Frihet eller förtryck? Två x Kuba

reportage | 2003-11-04
Av: Ulf B Andersson

Det fanns gäster som skulle ha kommit till Bokmässan i Göteborg, men som aldrig kom. Gisela Delgado, ordförande för nätverket ”Kubas fria bibliotek”, skulle ha hållit föredrag om ”Kulturpolitiken på Kuba och betydelsen av kultur fri från censur”. Ett tecken på förtrycket på Kuba, ansåg SILC.

Kuba är förtalat och angripet och måste försvara sig, tyckte Svensk-kubanska föreningen.

På årets bokmässa i Göteborg var Kuba en av de hetaste frågorna på det Internationella torget. Zoltan Tiroler och Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen gick vid ett framträdande till angrepp mot den bild som ges av Kuba i svensk press.

Eva Björklund har arbetat med Svensk-Kubanska föreningen i över 30 år. Hon anser att Amnesty har helt fel när det gäller Kuba.– I många år har vi försökt komma in med artiklar om sakförhållandena på Kuba. Men det är omöjligt och vi förvägras genmäle för att bemöta snedvridningar, sade Eva Björklund .
Eva Björklund pekade på att Kuba efter Sovjetunionens fall hade lyckats klara sig ur en svår livsmedelskris.
– Detta trots den ekonomiska krigföring som USA bedriver mot Kuba och som det mycket sällan skrivs om i Sverige. Framstegen på Kuba skulle kunna vara positiv nyhet i eländesbevakningen av tredje världen. Men så är det inte trots att det finns ett ekologiskt jordbruk som gör att kubanerna inte behöver betala extra för Kravmärkta varor.

Eva Björklund pekade också på att WHO, världshälsoorganisationen, och Världsbanken har berömt utbygganden av hälsovården på Kuba och att landet mycket framgångsrikt har bekämpat spridningen av hiv och aids.

Men svenska medier tiger inte bara om Kuba, ansåg Eva Björklund. Verkliga händelser förvanskas också enligt henne:
– I mars fick vi höra att ett stort antal personer hade arresterats och sedan åtalats och dömts. Men i svenska massmedier spreds föreställningen att de hade blivit dömda för sina åsikters skull. Vi fick ingen information om att de hade samarbetat med USA:s intressekontor (USA har ingen ambassad på Kuba, red anm) och deltagit i den ekonomiska krigföringen genom att lämna information om ekonomiska förhållanden på Kuba till USA.

– De dömdes inte för sina åsikters skull. De dömdes för att de var kollaboratörer med en fientlig utländsk makt, fortsätter Eva Björklund.
Dessa kollaboratörer och spioner får stort utrymme i medierna.

De 75 dissidenter, enligt Eva Björklund kollaboratörer, som greps i mars fick snabbt sina domar och fängelsestraffen blev mycket långa, upp till 28 år. Amnesty International har fördömt rättegångarna och betraktar de 75 dömda som samvetsfångar.

Anser du att domarna i mars var rimliga?
– Det har jag ingen stor uppfattning om. Kuba har generellt sett höga straffsatser. Jag vet inte om detta var högt eller ej. Det har jag inte tagit ställning till, säger Eva Björklunds på Amnesty Press fråga.

Osvaldo Alfonso och Hector Palacios. Foto: SILC

Amnesty anser ju att de dömda är samvetsfångar?
– Amnesty anser inte att USA bedriver någon krigföring mot Kuba, svarar Eva Björklund. Amnesty beaktar inte att dessa personer är finansierade av USA och deltar i krigföringen. Att säga att de är samvetsfångar är ungefär som att betrakta personen som dömdes för spioneri mot Ericsson som samvetsfånge. Amnesty har hamnat fel ända sedan man för 35 år sedan tog upp fallet Valladares och gjorde honom till samvetsfånge.

Eva Björklund säger också att Amnesty använder sig av informatörer som är betalda av USA, som till exempel Elizardo Sanchez.
Men kubanska regeringen hävdar ju nu att han är dubbelagent och arbetar för regimen?

– Just det. Det gör han. Han är dubbel. Det säger något om Amnesty. Jag tycker Amnesty gör jättefel. Alla som känner till Kuba har förlorat förtroendet för Amnesty.
Det var i somras som den kubanska regeringen i en bok hävdade att Sanchez som i årtionden varit en av de ledande dissidenterna var dubbelagent. Sanchez, som inte greps i mars, förnekade dock att han skulle vara dubbelagent.

I sitt framträdande hyllade också Eva Björklund valen på Kuba. Några andra partier än kommunistpartiet har inte tillåtits sedan 1960-talet, men hon ansåg att valen är ett föredöme:
– På Kuba hålls både riksdagsval och kommunalval och det nämns aldrig. Kanske för att det går lugnt till och aldrig är något bråk i samband med valen. Det är inga partival utan personval.

Bland de mest uppmärksammade oppositionsaktiviteterna på Kuba under senare år har varit Varelaprojektet. Förra året samlades 11 000 namn in och överlämnades till nationalförsamlingen med krav på politiska och ekonomiska reformer.

– All destabilisering äger inte rum med våldsamma metoder. Det finns också destabilisering inifrån, kommenterar Eva Björklund. Även Varelaprojektet är finansierat av USA. Det har varit fel i beskrivningarna av detta projekt. 10 000 namn behövs för att lägga fram ett lagförslag men de har inte lagt fram några förslag utan vill ändra grundlagen.

