Malawi: Stulen mark? – jordlösa är grannar till plantagen

Stora lantegendomar i händerna på vita. Och med svarta som jordlösa, ofta hungrande grannar. På många håll i Afrika lever kolonialtidens orättvisa landägande kvar. I södra Malawi skapar det fattiga livet nära plantagen stridsvilja.

I Thyolo breder teplantagerna ut sig. Foto: Torbjörn Wester

Utmed väg M2, söderut från Malawis näst största stad Blantyre, breder gröna mattor av tebuskar ut sig över de böljande kullarna, som en enorm välansad trädgård. Här och var syns grupper av arbetare ute på fälten. Skyltar vid avtagsvägarna berättar om plantagernas namn; Conforzi, Satemwa, Eastern Produce.

Det är svårt att på ytan se att Thyolo och Mulanje, som distrikten heter, är bland de fattigaste i ett av jordens fattigaste länder. Men så är det. Medellivslängden på mellan 50 och 55 år är långt under snittet för Malawi och hiv är här mer utbrett än på andra ställen. Samtidigt är befolkningstätheten på landsbygden bland de högsta i hela Afrika.

I Malawi lever de allra flesta på småskaligt jordbruk för självhushåll. Den som ingen jord har får det därför svårt, något som majoriteten i det tätbefolkade Thyolo och Mulanje är smärtsamt medvetna om. De enorma teplantagerna ligger nämligen på mark som sedan kolonialismens tidiga dagar har varit i händerna på européer. Enstaka plantager ägs fortfarande av vita malawiska familjer med brittiskt ursprung, men de flesta ingår numera i större multinationella företag. Till befolkningen i övrigt finns inte mycket jord att dela på.

Spy Kambalames och Ephel Mamlanas familj består av tolv personer. Det är svårt att få ekonomin att gå ihop och oftast äter de bara en gång om dagen. Foto: Torbjörn Wester

På en pall utanför sitt hus i byn Chibwana längs M2 sitter en av dessa jordlösa, Spy Kambalame. Det är tidig eftermiddag och han har inte ätit sedan dagen innan.

– Ibland gör jag enklare dagsverken och tjänar mindre summor, men det är aldrig nog för att mätta hela familjen. Vi är tolv personer. Det blir att vi bara äter en gång om dagen, säger han. Barnen går bara i skola sporadiskt. Det är svårt att klara av avgifterna.

En del av hans släktingar har ockuperat oanvänd plantagemark i närheten. De har det lite bättre och hjälper honom med pengar ibland. Men samtidigt är det farligt att illegalt ockupera mark, polisen kan vara brutal.

Spy Kambalames fru Ephel Mamlana höjer rösten och får en intensiv blick:

– Vi är överbefolkade här och de har all mark. Varför kan de inte ge tillbaka lite av det de stal, i alla fall det de inte använder?

De flesta i Thyolo och Mulanje ser det just så, att marken har stulits från dem och att den måste återlämnas. Det var på 1870-talet som de första vita nybyggarna kom till dessa trakter i de södra delarna av vad som då gick under namnet Nyasaland.

Det var britter, ofta från Skottland, och de insåg snart att marken var väl lämpad för jordbruk. De gick tillväga på samma sätt som andra vita gjorde på många ställen på kontinenten. De odlade vänskapsband med godtrogna hövdingar och i utbyte mot enklare gåvor, såsom tyg, vin eller salt, övertalades dessa sedan att skriva under kontrakt om försäljning av mark.

Teplantagen Satemwa sysselsätter cirka 1 700 personer som jobbar på tefälten. Foto: Torbjörn Wester

Avtalen, som hövdingarna sannolikt aldrig förstod innebörden av, gav de vita nybyggarna rätt till stora markarealer. Detta trots att individuellt ägande av land var ett okänt koncept i afrikansk kultur vid den här tiden och hövdingarna knappast hade mandat att sälja marken. Senare, när britterna 1889-1891 utropat Nyasaland som sitt protektorat, omvandlades avtalen till lagfarter med full besittningsrätt för de vita plantageägarna. Det så kallade thangata-systemet infördes också, vilket innebar att många afrikaner som bodde på plantagemark under flera årtionden tvingades betala ”hyra” i form av arbete, ofta under brutala förhållanden.

