Här föds ett nytt Gambia
Gambia stod på gränsen till militär invasion när den tidigare presidenten vägrade avgå. Men demokratin segrade. Med Adama Barrow väcks hoppet om en bättre framtid. Amnesty Press var på plats de dramatiska dagarna.
reportage | 2017-03-04 Av: Anna Roxvall Även publicerad i AmnestyPress #1/2017 |
Khadija Jallow och Fatoumatta Fatty med tröjor med oppositionens slogan i protest mot Jammehs vägran att avgå. Foto: Johan Persson
Det enda ljud som hörs inne på migrationspolisens kontor är ett avlägset anrop i flygplatsens högtalare. Det syns på konstapeln bakom skrivbordet att det här kommer att gå åt helvete för oss.
– Ni har alltså ingen pressackreditering? frågar han.
– Jodå, vi har skickat in alla papper och tänkte hämta ut tillstånden imorgon.
Han ser på oss över glasögonkanten och suckar. Han vet ju att det inte kommer att ske. Informationsministern har flytt landet och ministeriet är stängt. Det är omöjligt att få pressackreditering i Gambia just nu.
– Mina underordnade kommer att eskortera er till incheckningsdiskarna, säger han kort.
Ytterligare fem utländska journalister står i avgångshallen när vi kommer dit. En av dem vädjar till poliserna:
– Vi lovar att bara bada och skåda fåglar tills vi får våra papper, snälla låt oss stanna!
– Om jag släpper in er i landet idag finns jag inte kvar här i morgon, svarar en av polismännen med en snabb blick över axeln.
Det är den 16 januari och vi skickas tillbaka till Senegals huvudstad Dakar med vändande flyg.
Gambia ligger insprängt i Senegal. Foto: Karta: Lotta Lundin/A4
Gambia är Afrikas minsta land. På kartan spränger sig den lilla västafrikanska nationen fram från Atlantkusten, rakt in i magen på Senegal. Sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har landet med sina dryga 1,9 miljoner invånare bara haft två presidenter.
Den förste, Dawda Jawara, avsattes i en oblodig militärkupp av den senare, Yahya Jammeh, 1994. Denne har nu styrt landet med järnhand i 22 år och befolkningen har hållits i schack med tortyr, rättslöshet och oförutsägbarhet.
För ett år sedan fanns det fortfarande mycket litet som tydde på att en förändring låg inom räckhåll. År 2016 var visserligen valår, men de flesta analytiker utgick från att Yahya Jammeh skulle vinna som vanligt. Presidentvalet dessförinnan, i november 2011, hade varit så ofritt och präglat av hot mot oppositionen att den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas vägrade skicka några valobservatörer. Det enda synliga tecknet på folkligt missnöje var alla de tusentals gambier som flydde över Medelhavet till Europa.
Men så hände något.
Det var i april 2016. En liten grupp gambiska oppositionsanhängare gick ut på gatorna med krav på en reformering av valsystemet. Polisen svarade som man brukade och sköt skarpt rakt in i folkmassan, misshandlade och grep ett 50-tal demonstranter. En av de gripna var Ebrima Solo Sandeng, ledande medlem i Gambias största oppositionsparti UDP, och snart kom uppgifter om att han hade torterats ihjäl i häktet. Nya protester bröt ut, liksom nya gripanden. Ilskan bara växte.
All information i Gambia har i över två decennier stått under hård statlig kontroll, men nu fanns nya plattformar där gambier inne i landet och gambier i exil kunde mötas. Whatsapp-grupper och facebook-sidor poppade upp där man publicerade vittnesmål från regimens offer och livesände politiska möten. Sju olika oppositionspartier bildade en koalition och ställde sig bakom affärsmannen Adama Barrow som presidentvalskandidat – på mindre än en månad lyckades kampanjen samla in 50 000 USA-dollar via en sajt på nätet.
Yahya Jammeh har gjort sig känd för drastiska utspel. Han utropade Gambia som en islamisk republik. Foto: AFP/TT
Regimen såg vad som var på väg att ske och försökte blockera de sociala medierna. På valdagen den 1 december släckte man dessutom ned både internet och det internationella telefonnätet. Men det var för sent. När rösterna var räknade stod det klart att Adama Barrow hade vunnit. En chockad Yahya Jammeh ringde upp sin motståndare i direktsänd tv och gratulerade honom till segern. Jublande människor dansade gatorna fram i Banjul och arméchefen svor trohet till sin nye överbefälhavare.
