Grigorij Pasko – villkorligt frigiven samvetsfånge

– Det finns många falska journalister i Ryssland och få tidningar säger sanningen. Tidigare fanns en utbredd rädsla. Nu lever vi i ett så kallat fritt land, men vi måste hedra president Putin för att tjäna pengar, säger journalisten och före detta samvetsfången Grigorij Pasko.

Vi möter Grigorij Pasko utanför Kreml på Röda torget i Moskva. Han ser först liten ut, men jag upptäcker att det är en skenbild. Alla ser små ut på detta enorma torg. Vi sätter oss med en kopp te på en liten gata inte långt från mötesplatsen.
Grigorijs blick är genomträngande. Det är som det pågår ett slags parallell kommunikation – en med ögonen och en med munnen. Ögonen frågar vem du är. Gregorij lägger upp ett nummer av den ryskspråkiga tidningen »Ecology and law« som han är redaktör för.

– Yttrandefriheten var större under slutet av 1980- och början av 90-talet. Taket var högt och det fanns ett engagemang hos journalisterna. Idag däremot finns en annan munkavle än kommunisternas. Det är pengarna och ägaren – som i och för sig ofta har kopplingar till de politiska rummen, säger Grigorij.

Grigorij Pasko greps 1997, då han arbetade för den ryska Stillahavsflottans tidning Bojevaja Vachta. Han misstänktes för spioneri och för att sprida statshemligheter. Efter ett och ett halvt år i häktet frigavs han, men representanter från militären överklagade domslutet och Pasko dömdes i december 2001 av en militärdomstol till fyra års fängelse för förräderi och spioneri.

I själva verket hade han avslöjat hur ryska armén dumpade radioaktivt avfall i Japanska sjön och han hade under en längre tid rapporterat om korruption och smutsiga affärer inom den ryska armén. Amnesty och flera andra organisationer anser att domen var ett sätt för militären att tysta Paskos kritiska tunga. Grigorij är nu villkorligt frigiven sedan den 23 januari i år.

Med tanke på vad som hände honom själv är det uppenbart att det inte är riskfritt att utmana makten. Det kanske inte är så märkligt att många inte vågar höja rösten?
– Nej visst, och vänner och bekanta säger till mig att jag också borde vara mer försiktig. Jag har ju min fru Galina och mina barn, svarar han och ansiktet lyser upp när han nämner sin fru. Det är svårt att svara dessa människor. Fast, visst har jag varit frestad att ta den enkla och säkra vägen. Men i slutändan måste varje journalist själv bestämma sig för vad han eller hon vill åstadkomma.

Visste du om att du tog en risk när du rapporterade om dumpningen?
– Egentligen inte. Jag gjorde vad lagen tillät mig att göra. Och jag gjorde allt vad jag anser att en journalist måste göra i den situationen.
När jag frågar om han med facit i hand skulle ha gjort samma sak igen, letar sig ögonen upp någonstans i taket. Söker formuleringar. Eftertänksamt säger han:
– Ja, jag ser inget annat alternativ. Jag kände att jag gjorde det rätta. Jag kan inte blunda.

I mångas ögon är Grigorij Pasko en hjälte, och med sådan ryggrad och uppriktighet är det inte förvånande. En fransk pojke hade skrivit i ett vädjandebrev att Grigorij var pojkens hjälte. Grigorij ler vid tanken, själv ser han Leonardo da Vinci som en riktig hjälte.

När Grigorij var fängslad strömmade 24 000 brev in från Amnestymedlemmar runt om i världen. Och han har läst alla.

– Brev kom överallt ifrån. Från Brasilien, varenda delstat i USA, från Holland och Sverige. Amnesty betydde mycket med sitt ihärdiga och organiserade stöd.
Även PEN-klubben, Reportrar utan gränser, RSF, och andra organisationer engagerade sig i hans fall.

Var har du alla brev idag?
– Hm, det är en bra fråga. De är för många för att sätta upp på väggen, men det vore bortkastat att ha dem nedpackade i en väska. Jag har istället tänkt att kontakta en skola som arbetar med de mänskliga rättigheterna, och göra en utställning av alla brev som sedan kan turnera runt i landet. Jag vill visa barnen att det med enkla medel går att kämpa för sina och andras rättigheter.

