Libanons journalister lever farligt

Efter att Gibran Tueni mördades den 13 december 2005 samlades tusentals personer utanför An-Nahars redaktion.

Officiellt har Libanon arabvärldens friaste press, inofficiellt har medierna utsatts för påtryckningar och hot – och numera bilbomber. Inom loppet av ett halvår har två Syrienkritiska journalister på den oberoende dagstidningen An-Nahar mördats.

Rosana Bou Mounsef har arbetat på An-Nahar i 14 år. Hon berättar om hur självcensuren breder ut sig.

Den 13 december 2005 detonerade en bomb i en parkerad bil utanför Libanons huvudstad Beirut. I en passerande bil satt Gibran Tueni, välkänd Syrienkritisk libanesisk parlamentsledamot och journalist på Libanons ledande dagstidning An-Nahar, tillsammans med sin livvakt och sin chaufför. Alla tre slets bokstavligen i slamsor.
– De dödades på ett barbariskt sätt som satte skräck i hela Libanon. De fick identifieras via tänderna. För att citera Gibrans far: »Mördarna berövade mig möjligheten att kyssa min son farväl – det fanns inget ansikte kvar att kyssa«, säger Edmond Saab, verkställande redaktör på An-Nahar när vi träffas på redaktionen i Beirut.
Bombattentatet var det femtonde i Libanon sedan oktober 2004. Samtliga har riktats mot Syrienkritiska politiker och journalister eller mot kristna områden i Beirut.

Pressfriheten garanteras i Libanons grundlag. Under den syriska de facto-ockupationen av Libanon, 1976– 2005, rapporterades det dock om påtryckningar och hot mot journalister, med självcensur som följd. Enligt Edmond Saab lade den syriska säkerhetstjänsten aldrig näsan i blöt på An-Nahar, det gjorde däremot det libanesiska Säkerhetsministeriet. När mandatet för Libanons pro-syriske president Emile Lahoud förlängdes efter syrisk inblandning sommaren 2004, skrev An-Nahar-journalisten Samir Qassir flera kritiska artiklar.
– Jag vet att Samir skuggades av den libanesiska säkerhetstjänsten under denna tid. En natt ringde han från en restaurang och sade att två säkerhetspoliser förföljde honom. Han fruktade att han skulle kidnappas. Vi fick eskortera honom hem, berättar Edmond.

Edmond Saab är övertygad om att Syrien låg bakom bomben som dödade Gibran Tueni.

Vintern och våren 2005 skakades Libanon av massiva demonstrationer mot den syriska närvaron. Många libanesiska medier hängde på och kritiserade ohämmat Syrien.
– An-Nahar blev en del av oppositionen. Gibran Tueni brukade till exempel hålla tal till demonstranterna, säger Edmond.
Demonstrationerna och internationella påtryckningar ledde till att Syrien lämnade Libanon den 27 april 2005 och att den pro-syriska Beirutregeringen avgick. Den 2 juni dödades Samir Qassir av en bilbomb. Knappt tre veckor senare gick den anti-syriske före detta kommunistledaren, George Hawi, samma öde till mötes. Den 25 september skadades den Syrienkri-
tiska TV-kanalen LBC:s nyhetsankare, May Chidac, svårt av en bilbomb. I början av december, 2005, upptäcktes massgravar i närheten av den syriska säkerhetstjänstens forna högkvarter i Anjar, i östra Libanon.
– Gibran Tueni anklagade Syrien för morden. Han försökte övertala det internationella samfundet att de skyldiga skulle följa Milosevic och hans gelikar och ställas inför rätta. Jag tror att det var klimaxen som utlöste bomben mot Gibran, säger Edmond.
– Jag kan inte säga att Syrien ligger bakom bomberna, det får rättvisan utreda, fortsätter han. Men här tror alla att Syrien ligger bakom. Gibrans enda mål var att Syrien skulle sluta lägga sig i Libanons affärer och han attackerades väldigt hotfullt i syriska medier. Ingen kan påstå att Syrien inte ligger bakom.

Säkerhetskontrollen på An-Nahar är rigorös. Redaktionen är draperad av posters på Gibran Tueni. Stämningen är dyster.
– Det råder en atmosfär av skräck. Både pressfriheten, An-Nahar och de anställda är måltavlor, säger Sarkis Naoum, reporter och kolumnist på An-Nahar sedan 31 år.
Sarkis borde vara ganska härdad efter att ha arbetat som journalist under det libanesiska inbördeskriget som pågick 1975–1990.
– Under kriget satte jag upp några regler att följa, bland annat att aldrig skriva om konfessionalism och nepotism i Syrien, samt att aldrig låta min objektivitet påverkas. Det har räddat mig fram tills idag, berättar han.
En anonym journalist berättar att det var tryggare under inbördeskriget då hoten var mer tydliga. Utredningarna kring senare tids bombdåd har inte lett någonstans. Alla undrar vem som blir sprängd i bitar härnäst. Sarkis har vidtagit vissa försiktighetsåtgärder.
– Om någon vill döda mig kommer han att lyckas, men jag tänker göra det svårt för honom, säger han.

