Bo Lindblom har avlidit – läs hans skildring av Amnestys första 50 år

Den 28 oktober kom beskedet att Bo Lindblom hade gått bort i en ålder av 91 år. Bo Lindblom deltog aktivt i Amnestys arbete under 50 års tid. 1974-1978 var han ordförande i den svenska sektionen. Han startade år 1969 grupp 168 i Laholm där han var aktiv resten av sitt liv och under många år samordnade han svenska Amnestys arbete kring Myanmar (Burma). Bo Lindblom var också författare och gav ut ett tiotal böcker och skribent. Här återpublicerar vi den artikel Bo Lindblom skrev i Amnesty Press jubileumsnummer när Amnesty 28 maj 2011 fyllde 50 år. /Ulf B Andersson

Reportage | 2020-11-02
Av: Bo Lindblom
Även publicerad i AmnestyPress #2/2011

”Medlemregistret bestod av lösa kort i två skokartonger”

(från Amnesty Press nummer 2-2011)

Amnesty Press nummer 2-2011.

Amnesty Press nummer 2-2011.

Under februarilovet 1969 gjorde jag mitt första besök i svenska Amnestys sekretariat. Det var då inhyst i det före detta vaktmästeriet till en lagerlokal. Man klev upp via en löstagbar järntrappa till en lastkaj och därifrån in i ett mörkt och långsmalt rum belamrat med kontorsmöbler som sett bättre dagar i andra företag. Där arbetade Ulla Ridderstad, sektionens enda anställda, och Ingrid Lilja, som hade råd att vara frivillig. Väggarna var hjälpligt tapetserade med slitna affischer. Medlemsregistret bestod av lösa kort i två skokartonger.

I samma kvarter fanns något som hette Livsmedelshallen. I denna fönsterlösa lokal hölls årsmötet under snabbt tilltagande syrebrist. Till årsmötet 1969 fanns en motion från en frikyrklig grupp som ville att vi skulle delta i ett projekt för att smuggla in biblar i Sovjetunionen. De flesta drog sig för att förklara att sådant låg utanför Amnestys åtagande. Jag var gudlös nog att säga det, vilket ledde till att motionen avslogs, att den bibliska gruppen lämnade Amnesty i vredesmod, och att jag blev invald i styrelsen redan fyra månader efter att jag blivit medlem. Där blev min första insats att jag fick igenom att man inte skulle hålla styrelsemöten på vardagskvällar.

Det finns människor som tror eller förväntar sig att medlemmar i en organisation för mänskliga rättigheter ska vara så godhjärtade att det inte kan förekomma några interna motsättningar och konflikter. De har fel. Amnesty är en organisation som ständigt måste utvecklas och förändras för att möta nya utmaningar, och det medför konflikter.

Bo Lindblom i talarstolen.

Bo Lindblom i talarstolen. Foto: Amnesty/Halland

Jag har aldrig blivit så utskälld som när jag vid internationella rådsmötet 1974 på svenska sektionens vägnar föreslog att Amnesty skulle ompröva beslutet att inte arbeta för Nelson Mandela. Den som skällde var professor i filosofi, kväkare och en av Amnestys grundare. Han menade att jag i stället för att helt fegt försöka förstöra en humanitär organisation kunde åka till Sydafrika och ta värvning i ANC:s väpnade motstånd, om det var det jag ville stödja. Nåväl, utbrottet drabbade ingen oskyldig, för förslaget var ursprungligen mitt eget.

Ulla Ridderstad hade bekymmer med Amnestys snabba tillväxt. Ett av bekymren gällde skillnaden mellan slutna och öppna grupper. I våra större städer, där det fanns flera grupper, bestod många av en vänkrets som inte var intresserad av att släppa in vem som helst. Vart skulle hon skicka en person som anmälde sitt intresse för att bli med i en grupp? Hon kunde ju inte uppmana alla nytillkomna att försöka starta eget. De kunde åtminstone behöva en tids praktik i en etablerad grupp.

Vi som kom från landsorten och hade vår bakgrund i diverse folkrörelser häpnade över rådande ordning. Vi kunde förstå att medlemmarna i Hasse (Alfredson)och Tages (Danielsson) grupp själva ville sköta sin rekrytering, men flertalet slutna grupper bestod väl inte av kändisar? Om detta stod striden het i början av 1970-talet.