Under sin tid i häktet och i fängelset satt Grigorij i isoleringscell i två omgångar, men han blev varken slagen eller trakasserad av polisen. Många såg honom inte som kriminell och han behandlades kanske därför något mildare och fick större frihet.
Grigorij vill inte gå in för mycket på tiden i häktet och fängelset utan hänvisar till sin bok »We are singing for the deaf«, som tråkigt nog endast finns på ryska. Boken innehåller moraliska och psykologiska råd till en man som sätts i fängelse.

– Det viktigaste rådet är att tänka att fängelsetiden inte är livets slut. Det finns ett liv efter. Och just när jag greps tänkte jag inte – om jag hade gjort det hade jag blivit galen.

Är du bitter?
– Nej, men jag har sett många bittra människor i fängelset och även många bland dem som arbetar för de mänskliga rättigheterna. Dessa personer försöker jag undvika. Bitterheten förstör och äter upp dig.

Har dumpningen upphört?
– Ja, den har stoppats men det är inte bara min förtjänst. Militären vill fortsätta, men de har inga resurser.

Idén bakom tidningen som Grigorij Pasko är redaktör för är att förena ekologi och mänskliga rättigheter. Det är en kombination som Grigorij länge efterlyst. Men den är inte helt enkel och han berättar att miljöfrågorna är ännu svårare att få uppmärksammade i Ryssland än frågan om de mänskliga rättigheterna.

Hyser du något hopp inför framtiden?
– Ja, och jag ska förklara varför. När människan ska bestämma sig för att leva eller för att dö, kommer hon att välja att överleva. Och hon kommer att bli framgångsrik när hon väl bestämt sig. Men det måste till globala lösningar.

När det gäller Rysslands egen framtid är han dock mer pessimistisk på grund av de personer som sitter vid makten nu.

– President Vladimir Putin har fortsatt vara chef för KGB. Han skulle passa som turist- eller sportminister. Och jag är inte sarkastisk nu. Frågor om ekologi, mänskliga rättigheter och pressfrihet ligger långt från Putin. Konflikten i Tjetjenien är exempelvis inte så komplicerad som alla tror. Konflikten och hatkänslorna mot tjetjener fortsätter eftersom Moskva vill att det ska vara så.

Han berättar att han delar kontor med journalisten Anna Politkovskaja, som kommer till Bokmässan i Göteborg 25-28 september då Ordfront kommer att ge ut hennes bok »Tjetjenien – sanningen om kriget«.

Grigorij berättar att Anna Politkovskaja hävdar att bombningarna av hyreshus i Moskva 1999 inte alls utfördes av tjetjener utan att det var den ryska säkerhetstjänsten, FSB, som låg bakom. Något som Grigorij inte håller för osannolikt. Han säger att det pågår mycket bakom kulisserna och nämner mordet på den framträdande parlamentsledamoten Sergej Jusjenkov. Grigorij arbetade som assistent åt honom och menar att FSB var väl medvetna om att mordet skulle äga rum.

Ryssland har alltid toppstyrts av maktfullkomliga män, vare sig det varit tsarer, kommunistledare eller presidenter. Arkitekturen visar också tydligt att det är män med maktbegär som styrt detta land. Inte minst Stalinskraporna som tornar upp sig på sju olika håll i huvudstaden, höga och skrämmande. Och de ser dig. Var du än är.
– Ryssland har alltid saknat ett civilt samhälle. Befolkningen måste bli medvetna och ta ett samhälleligt ansvar. Annars kommer tsarer och generaler fortsätta att styra landet.

Hur ser din egen framtid ut?
– Min fru, Galina, ska flytta hit från Vladivostok där hon bor nu med vår son. Men annars vet jag inte var den här historien kommer att sluta. Mitt fall och jag lever separata liv. Jag har överklagat till den högsta domstolen och till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för att få mitt namn rentvått.

– Amnesty har gjort ett fantastiskt jobb och funnits med hela tiden. Men när jag frigavs välkomnades det och protesterna tystnade. Anklagelserna mot mig står ju kvar, jag har inget pass, jag kan fortfarande låsas in… regeringen har inte medgett något fel.
– Det i sig är ett brott mot yttrandefriheten.

Text: Annika Flensburg