Det nya Kosovo: Kampen för rättvisa för våldtagna kvinnor

Amnesty Press publicerar i sommar en serie på tre artiklar om det nya Kosovo. I den första artikeln handlar det om en av de mest fasansfulla krigsförbrytelserna som samtidigt är det minst synliga brottet. Det handlar om våldtäkt i krig och i Kosovo har ämnet hamnat högt på dagordningen, 15 år efter kriget.

Veprore Shehu. Foto: Christina Wassholm

I parlamentet i Kosovo diskuteras ett lagtillägg med det långa namnet ”Law on the Status and the Rights of the Martyrs, Invalids, Veterans, members of the Kosova Liberation Army, Civilian Victims of War and their Families”. Tillägget ska göra så att offer för sexuellt våld under kriget erkänns som en särskild kategori. Ämnet skakar om Kosovo.

För Veprore Shehu från organisationen Medica Kosovo är ingenting nytt med ämnet. Hon och hennes organisation har hjälpt offer för våldtäkt sedan 1999. Hon kallar dem överlevare, inte offer, och hon har blandade känslor inför det nyväckta intresset för frågan.
– Ju mer uppmärksamhet frågan får, desto mer oro skapas bland dem som överlevt traumat. Å andra sidan ser vi att fler kvinnor på senare tid tar kontakt med oss för att få hjälp, säger hon.
Att det händer just nu ser hon som ett resultat av ett enträget arbete med att stärka överlevarna, så att det nu finns tillräckligt många som vågar träda fram.

Demonstrationen 8 mars förra året. Foto: Kvinna till Kvinna /Yllka Soba

På 8 mars, den internationella kvinnodagen, 2012 valde kvinnoorganisationerna i Kosovo att lyfta frågan om sexuellt våld mot kvinnor under kriget i en gatumanifestation. Aktionen fick stort genomslag och både kvinnliga parlamentsledamöter och ministrar började lobba för ett tillägg till den lag som ger erkännande och rättigheter till krigets soldater och offer.
Nästan exakt ett år senare, den 14 mars i år, röstade parlamentet, med tre rösters marginal, för att tillägget ska beaktas i remissinstanser. I skrivande stund är det oklart var i processen förslaget befinner sig. Den så kallade andra läsningen av förslaget skedde inte inom de 45 dagar som regelverket kräver.

Igballe Rogova, chef för Kosovo Women's Network, framför Nationalförsamlingen den 8 mars 2012. Foto: Kvinna till Kvinna /Yllka Soba

– Debatten i parlamentet var förvånansvärt intensiv. Våra klienter var besvikna på språket som användes, med krav på siffror och läkarundersökning, säger Sebahate Pacolli. Hon leder ett team i organisationen KRCT som hjälper tortyroffer med rehabilitering. De har gett stöd till över 100 kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt under kriget.
– Regeringen frågar efter siffror för att kunna anta lagen, men det är omöjligt, vi kommer aldrig att veta exakt hur många som blev utsatta för sexuellt våld under kriget, säger hon.
Lagförslaget innebär främst ett erkännande av de kvinnor som blev utsatta. Det föreslås också en ekonomisk ersättning. Uppskattningar om antal rör sig från knappt tusen upp till 20 000. Vissa politiker menar att det kan bli för dyrt men erfarenheter från Bosnien-Hercegovina, där krig pågick 1992-1995, visar att ytterst få kvinnor faktiskt tar steget att begära ersättning.

Sebahate Pacolli. Foto: Christina Wassholm

KRCT samarbetar med vårdcentraler runt om i Kosovo. Det är en neutral plats dit kvinnor kan gå utan att väcka misstänksamhet i omgivningen. KRCT har utbildat personalen på vårdcentralerna så att de vet hur de ska agera när en kvinna söker hjälp.
– Det är sådant tabu! Oftast kommer kvinnor till oss av andra anledningar och först när de fått förtroende för terapeuten vågar de berätta, säger Sebahate Pacolli.

