Hopp och fruktan i Diyarbakir

I Diyarbakir dansade människor på gatorna när beskedet kom om att Leyla Zana och tre andra kurdiska parlamentsledamöter hade frigivits i juni. Rädslan har börjat släppa trots att våldet fortfarande finns närvarande i de kurdiska delarna av Turkiet.

Saniye har torterats vid 22 tillfällen. Aldrig mindre än 13 dagar i rad. Konsekvenserna är utslagna tänder, spräckt trumhinna, förlamning i flera tår, inflammerade naglar, ryggbesvär. Men också ökat engagemang.

– Egentligen ger säkerhetspolisen mig mer styrka när de gör så här. Jag ångrar inte något jag har gjort, säger Saniye.

Saniye torterades bland annat för att hon givit mat till den kurdiska gerillan då hon bodde i sin hemby.

– Men det var innan armén brände ner vårt hus, tillägger hon.

Saniye med två barnbarn.

Kvinnor från olika sociala och kulturella bakgrunder utsätts för våld av poliser i Turkiet. Men rapporter visar att kurdiska kvinnor löper störst risk för våld i polishäkten.
Idag är Saniye aktiv i en förening för anhöriga till politiska fångar i staden Diyarbakir i sydöstra Turkiet, eller norra Kurdistan som de flesta här säger. Saniyes son är en av de som sitter fängslade. På tv:n i föreningens lokal visas en kurdisk satellitkanal där en känd artist sjunger. Folk tittar och röker medan några kvinnor småpratar i ett hörn.
På en tavla på väggen finns en kvinna avbildad bakifrån. Hon står innanför ett taggtrådsstängsel och blickar ut mot havet och friheten. Händerna blöder.

– Så där har jag känt ända sedan militärkuppen 1980. När ska vi få frihet och sluta blöda? säger Saniye med blicken fästad på tavlan.

På föreningen arbetar tio personer frivilligt varje dag. Om en fånge blir torterad informerar föreningen de anhöriga, brev skickas till justitiedepartementet, fax skickas till Amnesty och de ordnar juridisk hjälp.

Diyarbakirs befolkning har ökat drastiskt till följd av det krig som pågick i nästan 20 år och som tvingade många människor att fly från sina byar. Idag bor cirka 1,5 miljon människor i staden.

Den stora majoriteten är kurder som utgör en femtedel av Turkiets befolkning. Staden expanderar snabbt och vad gäller infrastruktur och företagande börjar den sakta likna städerna i västra Turkiet. Vissa saker tar dock tid att förändra, som till exempel våldet. Det finns där som en del av vardagen. De som kämpar för mänskliga rättigheter måste räkna med risken att utsättas för våld.

På föreningen intygar flera personer att tortyren har minskat de senaste åren. Men de befarar också att den kommer att öka igen efter att gerillans ensidiga vapenvila bröts i juni. Nu skriver kurdiska och turkiska medier dagligen om döda i nya strider mellan armén och HPG, den väpnade grenen av Kongra-Gel, efterföljaren till PKK (Kurdistans arbetarparti), men nyheterna når sällan Sverige.

En efter en anländer anhöriga till fångar. Snart ska den första gruppen åka till fängelset. Varje tisdag och torsdag, vecka efter vecka samlas mammor, barn, fruar, bröder, systrar och pappor här för att få en chans att träffa sina anhöriga som utgör stadens 130 politiska fångar. I hela Turkiet finns närmare 5 200 politiska fångar.

Turkiets premiärminister, Recep Tayyip Erdogan, satsar hårt på att landet ska få medlemskap i EU. Många reformer har genomförts de senaste åren. Bland annat har dödsstraffet avskaffats, privata kurdiska språkkurser har införts och undantagstillståndet har hävts. Dessa reformer påverkar främst landets kurder, men många kurder jag talar med i Diyarbakir är långtifrån nöjda. Det är ett spel för gallerierna, varnar flera personer.