Det var en historisk och fullständigt oväntad händelse för alla utom möjligen gambierna själva: En av Afrikas mest hårdföra regimer hade tvingats bort från makten vid valurnorna.
Det var för bra för att vara sant, förstås. Firandet hade knappt hunnit lägga sig innan Yahya Jammeh ångrade sig, förkastade valresultatet och krävde nyval.
Festen övergick i kris. Arméchefen bytte sida igen. Ecowas gick ut och hotade med att man kommer att skicka trupp till Gambia och avsätta Yahya Jammeh med våld om han inte avgår när hans mandat löper ut.
45 000 gambier flydde till Senegal dagarna innan Yahya Jammeh till sist lämnade la Foto: Johan Persson
Det är nu bara några timmar kvar tills dess. Det är den 18 januari och vi har tagit oss till den senegalesiska staden Karang på gränsen mot Gambia. De senaste veckorna har olika förhandlingsinitiativ avlöst varandra men alla samtal har brutit samman. I morgon är det meningen att Adama Barrow ska sväras in på Gambias nationalarena men den är omringad av militär lojal med Jammeh.
Barrow själv har tillfälligt flugits till Dakar eftersom hans liv bedöms vara i fara i hemlandet. Det gambiska parlamentet har utlyst undantagstillstånd, sammanlagt sju ministrar har hoppat av regeringen och Ecowas talesmän säger sig vara redo att gå in i landet om ingen lösning nåtts vid midnatt.
Nu går rykten om att gränserna är på väg att stängas.
Människor flyr för sina liv.
Det är hett, trångt och stökigt vid gränsposteringen. Rörelsen går bara åt ett håll: ut ur Gambia. Människor släpar på rullväskor, madrasser, säckar och möbler. Telefonkorten och flaskvattnet är slut nästan överallt, frivilliga från Röda korset går runt och försöker reda ut vilka som behöver vård eller sängplatser.
En lång man som presenterar sig som Aboubakar står i kön utanför gränspoliskontoret med sin systerdotter. Han har åkt flera varv mellan Banjul och Karang de senaste dagarna:
– Igår tog jag 14 personer över gränsen, jag har hyrt en lägenhet här i närheten.
Själv tänker han åka tillbaka hem för att vakta huset, så fort han har lämnat av flickan.
– Men det kändes bäst att ta ut barnen och kvinnorna ur staden. Jammeh är maktgalen, om Ecowas trupper går in kan det bli tufft, säger han.
Amina Ousman och Taiwo Salami lämnade Gambia av rädsla för våldsamheter. Foto: Johan Persson
Flyktingar som inte har någonstans att bo har inkvarterats i ett ännu inte färdigbyggt hus i utkanten av staden. Fler människor anländer hela tiden.
Taiwo Salami sitter ute på gårdsplanen tillsammans med sin dotter Amina och rensar couscous i stora skålar. De kom sent igår kväll med åtta andra familjemedlemmar. Deras hem i Serrekunda ligger inte långt från arenan där Barrow ska sväras in under morgondagen, och de tror att det kan bli våldsamt.
– Den där presidenten vi har är helt oansvarig, han pratar om att han är redo för krig. Vi var tvungna att ge oss av för barnens skull, säger Taiwo Salami.
Många av deras grannar hade redan flytt. När de steg på färjan från Banjul till Barra, söder om Karang, var den full till sista plats.
– Folk var oroliga och förvirrade, alla hade gjort som vi och lämnat allt. Vi fick varken med oss mat eller kläder men vi har åtminstone livet i behåll, säger Taiwo Salami.
När mörkret lägger sig över staden och syrsorna börjar spela, följer hela Karang dramat på andra sidan gränsen. Mauretaniens president Mohamed Ould Abdel Aziz befinner sig på akutbesök i Banjul och nätet surrar av rykten om att han planerar att ta med sig Jammeh till Mauretanien när han åker.
Men också de förhandlingarna havererar. Abdel Aziz reser från Gambia utan Jammeh. Och några timmar före midnatt hoppar även Gambias vicepresident av sin post.
När klockan slår tolv är presidentens mandatperiod formellt över. Från Banjul är det alldeles tyst. Inte heller Ecowas har något att säga.
Ingen sover gott den natten.