Många libaneser är övertygade om att Syrien ligger bakom de 15 bombdåd som har inträffat i Libanon sedan oktober 2004.

Rosana Bou Mounsef, analytisk nyhetsjournalist på tidningen, berättar att vissa kollegor undviker att skriva artiklar om Syrien, andra skriver mellan raderna. Ytterst få vågar sätta sig i sina bilar.
– Om jag blir nästa mål så beror det inte på vad jag skriver eftersom jag skriver likadant idag som för två år sedan. Mördarna vill snarare sända flera budskap: till An-Nahar, oppositionen och vissa libanesiska politiker Att just journalister mördas beror antagligen på att Syrien – eller deras ombud – anser att medierna är skyldiga till det syriska tillbakadragandet, säger Rosana.
Hon har arbetat på An-Nahar i 14 år. Hon har aldrig hotats av den syriska säkerhetstjänsten, den uppgiften ordnade dess libanesiska motsvarighet på egen hand. Rosana uppmanades bland annat »att passa sig för vad hon skrev« efter en artikel om Syriens inblandning i ett omtvistat område vid den libanesisk-israeliska gränsen. En annan gång blev hon hotad efter att ha telefonintervjuat en man på säkerhetsministeriet.
– Antagligen var telefonen avlyssnad. Direkt efter intervjun blev jag uppringd och uppmanad att inte publicera intervjun. Jag uppfattade det som ett allvarligt hot och vågade inte publicera artikeln, berättar hon.
Nästa dag publicerades artikeln – efter att intervjun hade bortredigerats.

Det är inte bara Syrien som är ett känsligt ämne. Det är till exempel förbjudet att »förolämpa« presidenten. En rättsprocess pågår fortfarande mot två journalister från tidningen, Al-Liwa, som anklagas för att ha »förolämpat« presidenten i en artikel 2004. Dessutom har vi kvinnans rättigheter. Frågor som rör en kvinnas status sköts av olika religiösa domstolar och hennes rättigheter beror på vilket religiöst samfund hon tillhör.
– Jag kan skriva generellt om kvinnor ur ett människorättsperspektiv. Som kristen kan jag skriva att en kristen tribunal är kvinnodiskriminerande, men jag kan inte skriva kritiskt om lagar som gäller för shia- eller sunnimuslimska kvinnor eftersom jag då skulle angripa deras religion. Det är komplicerat och mycket känsligt, avslutar Rosana.

Text och bild: Bengt Sigvardsson

Fakta Libanon

1920: Efter första världskriget delas det ottomanska riket. Frankrike tilldelas av Nationernas Förbund mandat över Storsyrien. Libanon och Syrien skapas. Syrien erkänner inte staten Libanon.

Juni 1976: Den syriska armén går in i Libanon med det uttalade målet att göra slut på inbördeskriget som började 1975 och pågick till1990.
1989: Syrien får mandat av Arabförbundet att ha sin armé i Libanon tills det blir fred, vilket uppnås året därpå.

Juni 2004: Den libanesiske presidenten Emile Lahouds mandat förlängs efter syrisk inblandning. FN: s säkerhetsråd svarar med
resolution 1559 som kräver ett
syriskt tillbakadragande. Anti-syriska libanesiska politiker allierar sig.

Oktober 2004: Den Syrienkritiske politikern, Marwan Hamadé, klarar sig undan ett bombattentat i Beirut.
14 februari, 2005: Den före detta premiärministern, Rafik Hariri och 17 andra personer dödas i ett bombattentat i Beirut. Misstankar riktas mot Syrien. Oppositionella demonstrationer inleds. Den sittande regeringen avgår. Flera bombdåd inträffar i kristna Beirutområden.

27 april, 2005: Den siste syriske soldaten lämnar Libanon.

Juni, 2005: Parlamentsval i Libanon. An-Nahar-journalisten,
Samir Qassir, och den före detta kommunistledaren, George Hawi, dödas av bilbomber.

25 september, 2005: May Chidac, journalist på den Syrienkritiska TV-kanalen LBC, skadas av en bilbomb.

13 december, 2005: Gibran Tueni, journalist på An-Nahar och parlamentsledamot samt två andra personer mördas.

14 februari 2006: En halv miljon människor samlas i Beirut för att hylla minnet av Rafik Hariri. Hans son Saad Hariri talar och uppmanar till libanesisk enhet. Hizbollah och den kristne ledaren Michel Aouns anhängare deltar inte i den nationella sorgedagen.

Text: Bengt Sigvardsson