»Skammens mur« stoppar drömmen om Europa

I den barriäromgärdade spanska enklaven Ceuta i Nordafrika, ett stycke europeiskt territorium på afrikansk mark, ställs frågan om rätt till arbete och bättre livsvillkor på sin spets. Människor från hela Afrika som flytt undan krig och fattigdom vill in, men det som kallats »Skammens mur« – en nästan milslång, sex meter hög barriär av dubbla taggtrådsförsedda staket – hindrar dem effektivt.

Barriären, som finansierades av EU, vecklar ut sig i det bergiga landskapet som en sentida minivariant av Kinesiska muren. Dimma sveper in från havet och i en dalgång vid vattnet skymtar gränsstaden Ben Younesh där marockanska gendarmer står på post. På andra sidan barriären sköter Guardia Civil bevakningen med hjälp av rörelsesensorer, tevekameror och gevär som skjuter gummikulor. Dygnet runt, året om följer de varje misstänkt rörelse och är på plats två minuter efter det att larmet gått. Ändå lyckas någon flykting varje natt resa en stege mot taggtråden och klättra över för att förverkliga sin dröm om arbete och trygghet i Europa.

Dubbla taggtrådsstängsel med rörelse-
larm och en väg emellan bevakas
dygnet runt av Guardia Civil.

– Jag klarar inte av orättvisor och det gör att jag hamnar i svårigheter med poliser och militärer, säger Louis och visar ärren på bröstet som han fick när marockanska gendarmer slog honom med batonger.

Han är 32 år gammal och ser enormt stark ut men säger att kraften är slut, att han inte orkar mer. Hela sitt vuxna liv har han varit på väg mot Europa för att arbeta. Men istället har han fängslats, misshandlats och skickats tillbaka. Inte till Kamerun som han kommer från utan till en karg remsa ingenmansland. 24 gånger tvingades han mobilisera styrkan att börja om, påbörja färden från gränsöknen mellan Mali och Algeriet där algerisk militär lämnar papperslösa migranter. Han vill vara med sin hustru och sina barn men familjen är splittrad. Barnen är kvar i Kamerun. Louis hustru finns i Marocko.

Tillsammans levde de i ett illegalt flyktingläger, Skogen. En simmare, en så kallad »transportör« eller »mänsklig motor«, hjälpte dem in i Ceuta. Han drog dem bakom sig genom vattnet men en spansk patrullbåt slog larm. Transportören dömdes till fängelse men Louis fick stanna i Ceuta och väntar på asylbesked. Glädjen försvann när hans hustru avvisades.

– Hon var gravid och sjuk. Det var omänskligt. Varför fick jag som är stark stanna men inte hon?

Nu bor Louis på en flyktingförläggning i Ceuta. På dagarna vaktar han bilar. De som väntar på asylbesked får egentligen inte arbeta. Men myndigheterna ser mellan fingrarna och bryr sig inte om att verksamheten vuxit till en bransch som är så stor att den präglar stan. I de flesta gathörn nära havet och de dyra restaurangerna står en migrant och väntar.

32-åriga Louis är trött på att fly.

– Det är egentligen inte ett arbete och man tjänar knappt några pengar alls, säger Louis.

På nätterna vaktar Louis också bilar. Han kan inte sova och behöver varje euro för att ringa sin hustru i Marocko.

– Hon har gett upp och säger att det enda hon vill är att slippa komma tillbaka till Skogen.

Skogen ligger i de marockanska Rifbergen en knapp kilometer från Ceuta. Ett illegalt läger som skövlas regelbundet av gendarmer i samarbete med Guardia Civil. Operationerna bekostas indirekt av EU som betalar Marocko för att säkra unionens södra gräns. På gatorna i Ceuta känner alla till Skogen. Spanjorerna har läst om den i tidningen och migranterna som väntar på asyl har ofta levt där. Louis beskriver vägen och en ledare i Skogen skickar en vägvisare med röd tröja till Ben Younesh.

Misstänksamheten är stor, ingen vill vara med på bild. Alla är rädda för att identifieras av myndigheterna. Men människorna i Skogen visar sina skador. Runda tennisbollsstora blåmärken efter Guardia Civils gummikulor, ärr efter taggtråd och färska benbrott.

– Jag blev fast vid barriären och Guardia Civil gav mig till gendarmerna som slog mig, säger en kongoles och håller fram sin nyspjälade arm.
Han är ung och vältränad, säger att det inte var svårt för honom att klättra över barriären och att han ska försöka igen.
– Se vad marockanerna och européerna gör med oss. Vi är väl inga djur? Inte kriminella. Detta är så sjukt, säger en annan man.

Flyktingar hämtar vatten
vid en trasig ledning i det
illegala lägret "skogen".

Runt honom står hundratals män, kvinnor och barn. Löss kryper, öppna sår och infektioner lockar flugor. En man vaggar fram och tillbaka, en annan mumlar halvsjungande. På sophögen som också fungerar som begravningsplats springer råttor. För många i Skogen är de den enda proteinkällan och en 30-årig man från Nigeria säger att han har bott i Skogen i nio månader och överlever genom att tigga bröd och fånga råttor.
– Berätta om oss i Europa.

En storvuxen man från Senegal avbryter utan att yttra ett ord. Han döljs delvis av skuggorna under träden. Mannen är en av många profitörer som blir rik på migrationen. Genom mutor eller tekniska hjälpmedel lyckas han sätta rörelsesensorerna i barriären ur spel. Sedan klipps taggtråden sönder och upp till ett 50-tal betalande flyktingar slinker igenom. Skogen är knutpunkt för människosmugglarnas leder som sträcker sig över hela Afrika. Kvinnor förs in i Ceuta och säljs som prostituerade i Europa och kriminella organisationer tjänar stora belopp på att leda hanteringen.

