Kurder vill leda kampen för ett mer demokratiskt Turkiet - Amnesty Press rapporterar från Diyarbakir

Fängelset i Diyarbakir, den största kurdiska staden i sydöstra Turkiet. Foto: Dicle News Agency

De senaste tre decennierna har ett blodigt inbördeskrig rasat mellan den turkiska staten och landets kurdiska minoritet. Det är den typ av konflikt där generationer växer upp i hopplöshet och hat men kanske finns det trots allt en väg ut. I takt med att tron på en väpnad lösning urholkas söker allt fler människor andra alternativ. Bland kurderna ser ett ständigt växande antal organisationer att deras friheter är beroende av varandra. Resultatet är en bred och växande rörelse med gemensamma krav på en mer lokal demokrati och rätten att använda sitt språk.

Den kurdiska staden Diyarbakir har en borgmästare för var och en av sina fem stadsdelar. I den del som ligger innanför den antika stadsmuren sitter Abdullah Demirbas med stöd av två tredjedelar av befolkningen. Trots de höga valsiffrorna sitter han ofta löst.

– Just nu utreder den turkiska polisen mig för brott som sammanlagt skulle kunna ge 35 år i fängelse. Det betyder att jag under min tid som politiskt aktiv har hotats med sammanlagt 493 års fängelse, summerar han och skrattar förvånansvärt avslappnat.

Tv:n med de senaste nyheterna står strategiskt placerad mitt emot skrivbordet som är överfullt med böcker om Kurdistan. Abdullah Demirbas tar en paus från samtalet för att signera dokument som hans assistent kommer in med.

De kurdiska borgmästarnas och de lokala myndigheternas makt är starkt kringskuren och den centrala turkiska regeringen styr även enligt konstitutionen det mesta. När det inte räcker används polis och rättsväsende för att få undan besvärliga folkvalda. Lösa anklagelser om samröre med terrorister och åtal för att ha använt det kurdiska språket på jobbet tillhör vardagen. 33 kurdiska borgmästare och sex kurdiska parlamentsledamöter sitter nu fängslade på de grunderna. Det stora flertalet är liksom Abdullah Demirbas från Freds- och demokratipartiet BDP.

– Allting beror på kemalismen, den turkiska nationalismen som säger att det bara får finnas en nation, ett språk, en flagga och en religion, förklarar borgmästaren.

Under Turkiets sekellånga historia som nationalstat har de väpnade upproren för kurdisk självständighet avlöst varandra. Det senaste decenniet har kurderna emellertid omvärderat både kraven och metoderna. Få talar nu om en egen stat. För det stora flertalet är målet nu i stället decentralisering och demokratisk autonomi med starka rättigheter för alla minoriteter inom den turkiska staten. Det demokratiska målet är tydligt också i sättet på vilket kampen förs.

– Vi kräver inte självständighet. Vi vill undervisa på vårt språk och använda det i kontakten med myndigheter och vi vill flytta makten närmare människorna, säger Abdullah Demirbas.

Massmöte i Batman i höstas till stöd för hungerstrejken bland kurdiska fångar.
Foto: Dicle News Agency

Kanske beskrivs dagens kurdiska kamp bäst med den korta

frasen ”demokrati med demokratiska medel” och den demokratiska samhällskongressen grundades 2007 i just detta syfte. I stort är kongressen ett alternativt parlament. Här fattas beslut i de frågor som på grund av det starka centralstyret inte kan behandlas av administrationerna i kommuner och stadsdelar. Kongressen är på så sätt ett försök att bekämpa det nuvarande systemet genom att helt eller delvis ersätta det. Inom kongressen är idén om mångfald stark och innebär i praktiken bland annat kvoter baserade såväl på kön som minoritetstillhörighet och religiös bakgrund.
Vi träffar Cafer Khan som arbetar för kongressen och han bjuder oss på svart te med många bitar socker på sitt luftiga kontor i kongressens egen byggnad, ett renoverat hotell i stadens centrum. Det är tack vare det breda samarbetet mellan regionens kurdiska organisationer och generösa gåvor som man kan hålla till här och kanske var det just därför höstens hungerstrejk hölls i denna byggnad. I september inledde 65 kurdiska fångar en hungerstrejk med krav bland annat på fredsförhandlingar. Deras initiativ spreds sig snart utanför fängelsemurarna och kongressbyggnaden blev centrum för de hungerstrejkande i Diyarbakir.

– Hela staden var engagerad i protesterna. Eftersom det var utegångsförbud på kvällarna visade vi vårt stöd för de hungerstrejkande genom att varje kväll tända och släcka våra lampor i en halvtimme. På många ställen blinkade hela kvarter och polisen kunde inte göra någonting, berättar en för stunden leende Bahar Yildirim, ansvarig för utrikesfrågor på borgmästarens kontor.
Hungerstrejken avslutades efter 69 dagar genom ett vädjande från den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som trots att han varit inlåst i snart fjorton år fortsätter att vara den främsta ledargestalten för många kurder i Turkiet. Det kurdiska arbetarpartiet PKK som av EU och USA klassas som en terroristorganisation inledde sin väpnade kamp som ett svar på den repression som följde i eftersvallet av den turkiska militärkuppen 1980. I det blodiga inbördeskrig som pågått i snart 30 år beräknas över 40 000 människor ha dött.

Sedan fängslandet av Abdullah Öcalan 1999 har emellertid både Öcalan själv och den kurdiska rörelsen förändrats. Båda försöker de skapa avstånd till sitt blodiga förflutna och betonar nu de ickevåldsliga alternativen, om än oftare av taktiska än av etiska skäl.