Bo Lindblom hyllas på sitt årsmöte nummer 50. Årsmötet i Stockholm 2018 blev det sista där Bo Lindblom deltog personligen. Inför årsmötet 2020 var han dock aktiv i motionsskrivandet.

Bo Lindblom hyllas på sitt årsmöte nummer 50. Årsmötet i Stockholm 2018 blev det sista där Bo Lindblom deltog personligen. Inför årsmötet 2020 var han dock aktiv i motionsskrivandet. Foto: Annie Beckman

Vid årsmötet 1973 dök Tage Danielsson upp. Hans grupp hade lämnat in en motion om bibehållande av systemet med tre fångfall till varje grupp och inga så kallade dubbeladoptioner. Det var redan då en helt orimlig begäran. Det växande antalet grupper och förtryckets nya tekniker med ”försvinnanden” och politiska mord gjorde att det inte längre fanns tillräckligt med samvetsfångar att fördela enligt det gamla mönstret.

Tage Danielsson var en alltför upptagen man för att delta i hela årsmötet, men någon ringde honom när det var dags att behandla motionen från hans grupp. Han kom cyklande, ställde av cykeln i entrén, besteg podiet och höll ett engagerat och lysande och spirituellt och roligt tal som möttes med stående ovationer. Sedan återvände Tage Danielsson till sin cykel och lämnade mötet innan vi ens hade röstat i frågan.

Även idoler kan någon gång ha fel. Men motionen blev förstås antagen, och det fördröjde nog utvecklingen av arbetet mot tortyr, mot ”försvinnanden” och politiska mord med åtminstone ett par år.

Bröderna Ali, Midhat och Bayazid Bourequat på Sergels Torg i oktober 1993 under Amnestys kampanj mot "försvinnanden". Bröderna var ”försvunna” och satt 18 år i fängelse i Marocko innan de frigavs 1992.

Bröderna Ali, Midhat och Bayazid Bourequat på Sergels Torg i oktober 1993 under Amnestys kampanj mot "försvinnanden". Bröderna var ”försvunna” och satt 18 år i fängelse i Marocko innan de frigavs 1992. Foto: Amnesty

När den första kampanjen mot tortyr var avslutad röstade dessutom majoriteten i svenska styrelsen för att vi inte skulle delta i det fortsatta arbetet med Blixtaktioner. Laholmsgruppen abonnerade då på materialet, överförde det till stencilerade blad och distribuerade det till alla intresserade grupper. Allt detta med ekonomiskt stöd från Halmstadgruppernas permanenta loppmarknad, Byring & Bråte. Efter ett drygt år var de anslutna grupperna så många att styrelsen fick ompröva sitt beslut.

Det här årsmötet 1973 hölls i TCO:s lokaler vid Linnégatan på Östermalm i Stockholm. Det var betydligt bättre än Livsmedelshallen. När årsmötet var över och flertalet av styrelsens ledamöter hade dragit sig tillbaka tillsammans med de utländska gästerna till eftersits på Wahlström & Widstrands förlag, då var det Ulla Ridderstad, min fru Birte och jag som fanns kvar i lokalen.

Ulla skulle plocka ner affischer och banderoller från väggarna och samla ihop kvarlämnade papper på mötesdeltagarnas bord. Vi stannade och hjälpte henne. När vi var klara lovade jag henne att det här var sista gången som det illa underbemannade sekretariatet skulle stå som ansvarigt för att anordna sektionens årsmöten. För detta fick jag stöd av Thomas Hammarberg och 1974 hölls det första utlokaliserade årsmötet i Tylösand, med de lokala grupperna som ansvariga för arrangemangen.

Debatterna har varit livliga och många inom Amnesty. Här en omröstning vid årsmötet i Mora 1982.