Motståndet mot förtrycket och det orättvisa ägandet av land kom under 1900-talet upp till ytan flera gånger i Thyolo, bland annat 1953 i det så kallade Thyoloupproret då ett tiotal landockupanter dödades av polis.

Några hundra meter från huset där Spy Kambalame och hans familj bor ligger en begravningsplats. På en sten står namnet Trude och dödsåret 2009. Det var det år då den senaste vågen av kamp för att återta rätten till jorden inleddes.

– När Trude plötsligt dog i sjukdom 2009 skulle vi begrava henne i vår hemby. Men begravningsplatsen var full och Conforzi, plantagen som ligger bredvid, vägrade att låta oss begrava henne på deras mark, säger hennes bror Vincent Wandale.

Vincent Wandale leder ett uppror mot plantageägarna. Foto: Torbjörn Wester

Byborna begravde Trude ändå, vilket ledde till en eskalerande konflikt med Conforzi. Vincent Wandales kampvilja väcktes och han uppmanade bybor att börja ockupera och odla upp oanvänd mark på plantagen, en uppmaning som många följde och som senare ledde till flera fängelsedomar.

Året efter bildade Vincent Wandale People’s Land Organisation (PLO), en rörelse som engagerar tusentals i Thyolo och Mulanje. PLO:s krav går i första hand ut på att plantageägarna ska ge upp de stora områden som idag ligger obrukade. I ett längre perspektiv kräver PLO även att plantageägarna lämnar hälften av den uppodlade jorden till jordlösa, som sedan kan fortsätta teodlingen och leverera till plantagernas fabriker. Man kräver också ekonomisk kompensation från den brittiska staten för thangata-systemet.

– Det är uppenbart att de tog jorden genom bedrägeri och att den egentligen tillhör urbefolkningen, säger Vincent Wandale.

I valrörelse efter valrörelse har politiker lovat att ta tag i den olösta landfrågan i Thyolo och Mulanje. Men efter valen glöms alltid frågan bort igen. År 2016 tröttnade till sist Vincent Wandale – och utropade de två distrikten till en självständig stat. Utropandet följdes inte av några försök att faktiskt ta makten, men ledde ändå till att Vincent Wandale greps. Men ingen rättegång följde, istället sattes han under psykiatrisk tvångsvård i två månader. Något som slogs upp stort i malawiska medier.

– Jag tvångsmedicinerades hårt trots att jag försökte förklara att jag inte var sjuk och att det inte bara var jag som hade utropat staten utan att vi var en hel rörelse med mängder av följare som gjort detta, berättar han.

Sedan dess har inte mycket hänt i landfrågan och många befarar att PLO kan vara på väg att radikaliseras, trots Vincent Wandales uppmaningar till sina följare att bara använda fredliga medel.

Sylvester Namiwa leder "Centre for Democracy and Economic Development Initiatives" i Malawi. Foto: Torbjörn Wester

– Det är en tickande bomb och förr eller senare kommer det bli våldsamt. Folk har lidit länge, säger Sylvester Namiwa, som leder Centre for Democracy and Economic Development Initiatives, en malawisk människorättsorganisation som också engagerat sig i frågan.

Ett par kilometer från begravningsplatsen i Chibwana ligger Satemwa, en av få teplantager som fortfarande är familjeägd. Den drivs av Alexander Cathcart Kay. För några decennier sedan fanns det flera tusen som honom i landet, vita med brittisk accent och malawiskt pass. Men numera är de sällsynta.

Hans farfar, den skotske immigranten Maclean Kay, köpte 1923 mark från en brittisk tobaksodlare och grundade plantagen, som därefter stegvis utökades genom fler landköp. Sedan har den gått i arv i familjen, nu i tredje generation.

Alexander Cathcart Kay är vit malawier, född och uppväxt på teplantagen Satemwa, som han nu driver. Plantagen grundades 1923 av hans farfar, den skotske immigranten Maclean Kay. Foto: Torbjörn Wester

Satemwa producerar årligen 2 500 ton te och anställer runt 1 700 personer. Företaget tar ett stort socialt ansvar, säger Alexander Kay. Man driver bland annat skolor, vårdcentraler och förlossningsklinik för anställdas familjer och lägger resurser på miljöarbete såsom trädplantering.

