Cypern – En delad ö

För många är Cypern mest känt som ett turistmål. Men det är också en ö präglad av en konflikt som har pågått sedan 1960 och som 1974 resulterade i en delning som har blivit permanent. En FN-styrka vakar över freden och arbetet med att hitta försvunna människor fortsätter. Krisen kring Coronaviruset har gjort att gränsövergångar åter stängs vilket har lett till protester.

Ledragatan i Nicosia med sina många uteserveringar öppnade åter 2008 efter att ha varit stängd i 35 år. Foto: Julia Lindblom

Det är en ljummen höstkväll i Cyperns huvudstad Nicosia. På Ledragatan i centrum vaknar uteserveringarna sakta till liv. Mitt i det sorlande kvällslivet bildas en kö till en av de två passkontrollerna som delar av huvudgatan.

Den så kallade ”gröna linjen” skär genom den äldre delen av staden. Nicosia är fortfarande den enda huvudstaden i världen som är delad. När den en gång så livfulla Ledragatan öppnades 2008, för första gången på 35 år, var det symboliskt för cyprioter på båda sidor. Lass med färgglada ballonger släpptes mot himlen och många tänkte att återföreningen av ön var en möjlighet.

Men detta skedde inte och de senaste åren har Cypernfrågan knappt bevakats av internationella medier. När ett informellt möte hölls i Berlin den 25 november mellan den grekcypriotiske presidenten Nicos Anastasiades och den turkcypriotiske presidenten Mustafa Akıncı, i närvaro av FN:s generalsekreterare António Guterres, blev det ingen stor nyhet.

Checkpoint i Nicosia. Foto: Julia Lindblom

I en annan del av huvudstadens buffertzon, på vägen mellan passkontrollerna i närheten av Ledra Palace, ligger det kulturella utbildningscentret ”Home for Cooperation”. Det är eftermiddag och i kaféet som är fullt med bokhyllor pågår intensiva samtal runt borden.

Loizos Loukaidis är ansvarig för utbildningsprojektet vid ADHR, föreningen för historisk dialog och forskning, som för samman barn, ungdomar och lärare från båda sidor av ön.

Loizos Loukaidis. Foto: Julia Lindblom

Loizos berättar om projektet ”Imagine” och nämner att hittills har närmare 4 600 studenter åtföljda av drygt 500 lärare fått möta varandra på Home for Cooperation. Dessutom har 254 lärare tränats i fredsundervisning. Projektet omfattar både offentliga och privata skolor på båda sidor av ön, och ansökningarna ökar för varje år.

– Det här är stora tal för att vara Cypern. Dessutom har projektet också nått ut till områden långt utanför buffertzonen och vi har fått elever, som annars inte skulle ha någon som helst kontakt med varandra, att mötas, berättar Loizos Loukaidis stolt.

En viktig del i utbildningsprojektet handlar om att anordna stadsvandringar i huvudstaden Nicosia och studiebesök på andra platser, så att ungdomar från båda sidor får möjlighet att lära känna ön.

– Men det vi gör handlar inte enbart om att undervisa i konfliktens historia, allting är inte 1963 eller 1974. Utifrån ett helhetsperspektiv närmar vi oss olika frågeställningar som rör fred, säger Loizos Loukaidis.

Home for Cooperation. Foto: Julia Lindblom

På Home for Cooperation tillbringar också Salpy Eskidjian en stor del av sin tid. I över tio år har hon arbetat med fredsbyggandeinitiativet ”Den religiösa dialogen” i Cyperns fredsprocess (The Religious Track of the Cyprus Peace Process). Initiativet, som till största delen finansieras av svenska utrikesdepartementet, syftar till att föra samman religiösa ledare på ön.

Salpy Eskidjian. Foto: Julia Lindblom

Svenska kyrkan har huvudmannaskapet och fungerar som samordnande organisation i Sverige.