Gambia höll andan dagarna före Jammehs avfärd. Turisterna flögs ut och invånarna flydde eller höll sig inomhus. Foto: Johan Persson
Yahya Jammeh framstår ibland som en karikatyr av den afrikanske diktatorn; oförutsägbar, övertygad om sin egen utvaldhet och med smak för det extravaganta. Han påstår sig ha helande krafter och kunna bota såväl hiv som astma och hans beslut är ofta snabba och oväntade.
I augusti 2012 återupptog han plötsligt verkställandet av dödsstraff och lät överraskande en exekutionspluton skjuta ihjäl nio dödsdömda fångar. Det var de första avrättningarna i Gambia sedan 1985. År 2015 utropade Yahya Jammeh Gambia till en ”islamisk republik” och hösten 2016 meddelade han att Gambia lämnar internationella brottmålsdomstolen, ICC.
Som det anstår en diktator ger han ständigt sig själv nya utnämningar och priser. För tillfället vill han bli tilltalad som ”His Excellency Sheikh Professor Alhaji Dr Yahya Abdul-Aziz Awal Jemus Junkung Jammeh Naasiru Deen Babili Mansa".
I en uppmärksammad intervju förra året förklarade Yahya Jammeh att han kommer att regera Gambia ”i en miljard år, om Gud så vill”.
På flera sätt är Yahya Jammeh bara en del i en regional trend. Över hela den afrikanska kontinenten sitter maktfullkomliga män på övertid. De senaste två åren har bland andra presidenterna i Burundi, Rwanda, Tchad, Republiken Kongo och Demokratiska republiken Kongo på olika sätt försökt mixtra med grundlagen för att slippa lämna ifrån sig makten när deras mandat går ut. Det finns dock viktiga skillnader.
I Öst- och Centralafrika är merparten av regimerna mer eller mindre auktoritära. Deras ledare har sällan vare sig legitimitet eller lust att lägga sig i grannländernas angelägenheter. I Västafrika finns en rad länder, såsom Ecowas-medlemmarna Liberia, Nigeria, Ghana och Senegal, som har genomgått fredliga maktskiften efter demokratiska val. Deras ledare har större intresse av att försvara demokratins landvinningar i regionen. Det är dessa länder som nu är drivande i påtryckningarna mot Yahya Jammeh.
En snabb lösning på konflikten i Gambia skulle vara ett styrkebesked för den västafrikanska demokratin. Ett misslyckande skulle ge grönt kort åt auktoritära ledare över hela Afrika.
Adama Barrow på en presskonferens i december 2016. Foto: SULAIMAN LEIGH/Wikimedia
Det blir ingen installationsceremoni i hemlandet för den nye gambiske presidenten. Det hade kunnat bli både blodigt och farligt. Nästa dag, den 19 januari, svär Adama Barrow istället presidenteden på den gambiska ambassaden i Dakar. Vi är på väg till Gambias södra gräns för att försöka ta oss in i landet igen, när Barrows installationstal sprakar genom bilradion.
– Det här är en dag som ingen gambier kommer att glömma under sin livstid, lovar den nye presidenten.
Ceremonin är provisorisk och vingklippt men diplomatiskt betydelsefull. Nu är en ny gambisk president installerad och erkänd av omvärlden. Därmed har han mandat att ge order – och be om hjälp.
Det gör han också. Och nu går allt plötsligt snabbt. Ett par timmar senare röstar fn:s säkerhetsråd enhälligt igenom en resolution till stöd för Ecowas ”åtagande att, med politiska medel i första hand, säkerställa att det gambiska folkets vilja respekteras”. Utanför den senegalesiska staden Kaoloack är vi nästan på väg att krocka med en kolonn av mossgröna stridsvagnar som sakta rullar mot den gambiska gränsen.
”Operation återupprätta demokratin” har inletts. Yahya Jammeh får till lunch nästa dag på sig att lämna landet.
När vi reser in i Gambia igen är det ingen som har en tanke på att fråga efter någon pressackreditering.
Banjul är en märklig liten huvudstad, placerad på en ö precis där Gambiafloden rinner ut i Atlanten. Där finns allt som hör en stat till; parlamentsbyggnader och ministerier, men folket är främst bosatt i staden Serrekunda på andra sidan bron. Den här dagen är det dock lika öde överallt. Butikerna håller stängt, stadsborna har flytt eller hukar inomhus. De sista turisterna lyftes ut ur landet under kaosartade former dagen före. Vi checkar in på ett närapå tomt hotell där ett par andra utländska journalister är enda gästerna.