– Nu får min mamma, som inte kan turkiska, lyssna på propaganda på sitt eget språk. De kommer att säga att vi är terrorister på kurdiska istället för på turkiska. Så länge sändningarna styrs av staten är de inte till vår fördel, säger en lärare om den statliga tv-sändningen på kurdiska som startade i juni.

Men människor gläds ändå över framsteg som görs. När de fyra före
detta kurdiska parlamentarikerna, däribland Leyla Zana, släpptes ur fängelse i juni firade flera tusen människor ute på gatorna i Diyarbakir. De fyra hade valts in i parlamentet 1991 men fängslades och dömdes 1994 till långa fängelsestraff.

Dans på gatan efter beskedet om frigivningen
av Leyla Zana och hennes kollegor.

I Diyarbakir ropar människor slagord för fred, försoning och för den förbjudna kurdiska rörelsen Kongra-Gel. Säkerhetspolis filmar hela tiden. Men folk tycks inte känna rädsla trots det stora polisuppbåd som finns på plats.

– De filmar oss nu och försöker identifiera oss senare. När det är så här mycket folk är det svårt för polisen att agera. För två månader sedan när jag var på väg till universitet en morgon blev jag stoppad av civilpolis. De misshandlade mig och körde sedan vidare. Så är det här, speciellt om de känner igen en från konserter och demonstrationer, säger 19-årige studenten Zeki som suttit i polishäkte flera gånger i år.

Amnesty och andra människorättsorganisationer ser positivt på de reformer som har genomförts i Turkiet, men pekar också på brister i implementeringen.

– Många myndighetspersoner är inte redo för förändringarna. Det räcker inte bara med att ändra lagen. Människornas inställning måste också ändras, säger Müzzeyen Nergiz på Amnesty i Diyarbakir.

I dagsläget finns 30 Amnestyaktivister i staden. Det är svårt att förklara för folk att Amnesty inte »arbetar på eget land«, säger Müzzeyen Nergiz.

– Här förekommer exempelvis systematiskt tortyr. Då är det svårt att säga att vi ska jobba mot tortyr i andra länder men inte här. Man är sig själv närmast trots allt Därför jobbar alla inom minst en annan organisation också, fortsätter hon.

Amnesty i Diyarbakir har ingen lokal utan Müzzeyen jobbar från sitt kontor som ligger på markplanet i ett höghus i centrum. Rummet är spartanskt inrett och på väggen hänger endast hennes juristdiplom. Hon säger att myndigheterna ibland försöker göra det svårt för dem:

– För en månad sedan hade vi en namninsamling för de civila offren i Irak. En polisman kom fram och frågade vad vi gjorde och jag gav honom en broschyr. Men jag råkade ge en broschyr om kampanjen »Stoppa våldet mot kvinnor« istället för om situationen i Irak. Som en följd fick vi brev från landshövdingen som sa att vi inte är ärliga med vår verksamhet: »Ni påstår att ni bedriver en viss verksamhet, men jobbar egentligen med något annat« stod det.

Trots vissa svårigheter med arbetet ser Müzzeyen ljust på framtiden: »Det tar bara lite tid.« Tiden pratar de flesta om. Men det brådskar. I december ska beslut fattas om Turkiets framtid i EU.

Text och bild: Silan Otlu

Turkiet och EU:

Turkiet ansökte om medlemskap i dåvarande EG 1987. Men förhandlingar kunde inte inledas på grund av vissa politiska och ekonomiska faktorer. 1996 upprättades dock en tullunion med landet.
Sedan 1999 betraktas Turkiet som ett kandidatland. Under toppmötet i december i år ska beslut fattas om landet kan börja inleda medlemsförhandlingar. Ett av de största hindren för ett turkiskt EU-medlemskap är den bristande respekten för mänskliga rättigheter, däribland förekomsten av tortyr och bristande yttrandefrihet.