– Idén till projektet föddes när den dåvarande FN-chefen Kofi Annans försök till fred på Cypern misslyckades 2004. En fredsplan hade förhandlats fram men grekcyprioterna röstade nej till den i en folkomröstning, medan turkcyprioterna röstade ja. Vi frågade oss varför det blev så och skapade dialogen som ett svar på den folkomröstningen, förklarar Salpy Eskidjian.

Varosha i Famagusta ligger öde. Foto: TomasNY/Wikimedia

I Famagusta på Cyperns östkust sköljer vågorna in på den folktomma stranden. Fönstren i de urblåsta höghusen gapar tomma i det som en gång var semesterparadiset Varosha.

Sedan sensommaren 1974 har platsen lämnats att förfalla bakom taggtråd och oljefat. Ett stenkast bort ligger Famagustas största gymnasium, och genom fönstren har eleverna dagligen utsikt över den övergivna stadsdelen.

En svunnen tid. Vykort från tiden före 1974 när Varosha var världskänt som turistmål.

Ali Furkan Cetiner är 24 år och uppvuxen i den turkcypriotiska delen av Nicosia. Under sin uppväxt besökte han ofta Famagusta där hans pappa bodde.

– När du ser någonting varje dag så vänjer du dig, säger han. Det blev normalt i det onormala att alltid se Varosha. Du kunde inte göra annat än att prata om det med vänner och tillsammans föreställde vi oss vad som fanns bakom taggtråden.

Ali Furkan Cetiner. Foto: Julia Lindblom

Enligt en FN-resolution från 1984 bör husen återgå till de grekcypriotiska ägarna som tvingades lämna området 1974, då Turkiet ockuperade norra Cypern. Men stridigheterna på Cypern började redan tidigare. Cypern var i över 80 år en brittisk koloni och blev självständigt först 1960. Spänningarna ökade 1963 och ledde till våldsamma konfrontationer i slutet av året. Konflikten utvecklades till ett regelrätt inbördeskrig mellan grek- och turkcyprioter. FN-styrkan som 1964 skickades till ön, då med bland annat över 900 svenska soldater, var tänkt att stanna på Cypern i tre månader men den är fortfarande kvar.

Dagens Varosha. Foto: Julia Lindblom

Sedan 2003 är det möjligt för människor från båda sidor av Cypern att korsa gränsen och besöka sina gamla hem, men Varosha är fortfarande en avstängd militärzon. I höstas släpptes för första gången på tjugo år ett turkiskt journalistteam in på området och i samband med detta sade Turkiets utrikesminister att platsen skulle öppnas upp för turister.

I dag har turkcyprioter, som har föräldrar som levde på Cypern före 1974, rätt till EU-medborgarskap. Däremot kan turkcyprioter som har invandrade föräldrar från Turkiet efter 1974 inte få ta del av EU-medborgarskapet. Turkcypriotiska ungdomar som är lika gamla har inte samma rörelsefrihet på ön och deras möjligheter att resa och studera i Europa skiljer sig åt.

– Många av mina jämnåriga vänner har inte ens varit på den södra sidan av ön, säger Ali Furkan Cetiner.

De svarta områden tillhör Storbritannnien. FN:s gröna linje delar Cypern. Foto: Karta:Lotta Lundin

Sedan 1981 verkar Kommittén för saknade personer, CMP, under FN:s överinseende på Cypern. Det är en undersökande kommitté som består av tre parter; en representant för turkcyprioterna, en representant för grekcyprioterna och en tredje medlem som nominerats av FN:s generalsekreterare. Kommitténs uppdrag är att undersöka och fastställa vad som hänt alla saknade personer från krigsåren på Cypern. Men när Amnesty Press kontaktar CMP för en intervju svarar pressekreteraren att kommittén väljer att inte medverka, bland annat för att reportaget jag skriver kan tangera för många politiska frågor.