En välkänd kvinnoaktivist i Kosovo, Nazlie Bala, fick på ett brutalt sätt känna på precis hur tabubelagt ämnet är. Efter att ha deltagit i en tevedebatt om sexuellt våld hittade hon en lapp med följande budskap på dörren till sin lägenhet: ”Skydda inte skammen. Annars dödar vi dig.” En vecka senare blev hon överfallen och misshandlad av två män utanför sin lägenhet.

Resolution 1244 antogs av FN:s säkerhetsråd 10 juni 1999 då FN övertog styret av Kosovo efter Natos bombkrig. Foto: Kvinna till Kvinna /Yllka Soba

Fram till 2008 dominerade frågan om Kosovos status allt politiskt arbete. Med självständigheten, och nu senast avtalet med Serbien i Bryssel, skapas utrymme för andra frågor. Men Veprore Shehu från Medica Kosovo tycker att det är ett misstag att skilja på nationsfrågan och frågor som rör mänskliga rättigheter. Hon är kritisk till att processen i Bryssel varit så sluten under förevändning att det bara diskuteras tekniska frågor där.
– Teknikaliteter kan ibland bli en ursäkt för att strunta i mänskliga rättigheter, säger hon.

EULEX-enheten för undersökning av krigsförbrytelser ligger strax utanför Pristinas centrum på en plats som i folkmun kallas för kycklingfarmen, ett arv från tidigare verksamhet på samma ställe. Chefen för enheten, Cihan Akyildiz, sitter i container A. Kontoret ser precis så anspråkslöst ut som det låter. Han har skapat ett team som jobbar särskilt med krigsbrott som innehåller sexuellt våld. Det består av två internationella utredare och fem personer från Kosovos polis. Alla kvinnor.
– Om andra krigsförbrytelser är svåra att jobba med så är våldtäktsfallen dubbelt så svåra, säger han.

Cihan Akyildiz. Foto: Christina Wassholm

Det är förstås i sig komplicerat att utreda brott som begicks för 14-15 år sedan. Bristen på tekniska bevis är ytterligare ett hinder, som gör att utredarna måste se till att hitta så många ”stödjande element” som möjligt – det handlar främst om att samla in vittnesmål som bekräftar vad offret berättar. Därtill kommer det stigma som omgärdar våldtäkt, som gör att få vill träda fram.

EULEX samarbetar med lokala organisationer i sin kontakt med offer eller vittnen.
– Vi kan ju inte direkt komma körandes i våra bilar, då skulle hela byn veta om det snart, säger Cihan Akyildiz.
Första mötet med ett offer betyder inte alltid att ett förhör hålls. Först utreds vilket stöd kvinnan behöver. Akyildiz understryker att det är en mycket tidskrävande process.
– Jag vill ha ett starkt fall. Hon måste vara stark nog för allt som kommer när rättegången börjar. Vi kan skydda hennes anonymitet fram till dess, men så fort försvaret vet vem hon är kommer det ut. Så funkar det här. Och då börjar folk prata. Och då händer det att kvinnan drar tillbaka sitt vittnesmål om hon inte har tillräckligt med stöd.

En vecka tidigare föll domen i ett våldtäktsfall i en lokal domstol. Den tyske domaren valde att fria den åtalade mannen i brist på tekniska bevis.
Akyildiz kan inte dölja sin besvikelse:
– Det var ett bra fall, vi hade verkligen jobbat med att ta fram starka stödjande bevis. Men åklagaren kommer att överklaga domen, säger han.