Yahya Jammehs deadline för att lämna landet har redan passerat, men Ecowas styrkor har gjort halt vid gränsen för att låta Mauretaniens och Guineas presidenter göra ett sista försök att lösa det hela. Svartglänsande diplomatbilar med väpnad eskort kör med tjutande sirener i skytteltrafik mellan lyxhotellet Coco Ocean och Jammehs palats. I övrigt är det tomt på gatorna.
Hettan känns tryckande. Luften surrar av rykten. Adama Barrow twittrar att Jammeh gått med på att avgå, raderar sedan snabbt meddelandet igen. Det blir eftermiddag och det blir kväll, utan att någonting händer. Oron växer.
Yahya Jammeh eskorterades ut ur landet av Guineas president Alpha Condé. Foto: Johan Persson
Det dröjer till sent in på natten innan statstelevisionens sändningar går igång och ett välkänt ansikte dyker upp på skärmen.
– Jag har beslutat idag, med gott samvete, att överge ledarskapet för denna stora nation, deklarerar Yahya Jammeh. Dagens beslut har inte dikterats av någonting annat än ert – det gambiska folkets – intresse.
Vi hade nog väntat oss att människor skulle fira på gatorna nästa morgon, men brända av tidigare erfarenhet verkar gambierna vänta tills Jammeh verkligen har lämnat landet. I Bakau har en ensam cyklist två filer för sig själv. Den pensionerade flygvärdinnan Oumia Njie kommer traskande längs med vägkanten.
– Vi börjar få slut på mat så jag tänkte se om det går att få tag i lite ris och olja. De andra sitter bara hemma och lyssnar på BBC på radion och är för rädda för att gå ut, säger hon. Själv är hon inte alltför bekymrad.
– Det har ju varit lugnt hittills. Även om du stannar inne i huset kan du dö – döden kommer när den kommer. Jag tror att vi kanske kommer att välkomna en ny president idag, säger hon och skrattar.
Men först ska den gamle presidenten ut. Och det går trögt. Ute på flygplatsen står två plan startklara på asfalten sedan morgontimmarna men ingenting händer. Jammeh verkar fortfarande förhandla om villkoren för sin avfärd.
Det blir kväll. Myggorna svärmar under lamporna i hotellträdgården. Vi har tagit paus i arbetet och äter en sen middag, när en man ur hotellpersonalen plötsligt kommer inspringande med andan i halsen:
– Guineas president åkte precis för att hämta Jammeh! Fort! Ni hinner!
Vi lämnar maten halväten och kastar oss i en taxi. På raksträckan ut mot flygplatsen kommer klungor av jublande människor joggande med palmblad i händerna.
Gråtande och skrikande regimanhängare tog farväl av Jammeh efter 22 år vid makten. Foto: Johan Persson
Så far han då iväg till sist. Röda mattan ligger utrullad på asfalten. En ostämd blåsorkester spelar marschmusik. Journalister och regimanhängare trängs på startbanan. Bister militär håller dem tillbaka. Yahya Jammehs vita kaftan ser nästan självlysande ut i kvällsmörkret där han skrider mot det lilla privatplanet som ska ta honom ut ur landet.
En av hans anhängare sträcker händerna mot skyn och vrålar med basstämma:
– Gratulerar ers höghet! Tack för din trogna tjänst! Gratulerar!
Jammeh stannar till på översta trappsteget, kysser Koranen och vinkar. En kvinna faller ihop och svimmar. Flera soldater gråter.
Motorerna går igång. Trappan fälls upp.
En 22-årig diktatur är över.
Redan nästa morgon börjar flyktingarna återvända hem. Färjan från Barra, som lägger till vid kajen i Banjul, är fylld till sista plats. Tulltjänstemannen Ousman Sosso vinkar tjoande till sig sina släktingar. Förra veckan körde han dem till kajen, nu är han här för att hämta hem dem igen.
– Jag är så glad över att ha dem tillbaka, säger han och lägger armen om kusinen Fatoumatta.
De senaste dagarnas oro är redan på väg att blekna. Allt kommer att bli bra nu, säger han:
– Jag ringde till min syster i vår hemby Kerewan och hon berättade att de redan har börjat spela trummor och köper kött, snart blir det fest för den nye presidenten.