Kaféet Hamul ligger alldeles intill Ledrapalatset i Nicosia. Det var en gång ett fashionabelt hotell men under konfliktåren har det fungerat som FN-bas och en plats för gränsöverskridande möten. Här träffar jag journalisten och författaren Sevgül Uludağ. Förra året nominerades hon till Nobels fredspris för sitt outtröttliga arbete med att samla in berättelser om saknade personer på Cypern.

Tack vare hennes humanitära arbete de senaste två årtiondena, med läsare från båda sidor i den turkcypriotiska tidningen Yeniduzen och i den grekcypriotiska tidningen Politis, har dussintals saknade turkcyprioter och grekcyprioter hittats begravna i massgravar, i brunnar och på fälten.

Sevgül Uludağ samlar information om försvunna på bägge sidor. Foto: Julia Lindblom

– Jag började skriva om de saknade personerna av en tillfällighet för 18 år sedan. En av mina vänner hade en saknad pappa. På den tiden var det ett stort tabu att turkcyprioter hade saknade anhöriga, säger Sevgül Uludağ. De första fallen jag skrev om kallade jag musslor med saknade pärlor. Jag insåg att det var som om någon stulit pärlan, men ingen rörde skalet, den bara lämnades tom. De som är saknade är varken levande eller döda utan befinner sig i gränslandet. Var du än möter anhöriga som har saknade så väntar de.

När gränsövergångarna öppnades började Sevgül Uludağ skriva ned berättelser om saknade personer på båda sidor. Hon tog initiativ till organisationen ”Together We Can” som samlade anhöriga till offren och startade en telefonlinje dit människor kunde ringa och delge berättelser från krigsåren anonymt.

– Jag tog emot tusentals berättelser som publicerades i tidningar på båda sidor. Jag fick också samtal från människor som varit FN-soldater och som skickade rapporter från svenska militärarkiv, berättar hon. I dag litar jag inte på de officiella listorna. Det finns många fler saknade.

Sevgül Uludağ menar att det också finns en okunskap på båda sidor om vad som hände under krigsåren.

– Home for Cooperation tog fram skolböcker om saknade personer. De handlade inte bara om Cypern, utan också om Chile och Guatemala. Böckerna är färdiga och finns online men ingen använder dem, det är väldigt sorgligt, suckar hon.

Maria Hadjipavlou hoppas på en lösning på lång sikt. Foto: Julia Lindblom

Maria Hadjipavlou tar emot mig i sin rymliga lägenhet i södra Nicosia. I över 40 år har hon arbetat med frågar om konfliktlösning och genusmedvetenhet på det delade Cypern. Hon har också varit medgrundare till många initiativ för kvinnors rättigheter i de båda grupperna. Maria Hadjipavlou menar att Cypern är den mest militariserade ön i världen i förhållande till sin befolkning.

– Vi har så många arméer. Den turkiska, den turkcypriotiska, den brittiska, den grekiska, den grekcypriotiska och så FN:s fredsarmé… Republiken Cyperns försvarsutgifter uppgår till 90 miljoner euro och det är obligatoriskt med militärutbildning för alla 18-åriga män, säger hon.

Kvinnan ses som ansvariga för fortplantningen i nationen och i medier beskrivs den stolta modern som sänder sin son till militärtjänst. Varje gång kvinnor ställer frågor om jämlikhet eller sin rätt att delta i fredsprocessen i enlighet med FN:s resolution, så kommer invändningar från politiker om att man ska vänta till dess att fredsprocessen har nått längre.

Maria Hadjipavlou säger att det finns många olika narrativ för att beskriva Cypernkonflikten:

– Det finns många tolkningar kring vad som hänt i det förflutna. Till slut är sanningen att både grekcyprioter och turkcyprioter har upplevt lidande, förlust och tvångsförflyttningar.

FN-patrull i buffertzonen. Foto: Dickelbers/Wikimedia

Maria Hadjipavlou förklarar att ord och beteckningar ständigt blir laddade och politiserade.