– Ett av våra mål är att bidra till ökad levnadsstandard här. Om vi inte kan göra det så är vi inte relevanta som företag i den här miljön, säger han.

Men mycket av marken som Satemwa ligger på är sådan som övertogs av de tidiga vita immigranterna efter att hövdingar skrivit under kontrakt. Finns det en orättvisa, en kolonial landfråga som behöver lösas?

Alexander Kay dröjer länge med svaret:

– Odlingsmark kommer alltid att vara ett problem så länge majoriteten av befolkningen förlitar sig på mark för sin överlevnad. Vad jag ser här är mark som är produktiv och genererar många jobb.

Det till skillnad från många småjordbrukares mark, där det enligt honom handlar om fel grödor som odlas på fel sätt, med låg produktivitet som följd.

– Vi kan använda Satemwa som en motor för utveckling, snarare än att förstöra den motorn och stycka upp marken. För vad skulle hända i så fall? Då ser jag katastrof; World Food Programme, säger Alexander Kay och syftar på livsmedelshjälp från FN.

Befolkningstätheten på landsbygden i Thyolo är bland de högsta i hela Afrika. Foto: Torbjörn Wester

Men för PLO är det i första hand bara den obrukade marken på plantagerna man vill omfördela till jordlösa för att mildra hunger och fattigdom. Alexander Kay bekräftar att även Satemwa har sådan mark:

– Obrukad betyder olika saker för olika människor. Vi har 50 hektar orörd skog, en viktig reservoar för arter som kan bevaras för framtida generationer av malawier.

Han säger också att Satemwas teer är certifierade av Rainforest Alliance, vilket kräver att en viss yta av gårdens mark återskogas.

Alexander Kay ifrågasätter samtidigt huruvida PLO:s krav alls är legitima. Han menar att en stor del av befolkningen i Thyolo och Mulanje inte tillhör de stammar som på 1800-talet bebodde trakten. Många är snarare ättlingar till immigranter från grannlandet Moçambique.

– Många kom hit i jakt på jobb på plantagerna, menar han. Så teindustrin skapade sina egna problem genom att vara så framgångsrik och dra hit folk.

Men trots allt finns det ändå en gnutta oro som gnager i Alexander Kay. Att det politiska landskapet skulle förändras, att kraven från de jordlösa skulle utökas och att han skulle förlora all sin jord.

– Jag har vigt mitt liv åt detta, jag har planterat trädet där borta. Mitt livsverk är runt omkring mig, så det skulle vara fruktansvärt att se det förstöras. Och jag vill heller inte bli en flykting själv, säger han.

Bertha Fred har en köksträdgård där hon odlar klibönor. Men det räcker inte till familjens försörjning. Foto: Torbjörn Wester

Tillbaka i byn Chibwana. På andra sidan vägen från begravningsplatsen hörs ljudet av en hacka som slår i jorden. Den tillhör Bertha Fred, en kvinna några år över 60. Hennes närmaste familj, som består av sju personer, livnär sig till stor del på en köksträdgård, uppskattningsvis något hundratal kvadratmeter stor. De odlar klibönor som de säljer för att kunna köpa majs att äta.

– På 1980-talet hade jag mycket mer mark att odla, men sedan körde plantageägaren bort oss och så fick vi bo här istället, berättar Bertha Fred. Jorden vi har räcker inte, ibland kan det gå en hel dag utan att vi äter någonting alls.

– Att se all mark på teplantagerna som bara ligger där obrukad, det gör ont, konstaterar hon.

Torbjörn Wester
[email protected]

Jordfrågan brännhet i flera afrikanska länder

Situationen i södra Malawi är långt ifrån unik. Under koloniseringen av Afrika lade vita nybyggare och koloniala företag under sig mark, främst i södra Afrika, men även i Kenya och Elfenbenskusten. Under avkoloniseringen på 1950-, 60- och 70-talen genomförde flera av länderna landreformer. Men trots det är fortfarande jordägandet mycket ojämlikt mellan svarta och vita i flera av länderna.

Sydafrika

Det mest extrema fallet är Sydafrika. Vid apartheidsystemets avskaffande 1994 ägde 60 000 vita 86 procent av all odlingsmark. Trots att ett landreformprogram sjösattes redan 1994 så ägs idag fortfarande cirka 70 procent av odlingsmarken av den vita minoriteten.

