom aldrig.

Invasion
I slutet av 1978 rådde fullt krig i östra delen av landet mellan Vietnam och de röda khmererna. I december 1978 inleddes en fullskalig vietnamesisk offensiv och den 7 januari 1979 intogs Phnom Penh och en provietnamesisk regim tillsattes under ledning av Heng Samrin. Landet döptes om till Folkrepubliken Kambodja. Den 17 februari 1979 gick Kina till anfall mot Vietnam och under flera veckor utkämpades hårda strider.

Fortsatt krig

Röda khmerernas ledare flydde 1979 till Thailand som upplät gränsområden till baser.
Det nya Kambodja erkändes endast av Indien, Sovjetunionen och dess allierade medan Demokratiska Kampuchea tilläts behålla landets plats i FN. En ny exilregering bildades där Sihanouk och röda khmererna ingick med andra fraktioner som fortsatte kriget mot ockupanterna.

För att påminna om offren 1975-1979 finns Tuol Sleng-museet i Phnom Penh. Foto: Philippe Lopez/AFP/TT

År 1989 lämnade de sista vietnamesiska soldaterna Kambodja.
År 1991 slöts ett fredsavtal i Paris och FN övertog styret inför valet 1993. Sihanouk blev kung och Kambodja får plats i FN. Striderna upphör och tusentals Röda khmer-soldater får 1994 amnesti.
År 1997 avsätter Röda khmererna Pol Pot och dömer honom till livstids fängelse. Han avlider år 1998.

Text: Ulf B Andersson