– Till exempel har den Gröna Linjen många benämningar beroende på personens politiska utgångspunkt. Den refereras till som Attilla-linjen, den döda zonen, buffertzonen, gränsen, demarkationslinjen, eldupphörslinjen och så vidare. När gränsövergångarna öppnade 2003 sade till exempel många på den turkcypriotiska sidan att ”grindarna” öppnades, vilket gav bilden av ett jättelikt fängelse som öppnades upp, säger Maria Hadjipavlou.

Hon hoppas på en lösning av Cypernkonflikten men menar att det då behövs ett starkt civilsamhälle och ett politiskt ledarskap som både tror på att förändring behövs och att den är möjlig. Maria Hadjipavlou menar att fredsförhandlingarna gått framåt, men fortfarande saknas ömsesidiga åtaganden och förtroende på båda sidor. Situationen förändras konstant vilket återskapar både rädsla och känslor av separation:

– Ingen trodde att Berlinmuren skulle falla. Men även om vi har kommit långt i arbetet med en lösning på Cypern, så är fortfarande den gemensamma framtidsvisionen långt borta. Vi måste tro på våra samhällen och deras ömsesidiga beroende av varandra.

Julia Lindblom
[email protected]

Fotnot: En något kortare version publiceras i nummer 1/2020.

Corona stänger åter gränsövergångar

Den 28 februari meddelande Cyperns president Nicos Anastasiades att 4 av 8 kontroller på Cypern tillfälligt skulle stängas ned som en säkerhetsåtgärd för att kunna identifiera fall av coronaviruset. Beslutet innebar att det endast blev möjligt att färdas över demarkationslinjen i bil, och fattades utan stöd av den turkcypriotiske ledaren Mustafa Akıncı.
Kontrollerna öppnades officiellt 2003 på Cypern, och detta var första gången de stängdes sedan dess. En av passagerna som blockerats är den historiskt viktiga på Ledragatan i huvudstaden Nicosia. Sedan beslutet fattades har ett flera protester genomförts av fredsaktivister och människor på båda sidor. Lördagen den 7 mars använde den grekcypriotiska polisen pepparspray mot demonstranterna. 

– Förbudet används som en ursäkt för att bedriva en nationalistisk politik, ytterligare skärpa gränserna gentemot migranter och för att öka distansen mellan det grekcypriotiska samhället och det turkcypriotiska samhället på Cypern, sade Doros Polykarpou, ordförande för människorättsorganisationen KISA som arbetar för migranters rättigheter.

Den 13 mars annonserade Cyperns president att landets gränser skulle stängas i 15 dagar med start den 15 mars, men turkcyprioter har fortfarande möjlighet att resa genom de få kontroller som inte har stängts.

Också på norra Cypern vill man skärpa kontrollerna. Nu tillåts inte grupper som större än tio personer från södra sidan att korsa gränsen åt gången och ytterligare kontroller längs med Gröna linjen har stängts ned. Skolor och universitet på norra Cypern har stängts och charterflygen ställts in. På Cypern hade den 14 mars 21 fall av coronaviruset identifierats i Republiken Cypern och fem fall i Nordcypern.

Julia Lindblom

Fakta/Cypern

Huvudstad: Nicosia
Politik: Självständigt från Storbritannien 1960. Bland grekcyprioter fanns ett stöd för ”enosis”, förening med Grekland. Hundratals personer dödades 1963 i oroligheter mellan grek- och turkcyprioter och 1964 skickades en FN-styrka till ön. I juli 1974 gjordes en kupp i Nicosia av pro-enosis kretsar med stöd av den militärjunta som styrde i Grekland sedan 1967. Den 20 juli 1974 invaderade Turkiet och 1983 utropades Turkiska republiken Norra Cypern. Konflikten är olöst.
Yta: 9 251 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 1,2 miljoner.

En ö i skuggan av Grekland och Turkiet - Cyperns historia

Belägringen av Nicosia 1574 av konstnären Giovanni Camoccio. Foto: Wikimedia

1570: 60 000 soldater från Osmanska riket invaderar Cypern och många grekiska och armeniska invånare dödas i massakrer.