Människor firade i Banjul när Ecowas styrkor rullade in i huvudstaden Banjul. Foto: Johan Persson
Den eftermiddagen rullar Ecowas-styrkorna mot Banjul. Den nye presidenten har bjudit in dem för att säkra huvudstaden inför hans hemkomst och förebygga eventuella statskupper den närmaste tiden. De möter inget motstånd alls. Folk kommer ut från husen för att vinka. Vid stadsgränsen tas de emot av den gambiske arméchefen, som har bytt sida en tredje gång.
Studenten Mariam Fattou hoppar ut ur en bil, mitt på bron, och springer fram till de senegalesiska soldaterna.
– Välkomna! Ni är så välkomna!
Hon vänder sig till oss:
– De har gjort så mycket för vårt land. Vi behöver förändring! Om du talade illa om Jammeh kunde du få halsen avskuren, nu är det slut med det! skrattar hon.
Sedan hejdar hon sig och blir allvarlig:
– Visst kan jag säga vad jag vill? Inget kommer att hända, eller hur?
Nej, inget händer. Och nu vågar gambierna fira. För första gången på flera år kan människor komma nära presidentpalatset. På kvällen är det fest på Banjuls gator. Folk sjunger, dansar och tar bilder ihop med Ecowas-soldaterna. Bröderna Tallah och Kebba Manneh står mitt i alltihop och filmar med sina telefoner. Kebba bor i Maryland i USA men är hemma och hälsar på familjen. Han visste att det fanns risk för oroligheter när han bokade resan.
– Men jag var också säker på att Jammeh skulle tvingas avgå i slutänden, för folk var verkligen trötta på honom, säger han.
Det är vad brodern har berättat för honom när de har pratat med varandra på telefon.
Tallah pekar mot en killes t-tröja, där Barrows porträtt pryder bröstet:
– Nu har vi valt en president som kan förändra det här landet.
Ecowas ingrep i Gambia. Foto: Johan Persson
Vi lämnar Gambia dagen därpå. Frivilligt och utan poliseskort den här gången. Flygplatspersonalen skojar med oss och pratar i normal samtalston med varandra. Utanför entrén spelar ungdomar trumma inför Barrows hemkomst.
Det har gått sju dagar sedan vi landade här sist och avvisades som om vi vore misstänkta brottslingar. Sedan dess har presidenten avsatts och en av Afrikas mest hårdföra regimer har fallit. Det är en märklig känsla.
En 22-årig epok är över.
Nu tar något annat sin början.
Text: Anna Roxvall
[email protected]
Foto: Johan Persson
[email protected]
Fakta/Gambia
Huvudstad: Banjul.
Politik: Under brittisk kontroll från 1821–1965. År 1994 tog Yahya Jammeh makten i en militärkupp. I december 2016 förlorade han presidentvalet.
Yta: 10 689 km 2 (Sverige: 449 964 km 2).
Befolkning: 1,9 miljoner.
Vem är Adama Barrow?
Ålder: 52 år.
Bakgrund: Studerade i London där han arbetade som säkerhetsvakt för att finansiera studierna till fastighetsmäklare. Återvände till Gambia 2006 och öppnade företag inom fastighetsbranschen. År 2013 blev han kassör i partiet UDP.
Trots bristande politisk erfarenhet utsågs han av oppositionspartier till kandidat i presidentvalet den 1 december 2016 och vann då med 43 procent av rösterna.
Bakgrund/En epok är över
När Yahya Jammeh den 21 januari lämnade Gambia var en epok över. Han hade styrt enväldigt efter att ha tagit makten 1994. Nu tar Adama Barrow över presidentposten.
En politisk chock
I april 2016 slog polis i Banjul ned demonstrationer organiserade av oppositionspartiet UDP.
United Democratic Party (Förenade demokratiska partiet) hade bildats år 1996 av människorättsadvokaten Ousainou Darboe som ställde upp i presidentvalen mot Yahya Jammeh flera gånger. Ousainou Darboe fängslades vid protesterna i april 2016 och dömdes till fängelse.
Flera ledande politiker, däribland Ousainou Darboe, dömdes till fängelse. UDP och andra oppositionspartier utsåg den politiskt oerfarne affärsmannen Adama Barrow till kandidat i presidentvalet 1 december 2016.
Ingen hade räknat med ett valresultat där president Yahya Jammeh skulle besegras och det var en politisk chock när Adama Barrow utropades som segrare med 43 procent av rösterna mot Jammehs 39,6 procent. Veckor av osäkerhet följde där frågan var om Jammeh frivilligt skulle lämna ifrån sig makten efter 22 års styre.
