Tvångsvräkta till total isolering

Här bor 23 familjer efter att ha tvångsvräkts den 26 april.

För att komma till Jabucki rit korsar man floden Donau och kör igenom förorten Borca. När bebyggelsen tagit slut svänger man av till höger och kör. Och kör. Det växer majs på åkrarna och solrosor i vägrenen. Jag vänder och kör tillbaka – såhär långt kan det väl ändå inte vara? Jodå, säger mannen vid 106:ans busshållplats, det är åtta kilometer till. Och där, på höger sida av vägen står de vita containrarna uppställda i prydliga rader. De boende kallar sitt nya hem för ett läger. ”Det är bara stängslet som saknas”.
Det var den 26 april i år som en grupp om 23 familjer sattes på bussar och fördes långt utanför stan till sitt nya hem. Deras gamla hus, byggda av kartong och plåt och annat återanvänt skräp, jämnades med marken för att bereda plats för modernisering av den serbiska huvudstaden Belgrads cent-rum. Familjerna kom till tomma, tolv kvadratmeter stora containrar, av den sorten som byggjobbare har som fikarum, utan spis eller kylskåp eller andra möbler. De fick en kasse med ett bröd, bönor, ris, tandborste och en handduk.

– De första tre dagarna var vi som paralyserade och trodde att vi skulle svälta ihjäl, säger Bekim Gasi. Lokalbefolkningen från det lilla samhället på andra sidan vägen kom med mat till barnen. Efter sex veckor fick varje familj en liten spis med två kokplattor och ugn.
När de här familjerna bodde under bron i centrala Belgrad levde de främst på att samla kartong och metall och sälja det vidare. De hittade mat i soptunnorna i höghusområdet de bodde granne med. Här, bland majsfält och solrosor, finns inget att samla och återvinna. De boende är hänvisade till ett soppkök i Belgradförorten Borca. Det går en buss i timmen åt vardera hållet. 08.15-bussen till Borca, stå i kö, och sedan bussen tillbaka lagom till lunch. Det händer att de blir avslängda från bussen för att maten de fraktar spills ut eller luktar illa.

Bekim Gasi.

De boende i Jabucki rit, denna avkrok mitt i ingenstans, är maktlösa. Ingen har valt att bosätta sig på den här åkerlappen, i de här plåtcontainrarna som blir 50 grader varma under sommaren. Ingen valde sina grannar eller att lämna kåkstaden under bron.
– Vi levde 100 gånger bättre där. Vi förstår att vi inte kan bo mitt i centrum men jag önskar åtminstone att vi hade kunnat få vara någonstans i närheten av staden, säger Bekim Gasi.
De internationella riktlinjer Serbien har åtagit sig att följa kräver konsultationer med de boende inför vräkningar. Jovana Vukovic på organisationen Regional Centre for Minorities har följt tvångsvräkningarna sedan starten och säger att några konsultationer inte har skett:
– Det är bara beslut över huvudet på de boende.

Ett tiotal män har samlats för att prata med mig, den svenska journalisten. De är ivriga och pratar i mun på varandra. Den ena efter den andra av männen springer iväg till sin container och kommer tillbaka med dokument som de vill att jag ska titta på: Ansökningar om medborgarskap, läkarutlåtanden och polisanmälningar. ”Ingen kommer och besöker oss”, säger de. ”Det stod i tidningen att borgmästaren var här efter attacken men det var lögn.”

Attacken inträffade när de bott fem dagar i Jabucki rit. Ett tjugotal maskerade unga män kom till containerbyn med budskapet att de boende inte var välkomna. Ett hakkors lämnades kvar på en container som en hälsning. Ingen blev skadad och attacken har inte upprepats men många blev rädda.
– Snälla, hälsa att vi inte vill bo i Serbien längre, säger en äldre man till mig.
I var och en av de nya containerbyarna finns en person som fungerar som kontaktperson gentemot myndigheterna. I Jabucki rit är den personen Bekim Gasi. Hans månadslön är 27 000 dinarer, ungefär 2 000 svenska kronor. Han skruvar på sig när jag frågar hur det jobbet är. Han ska se till så att reglerna följs. Om han låter bli att rapportera regelbrott kan han bli straffad genom prickning som i slutänden kan leda till att han förlorar sitt boende. Regelverket säger bland annat att de boende inte får lov att förvara något återvinningsmaterial på området. De får heller inte ta emot övernattande gäster.