1878: Efter det rysk-turkiska kriget hålls Berlinkongressen. Där beslutas att Storbritannien får kontroll över Cypern även om det formellt fortsätter vara en del av Osmanska riket. Britterna bygger flottbas i Famagusta.

1915: När Osmanska riket sluter upp bakom Centralmakterna i Första världskriget gör Storbritannien Cypern till ett brittiskt protektorat. Omkring 78 procent av invånarna är greker och 20 procent turkar.

1931: Sedan den brittiske guvernören Ronald Storrs blockerat ett parlamentsbeslut om skatter avgår de grekcypriotiska ledamöterna den 21 oktober och Cypernrevolten bryter ut. Brittiska flaggor halas och demonstranter kräver ”enosis”, förening med Grekland. Sju personer dödas och över 2 600 personer döms. All propaganda för enosis förbjuds av britterna.

För Enosis. Demonstration för anslutning till Grekland på 1930-talet. Foto: Okänd/Wikimedia

1940-1941: Grekland ockuperas och delas mellan Tyskland, Italien och Bulgarien. Många cyprioter stödjer britterna i kriget mot axelmakterna och över 30 000 cyprioter kämpar i brittiska armén. För första gången sedan 1931 tillåter britterna att lokalval hålls 1943.

Georgios Grivas ledde EOKA. Foto: Okänd/Wikimedia

1950: Sedan britterna vägrat gå med på krav från ärkebiskop Makarios II om en folkomröstning om enosis organiserar ortodoxa kyrkan själva omröstningen. Enbart grekcyprioter får rösta och 95,7 procent sägs ha sagt ja till förening med Grekland. I Turkiet och bland turkcyprioter växer stödet för ”Delning eller döden”. En brittisk regeringsrapport från 1951 slår fast att Cypern aldrig ska bli självständigt.

1955: EOKA, den nationella organisationen av cypriotiska kämpar, inleder ett väpnat uppror mot det brittiska styret och för anslutning till Grekland. Gerillan leds av Georgios Grivas, en veteran från den grekiska armén. Under ockupationen av Grekland har Grivas lett en högerextrem motståndsgrupp. Kyrkans roll i upproret är omdebatterad men det stora kommunistpartiet AKEL förespråkar icke-våldsmotstånd inspirerat av Mahatma Gandhis kamp i Brittiska Indien. Undantagstillstånd införs.

Makarios III var Cyperns president 1960-1977. Foto: Wikimedia

1956: Ärkebiskop Makarios III förs i mars 1956 bort av brittiska agenter när han ska gå ombord ett plan i Nicosia. Han skickas i exil till Seychellerna men friges efter ett år men får inte återvända till Cypern. Gerillakriget mot britterna fortsätter och bland turkcyprioter bildas TMT, en väpnad motståndsorganisation. 1958 utbryter de första striderna mellan turk- och grekcyprioter.

1959: 1 mars 1959 återvänder Makarios till Cypern och det uppskattas att två tredjedelar av den vuxna grekcypriotiska befolkningen hälsar honom välkommen. I december vinner Makarios en storseger i presidentvalet. Förhandlingar i Zürich och London resulterar i ett avtal om självständighet. Omkring 371 brittiska soldater dödades i EOKA:s krig.

1960: Cypern blir den 16 augusti självständigt men britterna behåller sina militärbaser i Akrotiri och Dhekelia som brittiskt område. Cypern blir medlem i Samväldet och de alliansfria staternas rörelse.

Tornado-plan från RAF återvänder 2014 hem till brittiska basen i Akrotiri efter anfall mot IS i Irak. Vid självständigheten 1960 behöll Storbritannien två områden som är militära baser. Foto: Cpl Neil Bryden/ RAF/MOD

1963: Kravaller mellan grekcyprioter och turkcyprioter bryter ut 21 december sedan två turkcyprioter dött i en incident med polisen. 364 turkar och 174 greker dödas och människor flyr från blandade byar och stadsdelar.