– Regeringen vill inte lösa kurdfrågan och därför vill den inte att vi kämpar med ickevåld och för demokrati. För dem är det lättare att slåss mot gerillan i bergen, menar Demirbas.

Regnbågsflaggan på plats vid en demonstration i Diyarbakir. Foto: __Hebûn Diyarbakir

Med det ökande fokuset på ickevåld öppnas rörelsen också upp för grupper som tidigare inte velat eller kunnat delta. Det handlar både om de etablerade och framgångsrika som nu kan delta utan att riskera alltför mycket av sin status och om marginaliserade grupper inom den kurdiska minoriteten som för första gången får möjlighet att synas. En av dem är organisationen Hebûn. Namnet är kurdiska för ”existens” och det är just rätten att få existera de kämpar för. I ett samhälle där könsnormerna är starka riskerar gruppens medlemmar ständiga påhopp för att de är mer eller mindre öppna hbt-personer, det vill säga homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Samkönat sex har varit lagligt sedan 1858 men det både enskilda hbt-personer och organisationer möter motstånd och det finns ett utbrett våld inte minst mot transpersoner.

Vi möter dem på ett av Diyarbakirs många kaféer. Just det här ligger i den del av staden som drar till sig flest unga. Här fyller de kvällarna med långa samtal, oräkneliga koppar te och backgammonspel. Hebûnmedlemmarnas utseenden sticker ut från mängden och servitören tjuvlyssnar nyfiket på vårt samtal.

– På grund av konflikten finns ett ideal att vara fysiskt stark och då passar vi inte in, säger Öykü. Rajbeyani.

En annan av gruppens medlemmar håller med och förklarar deras dubbla utsatthet:

– I västra Turkiet är samhället mer tillåtande och där kan vi vara öppna med att vi är hbt-personer men inte med att vi är kurder. Här i Diyarbakir kan vi så klart vara helt öppna med att vi är kurder, men inte med att vi är hbt-personer.

Att anordna manifestationer enbart för sexuellt likaberättigande är enligt gruppen i dag en omöjlighet. Under det senaste året har gruppen emellertid kunnat ta allt större plats i sammanhang som är knutna till den större frågan om demokrati och skydd för minoriteter. Det gäller både vid demonstrationer i Diyarbakir där de ofta deltar som just kurdiska hbt-aktivister och i mer formella sammanhang där de har en egen plats i den nystartade kongressen och ett starkt stöd från ett par av de kurdiska parlamentsledamöterna.

Att nå ut med budskapet är emellertid svårt. Medierna styrs med järnhand av regeringen och enligt internationella Committee to Protect Journalists är Turkiet det land i världen som fängslar flest journalister. Hårdast drabbade är de kurdiska journalisterna.

Turkiets enda kurdiskspråkiga tidning Azadiya Welat ligger i ett oansenligt lägenhetskomplex i utkanten av Diyarbakir. På den lilla redaktionen sitter både cigarettröken och spänningen i väggarna, vilket kanske inte så underligt då flera av tidningens medarbetare sitter fängslade och så gott om alla har frihetsberövats under någon period. Kontoret pryds av gamla tabloider och porträtt av journalistkollegor som inte längre är i livet.

– I början dödade de journalisterna. Nu låser de in dem i upp till 30 år. Det är som att döda dem, säger den redaktör som tagit emot oss mot löfte om anonymitet.

Mest utsatt är positionen som ägare och ansvarig utgivare. För att sprida riskerna ser medarbetarna därför till att rotera arbetsuppgifter så ofta som möjligt. Det ständiga hotet om fängelsestraff och plötsliga förhör är dessutom bara en av alla utmaningar. Eftersom medlen är små, ofta på gränsen till obefintliga jobbar alla tidningens anställda närmast volontärt. Den lilla ersättning de får täcker bara lite drygt utläggen för resor och i redaktionens källare serveras gratis lunch varje dag. För att klara sig har de andra jobb vid sidan av det på tidningen.

Utmaningarna är också språkliga. Det som slarvigt kallas kurdiska är egentligen flera olika dialekter varav kurmanci och zazaki är två av de vanligaste i södra Turkiet. Inget av dem har något egentligt skriftspråk. Redaktören ser avsaknaden av ett gemensamt skriftspråk som ett av huvudskälen till varför tidningens upplaga är blygsamma 10 000 exemplar trots att det är den enda dagstidning som skriver på kurdiska i ett land där även de mest moderata bedömningarna anger att det finns tolv miljoner kurder.

– De flesta kurder kan helt enkelt inte läsa på sitt eget språk, säger redaktören. Azadiya Welat är förhoppningsvis ett sätt att ändra på det.

Det är inte omöjligt att ansträngningarna kommer att bära frukt. Trots de svåra förutsättningarna och de stora sår konflikten skapat går det att ana en försiktig optimism bland många av de kurdiska aktivisterna. Det är en hoppfullhet som gäller såväl frågan om ett mer demokratiskt samhälle med stärkta rättigheter för minoriteter och de metoder som används. Den kongressmedlem vi pratar med spetsar till det.

– Det är vi som kommer att skänka demokrati till Turkiet. Inte tvärtom.

Sedan vårt besök i Diyarbakir har det tagits ett viktigt steg på vägen mot fred. Den turkiska staten har nu för första gången öppet inlett fredsförhandlingar med den fängslade Abdullah Öcalan. Sådana samtal har länge varit ett av den kurdiska rörelsens främsta krav.

Text: Pelle Sunvisson och Andrea Pettersson

Läs också

Jag bokar nästa resa till Istanbul (krönika av Arne König i Amnesty Press nummer 4/2012)

France: No stone unturned in investigation into slaying of Kurdish women activists **(Amnesty 10 januari 2013)