Gambias nye president Adama Barrow svärs in på självständighetsdagen den 18 februari. Foto: Thierry Gouegnon/Reuters/TT
Vad händer nu ?
En ny regering har bildats där två tidigare samvetsfångar som Amnesty arbetat för, blev ministrar. Amadou Sanneh är ny finansminister och Ousainou Darboe ny utrikesminister. Adama Barrow har lovat att alla politiska fångar ska friges.
Den nye presidenten har också lovat att den fruktade säkerhetstjänsten NIA ska reformeras och att pressfriheten ska respekteras. Journalister i Gambia har drabbats hårt av repression och Amnesty och andra organisationer har sedan år 2006 sökt klarhet i vad som har hänt journalisten Ebrima Manneh som är försvunnen sedan han greps.
Adama Barrow har lovat att Gambia ska stanna kvar i ICC, Internationella brottmålsdomstolen.
Den 29 januari meddelade presidenten att Gambias namn inte längre är ”Den islamiska republiken Gambia”.
Arbetsveckan har förkortats från 40 till 36,5 timmar.
Vad är Ecowas?
Economic Community of West African States, Ecowas, bildades år 1975 som en ekonomisk samarbetsorganisation i Västafrika med 15 medlemsstater. De har också vid en rad tillfällen ingripit militärt. Interventioner i Liberia och Sierra Leone på 1990-talet fick kritik.
Ecowas har också en domstol som bland annat tar upp kränkningar mot mänskliga rättigheter i Västafrika.
Nuvarande ordförande i Ecowas är Eller Johnson Sirleaf, president i Liberia.
Homosexuella
Yahya Jammeh hatade homosexuella och maxstraffet för samkönat sex höjdes 2014 till livstids fängelse. Han kallade homosexuella för ”ohyra” som skulle utrotas. I maj 2015 sade han att homosexuella män skulle få halsen avskuren.
Adama Barrow sade den 16 februari i ett möte med EU att ”homosexualitet inte är någon viktig fråga”.
Vad händer med Jammeh?
Han befinner sig i Ekvatorialguinea där Teodoro Obiang Nguema har styrt enväldigt sedan 1979. Det har spekulerats om Yahya Jammeh kommer åtalas av ICC i Haag men detta är i nuläget mycket osäkert, argumenterar Mark Kersten i denna analys på Justice in Conflict.
Text bakgrund: Ulf B Andersson
Läs mer om Gambia från Amnesty Press
Gambia lämnar ICC – ”en domstol för förföljelse av afrikaner” (26 oktober 2016)
Oppositionella grips i Gambia (2 september 2014)
Val i Gambia bojkottas av nästan hela oppositionen (4 april 2013)
Gambiska aktivister går till regional domstol för slopat dödsstraff (20 december 2012)
President Jammeh: ”Homosexuella ska ut ur landet” (26 maj 2008)
Läs mer från Amnesty International
Gambia: Adama Barrow must not forget his big promises (19 januari 2017)
Gambia: Arrests, media closures as deadline nears (5 januari 2017)
Gambia has ridden itself of Yahya Jammeh - the world must not forget it when the news cycle moves on (9 december 2016)
After Gambia elections, the climate of fear is disappearing (8 december 2016)
Gambia: Opposition leader released on bail (5 december 2016)
Gambia: Communication blackout shatters illusion of freedom during the election (1 december 2016)
Gambia: Is Freedom Stirring in Banjul? (21 november 2016)
Gambia: Opposition in Gambia - The danger of dissent (14 september 2016)
Gambia: Prison sentences for opposition leaders continues downward spiral for human rights (20 juli 2016)
Gambia: Death in detention of key political activist (16 april 2016)
Gambia must stop wave of homophobic arrests and torture (18 november 2014)
Gambia: President should reject homophobic law (10 september 2014)
The Gambia: Activists mark 20 years of iron-fisted repression (22 juli 2014)
The Gambia: Release political opponents who made TV ‘confessions’ under torture (22 oktober 2013)
A year on from the Gambia’s return to executions (23 augusti 2013)
The Gambia: Conditional moratorium on executions is not enough (17 september 2012)
The Gambia must release activists jailed for distributing T-shirts (18 januari 2012)
reportage | 2017-03-04 Av: Anna Roxvall Även publicerad i AmnestyPress #1/2017 |