1964: Turkiet hotar med invasion för att skydda turkcyprioter medan Grekland skickar 10 000 soldater till Cypern för att motstå en invasion. FN:s säkerhetsråd beslutar den 4 mars att FN-styrkan UNFICYP ska skickas till Cypern för att stoppa våldet mellan folkgrupperna. FN-styrkan är fortfarande kvar. Sverige bidrog med personal 1964-1993.

Makarios III skriver under Cyperns självständighet 16 augusti 1960. Foto: HoR/Cyprus

15 juli 1974: Kupp i Nicosia med stöd av den grekiska militärjuntan i Aten. EOKA-B, som bildats 1971, försöker mörda Cyperns president Makarios men han räddas av en brittisk helikopter och flyr till London. Juntan i Aten utser journalisten och tidigare EOKA-medlemmen Nikos Sampson till president.
Makarios reser till FN:s säkerhetsråd och den 19 juli anklagar han Grekland för att ha invaderat Cypern. Sampsons styre förföljer vänsterinriktade och liberala cyprioter men hur många som dödas är inte klarlagt. EOKA-B anklagas också för massakrer i tre turkcypriotiska byar då över 100 personer dödas.

Turkisk propagandaaffisch sommaren 1974.

20 juli 1974: Turkiet invaderar Cypern. Nikos Sampson avgår och den 23 juli faller militärjuntan i Aten. Turkisk militär tar kontroll över cirka 38 procent av öns yta och cirka 200 000 grekcyprioter flyr söderut. Omkring 60 000 turkcyprioter flyr norrut.

1983:15 november utropas Turkiska republiken Nordcypern. Endast Turkiet erkänner republiken.

Nordcypern firar Republikens dag 15 november 2007 med en militärparad i norra Nicosia. Foto: Wikimedia

2004 24 april hålls folkomröstning om den plan för återförening av Cypern som har utarbetats av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan. 65 procent av turkcyprioterna säger ja men endast 24 procent av grekcyprioterna.

Uppror. En brittisk soldat i Nicosia 1956. Foto: Wikimedia

Besvikelsen i EU är stor som hade hoppats att den Förenade republiken Cypern skulle bli medlem 1 maj. Republiken Cypern, i praktiken södra delen av ön, blir ändå medlem.

2019: 24 januari meddelar den brittiska regeringen att 33 cyprioter som uppgett att de torterats av brittiska styrkor under 1950-talet ska få dela på en miljon pund i skadestånd. De hade gripits misstänkta för att vara medlemmar i EOKA. En kvinna uppgav att hon då som 16-åring våldtogs upprepade gånger av brittiska soldater. Regeringen säger samtidigt att uppgörelsen inte innebär något erkännande av ansvar.

25 november hålls ett informellt möte i Berlin mellan den grekcypriotiske presidenten Nicos Anastasiades och den turkcypriotiske presidenten Mustafa Akıncı, i närvaro av FN:s generalsekreterare António Guterres.

2020 : 15 februari meddelar Turkiets vicepresident Fuat Oktay att spökstaden Varosha i Famagusta ska öppna efter 45 år.

Nicos Anastasiades, António Guterres och Mustafa Akıncı på möte i Berlin 2019. Foto: UN

Det var ett av Cyperns mest populära turistmål före 1974. FN beslöt dock 1984 att Varosha ska överlämnas till FN och att bara de grekcyprioter som flydde 1974 har rätt att återvända. Den 18 februari uppmanar USA alla parter att respektera FN-resolutionen från 1984.

Ulf B Andersson

Läs också
Turkish Cypriot leader warns Cyprus is facing permanent partition (The Guardian 6 februari 2020)

Se film på UR
Murar, gränser och taggtråd: Cypern och Nordcypern (UR Play till 31 december 2021)

Läs mer från Amnesty Press
Redaktören som retar Erdoğan – Şener Levent hotas av fem års fängelse (16 december 2019)