Hanna Hellquist från SILC, Swedish International Liberal Centre, har en helt annan bild av dagens Kuba.

– Jag råkade befinna mig på Kuba när arresteringarna ägde rum i mars, säger hon till Amnesty Press. Polisen gick grundligt tillväga. Som när det gällde Osvaldo Alfonso Valdés, ordförande i liberala demokratiska partiet. I sex timmar sökte polisen igenom hans hem och gjorde en förteckning på allt som beslagtogs - från böcker till hygienartiklar.
Hanna Hellquist var på Kuba för fjärde gången och skulle för SILC:s räkning diskutera och följa upp de svenska liberalernas stöd till demokratirörelsen på Kuba. Arresteringarna och de följande rättegångarna kom som en överraskning för oppositionen säger hon:
– När jag kom till Kuba 13 mars var folk mycket positiva. De pekade på att oppositionen hade börjat enas och att de nådde ut även till ungdomar. Kuba stod i begrepp att skriva under Cotonou-avtalet (EU:s samarbetsavtal med ett antal länder i tredje världen) och inom oppositionen fanns det olika uppfattningar om detta skulle stödjas eller inte, men det fanns ingen som hade en aning om det som skulle hända.

Hanna Hellquist studerade 1997 i åtta månader vid kubanskt universitet. Nu arbetar hon med SILC:s stöd till oppositionen på Kuba.

Fidel Castro valde att slå till mitt under inledningen av kriget mot Irak, varför det största tillslaget mot oppositionen sedan 1960-talet i början fick liten uppmärksamhet i omvärlden.

– Jag tror att de slog till för att oppositionen började bli farlig och nådde ut allt mer i de breda folklagren. Efter att Varelaprojektet hade samlat in 11 000 namn, som överlämnades våren 2002, fortsatte man samla in namn och var uppe i 25 000-26 000 namn. När oppositionen började bygga nätverk ute i landet så är det något helt annat än små politiska diskussionsklubbar.

Hanna Hellquist menar också att de fria biblioteken, där det i vintras fanns 103 bibliotek, hade betydelse då de bryter statens monopol på information.

USA:s stöd till oppositionen på Kuba är en känslig sak, säger Hanna Hellquist:
– Oswaldo Payá, som 2002 fick EU-parlamentets Sacharov-pris för sitt arbete med Varelaprojektet, och hans kristna befrielsrörelse, MLC, tackar till exempel kategoriskt nej till direkt ekonomiskt stöd från USA. Mitt intryck är att det ekonomiska stödet är begränsat. När det gäller oberoende journalister så är deras enda chans att publicera sig i utlandet, oftast USA.

Oswaldo Payá tillhörde de dissidenter som inte greps i mars. Hans Varelaprojekt, uppkallat efter Felix Varela, en kubansk präst som på 1800-talet kämpade mot det spanska kolonialstyre, har kritiserats av exilkubaner i Miami då idéerna om en folkomröstning och ett betonande av icke-våld anses vara ett svek mot dem som har bekämpat Castros regim med våld.

I rättegångarna i mars anklagades dissidenterna för att ha gått USA:s ärenden. USA:s intressekontor hade gett dissidenter möjlighet att använda intressekontoret.
– Om jag var dissident skulle jag se dilemmat med att bli sammankopplad med USA. Men det är en rävsax. För dissidenterna kan enda möjligheten att få tillgång till internet och e-post vara att besöka USA:s intressekontor.

USA har i över 40 års tid haft ett handelsembargo mot Kuba. Dessa sanktioner brukar varje år fördömas av FN:s generalförsamling. Senaste omröstningen ägde rum 12 november 2002 och då röstade 173 länder för elfte året i rad mot USA:s sanktioner. USA fick stöd endast av Israel och Marshallöarna. Etiopien, Nicaragua, Malawi och Uzbekistan lade ned sina röster.

– Jag tycker det är tråkigt att Kuba-frågan hela tiden knyts till USA:s roll. För mig handlar inte Kubas problem om USA. Det handlar om den konflikt som finns mellan Kubas regering och Kubas folk, säger Hanna Hellquist.

Nu samlar SILC in pengar som går till de anhöriga till de dissidenter som fängslades och dömdes i mars. SILC arbetar också för att sprida information om de fria biblioteken på Kuba. Men Gisela Delgado fick inte lämna Kuba för att komma till bokmässan i Göteborg.
– Detta trots att hon hade fått visum och allt verkade klart, säger Hanna Hellquist.

Hennes man Héctor Palacios Ruíz, 61, sitter sedan i mars i fängelse, dömd till 25 års fängelse. Amnesty betraktar honom som samvetsfånge, liksom 1994, 1997 och 1999 då han också greps. I rättegången mot Palacios, där åklagare yrkade på livstid, anklagades han för att i sitt hem ”haft ett så kallat oberonde bibliotek, skapat på begäran av” organisationer i Miami. Majoriteten av böckerna betraktades enligt åklagaren som ”subversiva och kontrarevolutionära”.

– Sedan domen föll har Gisela Delgado bara fått besöka sin man en gång, säger Hanna Hellquist.

Text och bild: Ulf B Andersson

reportage | 2003-11-04
Av: Ulf B Andersson