Debatterna har varit livliga och många inom Amnesty. Här en omröstning vid årsmötet i Mora 1982. Foto: Amnesty

Det centrala etablissemanget fick se sina värsta farhågor besannade när det utlokaliserade årsmötet valde en byskollärare från södra Halland (Bo Lindblom) till sektionens ordförande. Men sedan dess har alla årsmöten utom ett arrangerats av lokala grupper, och vi har varit samlade i 22 av landets kommuner, från Lund till Umeå. Från oss som tillhör allmogen har det kommit en rad motioner som gått den långa vägen till Internationella rådsmöten och som kommit att prägla hela organisationens verksamhet. Länge ansågs det till exempel att Amnesty inte kunde rapportera om övergrepp begångna av så kallade fristående grupper. Det tog tre rådsmöten att få den förändringen på plats, men i dag ses det som självklart att Amnesty rapporterar om alla övergrepp.

Den senaste striden utspelade sig för tolv år sedan och gällde egentligen Amnestys arbete för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, även om den oppositionella fraktionen valde att betona andra och mindre avgörande motsättningar.

Svenska sektionens årsmöte 1984 i Folkets Hus i Stockholm.

Svenska sektionens årsmöte 1984 i Folkets Hus i Stockholm. Foto: Amnesty

I alla år har det förts en kamp mellan ett Amnesty för behjärtansvärda insatser inom ett strikt begränsat område och ett Amnesty med drag av kämpande folkrörelse för mänskliga rättigheter inom alla områden och i alla länder. Själv tillhör jag fortfarande det senare lägret. Och jag tror att Amnesty behöver människor av alla slag och med olika kunskaper och erfarenheter.

Bo Lindblom
2011-03-29

Fotnot: Texten publiceras också i nummer 4/2020.

Johanna Lindgren från Kampanjrådet delar ut pris till Bo Lindblom från grupp 168 vid årsmötet i Halmstad 2016.

Johanna Lindgren från Kampanjrådet delar ut pris till Bo Lindblom från grupp 168 vid årsmötet i Halmstad 2016. Foto: Annie Beckman

Bo Lindblom

Ålder: Snart 82
Amnesty: Medlem sedan 1969
Bor: I Ränneslöv, Laholm
Familj: Fyra barn, tretton barnbarn, två barnbarnsbarn
Intressen: Amnesty, språk, historia, astronomi
Bästa Amnestyminne: Ett opinionsmöte för amnesti i Palau d’esports i Barcelona, 1976. Där blev jag hedersmedlem av Aso-ciació catalana d'ex-presos politics, föreningen för tidigare katalanska politiska fångar.

Läs också

In memoriam: Renässansmänniskan Bo Lindblom har lämnat oss (Minnesord av Jan Nygren 2 november 2020)

Här finns mer att läsa om Bo Lindblom (från Amnestys digitala historiebok 2001)

Läs mer om och av Bo Lindblom i Amnesty Press

Coronaviruset: Hur jobbar Amnesty under pandemin? (12 juni 2020)

Faktaspäckat om den delade Koreahalvön (18 januari 2019 – recension av Gabriel Jonssons bok ”Korea igår och idag” )

Bo Lindblom blev 91 år.

Bo Lindblom blev 91 år. Foto: Amnesty/Halland

In memoriam: Farväl till en trogen aktivist (Bo Lindbloms minnesord om Rona Morän i nummer 2-2018)

Nordkorea bakom propagandans kulisser (22 april 2018 – Bo Lindblom har gjort en kritisk läsning av två nya böcker om Nordkorea)

En kamp på liv och död (Om Amnestys arbete mot dödsstraffet 29 november 2017)

Vart går Amnesty? - Ett samtal i Halmstad med Bo Lindblom och Tora Törnquist (21 maj 2016)

ÅRSMÖTE2016: Debattglädje i Halmstad (18 maj 2016)

Bertil Lintners bok ger nya insikter om Burma (8 september 2014 – recension av Bertil Lintners bok ”Burmas historia”)

Världsrekord i USA: Antalet fångar (4 oktober 2013 – recension av Ivan G. Goldmans bok ”Sick Justice. Inside the American Gulag”.

ÅRSMÖTET: En Amnestyveteran på sitt 45:e årsmöte (4 maj 2013)

Ett ljus som har brunnit i 50 år (bland annat om pjäsen ”En värld att leva i”, 1 juni 2011)

Burma får inte bli bortglömt igen (15 november 2007)

Reportage | 2020-11-02
Av: Bo Lindblom
Även publicerad i AmnestyPress #2/2011