För migranterna, de taggtrådsärrade flyktingarna, barnen och kvinnorna, är Skogen en plats som de måste passera och uthärda för att komma vidare. De vill dit men aldrig tillbaka igen till hyddorna av plastsäckar och grenar, till svälten, råttorna, till gendarmernas raider och de våldsamma etniska uppgörelserna. Men starka intressen vill att lägret bland Rifbergen ska finnas kvar. Affärsmännen som säljer varor till ockerpriser åt invånarna i Skogen. Den marockanska staten som får pengar av EU för att agera gränspolis. Maffian som organiserar människohandeln.
– C’est fini, säger en man i mängden och håller upp handflatorna.
– Ni måste gå. Berätta om oss i Europa!

Flyktingar skyddas genom Genévekonventionen men det finns ingen internationell lagstiftning som tillvaratar migranternas rätt. Läger i tredje land diskuteras liksom möjligheten att göra om transitländer till asylländer. I slutet av 2003 trädde dessutom ett avtal mellan Spanien och Marocko i kraft. Det innebär att barn som tagit sig över Medelhavet för att arbeta lättare kan skickas tillbaka utan att myndigheterna undersöker om någon tar hand om dem i Marocko. I Tanger har antalet gatubarn ökat kraftigt det senaste året och spanska hjälparbetare på plats dömer ut avtalet som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

– Det bryter mot konstitutionen, utlänningslagen, barnkonventionen och förmodligen mot något mer som jag inte kommer på nu, säger Mercedes Jimenez, antropolog och hjälparbetare.

Gatubarn i Tanger.

Under våren och sommaren märktes de första följderna av avtalet. Närmare 100 barn som vistades illegalt i Andalusien, Madrid och Barcelona skickades till Tanger och lämnades vind för våg. Tiggande och stjälande, många drogpåverkade med slö blick, drar de runt i gäng. Situationen lockar västerländska sexturister som söker svaga offer i gränderna. Pedofilerna har hittat nya jaktmarker.

14-årige Amin brukar sova med sina vänner på en nedlagd järnvägsstation. Han känner till männen som betalar för sex, men säger att ingen av hans kompisar talar med dem. Hans pappa är död och Amin drömmer om att få arbeta i Europa. Helst vill han tjäna så mycket att han har råd att skicka pengar till sin mamma och sina bröder som bor i en liten by utanför Marrakesh. För några månader sedan gömde sig Amin under en lastbil och åkte med på färjan till Spanien. Men polisen i Algeciras omhändertog honom.

– De skickade mig tillbaka till Marocko. Här slog polisen mig och tog mina kläder, säger han.

Hans kläder är trasiga och smutsiga. På jeansen finns det fortfarande oljefläckar från lastbilen som han åkte under. Amin berättar att han får bo hos sin mamma. Hon är inte arg men orolig för honom och ber ofta att han ska komma hem igen. Men han vill inte, det är för fattigt. Varje dag är han istället nere i hamnen och väntar på en ny chans att krypa under en lastbil och åka med till Europa.

Text: Ossian Grahn
Bild: Anders Hansson

Ceutabarriären – ett sex meter högt taggtrådsstängsel

• Över åtta kilometer lång.
• 70 procent av kostnaden på 25 miljoner dollar täcktes av EU:s regionfonder, resten av Spanien.
• Nu höjs stängslet från tre till sex meter och ett effektivare överhäng med mer taggtråd byggs.
• Muren patrulleras dygnet runt av Guardia Civil. TV-kameror och rörelsesensorer ska omöjliggöra intrång
• Under de nio första månaderna 2004 gjordes omkring 9 000 intrångsförsök. I snitt lyckas två försök varje natt enligt Guardia Civils egen statistik.
• Två minuter efter det att övervakningskameror eller rörelsesensorer visat att någon försöker ta sig över gränsbarriären är Guardia Civil på plats, dygnet runt, året om.

Allt färre söker asyl inom EU

• Enligt FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, sökte 288 000 personer asyl inom EU 2003. Antalet har sjunkit drastiskt (18 procent) de senaste tio åren, bland annat som ett resultat av att gränskontrollen stärkts.
• Enligt obekräftade uppskattningar nådde sammanlagt över 11 000 migranter Spaniens syd- och Atlantkust under de första nio månaderna 2004.
• De flesta kommer från Nordafrika och länderna söder om Sahara. Ett stort antal av dem var båtflyktingar.
• Under samma period inträffade 54 kända dödsfall i samband med dessa försök att nå Spanien. Ett 40-tal personer rapporteras saknade.
• Under 2003 hade Sverige 31 350 asylansökningar, Spanien 5 770 och Grekland 8 180. För Italien gäller de senaste siffrorna 2002 då landet hade 7 280 asylansökningar. Källa FN:s flyktingkommissariat, UNHCR.

Ceuta – spansk enklav i Marocko

• 18 kvadratkilometer stort, 75 000 invånare under spansk överhöghet.
  l Ceuta räknas som Schengenområde men har en speciell status. Spanien är förpliktigat att upprätthålla kontrollen över människor och varor och deras passage in i övriga EU.
• I Ceuta är gränshandeln intensiv. Marockaner som bor i gränsnära provinser behöver inget visum för korta vistelser i Ceuta. Handeln är i princip olaglig men möjliggörs genom ett utvecklat mutsystem.