För att snabba på processen föreslog det styrande partiet ANC förra året att konstitutionen skulle ändras så att staten skulle kunna tvångsinlösa mark utan ersättning. Men lagförslaget röstades ner i parlamentet i december förra året. Bakom motståndet låg bland annat rädsla för hur marknader och investerare skulle reagera om Sydafrika gjorde ingrepp i äganderätten.

Andra reformer är dock på gång, bland annat en ny markdomstol som ska snabba upp omfördelningen av marken.

Småjordbrukare i Acturus, Zimbabwe, som tog över jord från en vit lantbrukare i början av 2000-talet. Foto: Torbjörn Wester

Zimbabwe
Efter inbördeskrigets slut och självständigheten 1980 skulle marken omfördelas. Men med principen att de vita själva skulle gå med på att sälja marken gick det trögt. Det var först med Robert Mugabes kaotiska landreformer i början av 00-talet som 250 000 svarta fick mark på bekostnad av några tusen vita jordägare.

Tanken var att jordlösa småbrukare och krigsveteraner skulle få marken, men i realiteten gick mycket också till individer med politiska kontakter. Brist på kunskap, resurser och redskap hos de nya brukarna ledde till att produktionen störtdök. Den har fortfarande inte återhämtat sig helt.

Den vite lantbrukaren Andrew Pascoe driver Ivordale farm några mil utanför Zimbabwes huvudstad Harare. Han blev av med stora markarealer i samband med landreformerna i landet. Foto: Torbjörn Wester

Kenya
Precis som i Malawi finns det i Kenya teplantager från kolonial tid, idag ägda av multinationella företag. Under 1900-talets första halva ska brittiska armén ha tvångsdeporterat över 100 000 kenyaner från högplatåerna i västra delen av landet för att göra plats för teplantagerna. Enligt vittnesmål förekom tortyr och våldtäkter under deportationerna.

Under senare år har företrädare för de drabbade folkgrupperna genom juridiska processer försökt kräva kompensation från Storbritannien. År 2019 vände de sig till FN för att få hjälp.

Torbjörn Wester

Malawi

Huvudstad: Lilongwe
Politik: Det brittiska protektoratet Nyasaland blev 1964 självständigt under namnet Malawi. President Hastings Banda utnämndes till president på livstid och ledde en auktoritär enpartiregim till 1993 då en folkomröstning banade väg för flerpartival 1994 där Banda besegrades.
Vid valet 2019 underkände författningsdomstolen president Peter Mutharikas omval på grund av valfusk, När nytt val hölls 23 juni 2020 vann Lazarus Chakwera med bred marginal över Mutharika.
Yta: 118 484 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 19,1 miljoner.

Bakgrund/ Te

Tebusken började odlas i Thyolo och Mulanje på 1890-talet. Idag är den fortfarande central i den lokala ekonomin. Foto: Torbjörn Wester

Tedrickandet anses ha sitt ursprung i Kina. Idag dricks det i stora delar av världen med Indien som det största konsumentlandet. Räknat per capita är dock invånarna i Turkiet de största tedrickarna. Till Europa kom teet på 1500-talet via portugiser i Macao.

Tebusken ”Camellia sinensis” fick sitt latinska namn av Carl von Linné i mitten av 1700-talet. Han försökte odla te i Uppsala men misslyckades. Tebusken är egentligen ett träd och kan i vilt tillstånd bli upp till 20 meter högt. För att underlätta skörd hålls den kring 1,5 meter hög. En buske kan skördas i upp till 100 år.

Kina står idag för nästan hälften av världens teproduktion. De andra största procentländerna är Indien, Kenya, Sri Lanka och Vietnam. År 2019 producerades 6,5 miljoner ton te i världen.

I Malawi började tebusken odlas i Mulanje på 1880-talet. I Kenya inleddes teproduktion 1903.

Läs mer om Malawi från Amnesty Press

Ny lag ska stoppa barnäktenskap (13 mars 2016)

Hbtq-personer i Malawi om regeringens motstridiga besked : ”Vi förstår inte vad som händer” (1 december 2015)