Såväl Cihan Akyildiz som Veprore Shehu och Sebahate Pacolli betonar vikten av att arbeta med att öka medvetenheten om sexuellt våld i samhället i stort. Kan man bryta de tabun som omgärdar frågan och minska stigmat blir också trycket på att hålla tyst mindre från de närmast anhöriga. En kvinna flyttar ofta in hos sin mans familj när hon gifter sig, något som är särskilt vanligt på landsbygden. Svärmödrar har en särskild position och en hel del makt och kan ofta vara emot att sonens hustru ska tala om vad som har hänt, för familjens heders skull. Medica Kosovo gör det lättare för kvinnor att rättfärdiga att de deltar i organisationens program genom att kombinera terapi och juridisk hjälp med inkomstgenererande projekt. De donerar kor och hjälper till att starta biodlingar.
– Det är viktigt att kvinnorna har sin egen ekonomi, det stärker dem. De flesta vill investera pengarna de tjänar i sina barns utbildning, säger Veprore Shehu.

Med lagförslaget i rullning, och press på Kosovos regering från EU och FN, verkar det finnas anledning att tro att krigets våldtäktsoffer snart kan få officiell upprättelse. Tills det händer fortsätter kvinnoaktivisterna att använda parollen från åttonde mars: ”Ge oss inga blommor, vad vi vill ha är rättvisa för kvinnor som blev våldtagna under kriget!”

Christina Wassholm

Bakgrund: Över 300 fall av krigsförbrytelser är fortfarande olösta och 1 775 personer är fortfarande försvunna. Bland de försvunna finns albaner, serber och romer.
Kosovo var i det forna Jugoslavien en del av Serbien men hade liksom Vojvodina en särskild status som provins. Omkring 90 procent av befolkningen på omkring två miljoner var albaner. Kosovo var den fattigaste delen av Jugoslavien och många albaner ansåg att de utsattes för diskriminering. Under 1980-talet växte kraven på ökat självstyre samtidigt som den serbiska nationalismen blev starkare. När Slobodan Milosevic blev ledare i Serbien skärptes motsättningarna och den 28 juni 1989 organiserades ett jättelikt massmöte på Kosovo Polje, Trastfältet, där cirka en miljon serber beräknas ha deltagit. Mötet hölls på 600-årsdagen av det serbiska nederlaget 1389 då turkarna vann det viktiga slaget.
600-årsmötet ökade motsättningarna och albanska politiker under ledning av Ibrahim Rugova utropade 1991 Kosovo som en självständig republik och ett albanskt parallellsamhälle växte fram där självständighetsarbetet drevs med fredliga medel. 1998 inledde UÇK, Kosovas befrielsearmé, ett uppror i stor skala mot det serbiska styret. När Nato i mars 1999 påbörjade flygbombningar mot Kosovo och Jugoslavien (då bestående av Serbien och Montenegro) flydde eller fördrevs en stor del av den albanska befolkningen. I juni gav Serbien upp, Nato-styrkor tågade in i Kosovo och FN övertog styret.
En militär styrka, KFOR, ledd av Nato fick FN:s uppdrag att sköta säkerheten i Kosovo. Ur UÇK uppstod flera partier som konkurrerade med Ibrahim Rugovas parti LDK. I samband med det serbiska uttåget sommaren 1999 flydde många serber och romer för att undkomma hämnd från UÇK. Huvudstaden Pristina är idag nästan helt befolkad av albaner medan serber finns i KFOR-beskyddade enklaver och i norra Kosovo där serber dominerar helt. Staden Mitrovica i norr är delad i två delar. År 2008 utropade Kosovo självständighet och det nya landet har erkänts av många länder, bland annat av en majoritet av medlemsstaterna i EU. Landet kan dock inte få medlemskap i organisationer som FN och Europarådet då många länder inte erkänner Kosovo. Förhållandet med Serbien, som vägrat acceptera självständigheten.
I april slöt Kosovo och Serbien ett avtal som ska minska spänningen mellan länderna och möjliggöra att båda länderna ska få en chans att på sikt få medlemskap i EU. Om avtalet också kommer öka möjligheterna till ökade kontakter mellan folkgrupperna i Kosovo återstår att se.
Ulf B Andersson

Läs mer

Tidigare i Amnesty Press om ämnet: ” Kvinnor möter sina förövare varje dag” (20 december 2011)

Amnesty Internationals uttalande angående hoten mot Nazlie Bala