Milica Simic från Romacenter för Barn.

Flugorna surrar runt huvudet hela tiden. Här var tidigare en soptipp innan marken jämnades ut och ett lager grus lades ut. En bil rullar in på grusplanen utanför containern där vi sitter, männen och jag. Områdets kvinnor och barn samlas runt bilen och en vithårig kvinna delar ut godis till barnen. Det är organisationen Romacenter för Barn som har kommit för att ha en workshop. Vithåriga Milica Simic ställer en rad frågor till kvinnor med barn som nu har tagit över baracken efter männen:
– Har ni el? Vatten? Fungerar toaletterna? Har ni haft mer problem med lokalbefolkningen?
Värmen är värst, svarar de. Och maten som blir dålig av att fraktas på bussen från soppköket i Borca.
– Vad gör ni på dagarna?
Ingenting, är svaret. Ser på teve. De skulle vilja ha en dubbel container, som de hört finns i andra områden, där de kan samlas och fira födelsedagar och ha leksaker för barnen.

Det är en lång väg till Jabucki rit.

Jag följer med Marija, 17 år, till hennes container. Hon bor där med sin man Nenad. De väntar barn. Det är Marijas andra äktenskap, hon var 13 år när hon blev bortgift med en man ”som inte var så snäll”. Nenad är en av få som har jobb. Han åker buss i tre timmar varje dag för att ta sig till och från mässområdet i Belgrad där han tvättar bilar. Ibland sover han över på jobbet för att slippa resan. Han visar en hög med bebiskläder på golvet.
– Egentligen betyder det otur att köpa kläder i förväg men jag kunde inte vänta, säger Nenad.

I familjen Gasis container lutar Bekim sitt huvud i händerna där han sitter på golvet medan jag ser på den video han tagit av familjens sista morgon i sitt förra hem. Han är tyst när jag tittar i digitalkamerans lilla skärm.
Sedan frågar han. Om Sverige, om jag kan hjälpa. Hans fru Milena ber mig ta en bild på hela familjen, så att jag kan visa den i Sverige, visa att de
är en hygglig familj, att barnen är rena.
Ett par timmar tidigare hade Rifat Kurtesi, flykting från Kosovo, tagit initiativet till en omröstning bland männen jag intervjuade:
– Hur många vill flytta till Europa, räck upp en hand, sade han och luften blev full av samtligas uppräckta händer.

– Det värsta är att människor blir segregerade och fråntas möjlighet att försörja sig, säger Jovana Vukovic.

Under de senaste årens tvångsvräkningar har romerna placerats i utkanten av existerande samhällen. Ofta har lokalbefolkningen protesterat mot sina nya grannar, ibland med våld. Jovana Vukovic önskar att man arbetade för integrerade samhällen. Om inflyttningen av romer kom tillsammans med satsningar i närområdet, som nya vägar eller skolor, skulle situationen se annorlunda ut, tror hon:
– Här är strategin snarare att placera folk så långt bort som möjligt där ingen behöver se dem.

Text och bild: Christina Wassholm

Bakgrund

Med pengar från Europeiska utvecklingsbanken ska containrarna i Jabucki rit ersättas med färdigbyggda modulhus mot slutet av år 2013. De boende oroar sig över att hur de ska kunna betala el, vatten och värme i husen.
Kritiken från människorättsorganisationer mot tvångsvräkningarna från kåkstaden i stadsdelen Nya Belgrad gäller främst bristen på genuina konsultationer, det inhumana boendet i containrar samt att segregationen förvärras.
Amnesty riktade hård kritik mot vräkningarna den 26 april. I höst inleder Amnesty en kampanj mot tvångsvräkningar i Italien, Rumänien och Serbien.