Sanningen ska säkra freden i Sierra Leone

FREETOWN: – Det var 1998 det hände. Vi hade flytt undan militärjuntan, men de tog oss till fånga. De lade min arm på golvet och högg. De sa att nu kunde jag inte vara
politiskt aktiv längre. Jag vet vem som gjorde det, han tillhör landets nya armé i dag.

Alpha Kanu har sex barn och två fruar. Han är 38 år och borde ha varit i sin mest aktiva arbetsperiod i livet – istället snörps hans ena arm ihop i en liten stump där handen och underarmen skulle ha suttit.

Vi befinner oss i Aberdeen Amputee Camp som ligger i Sierra Leones huvudstad Freetown. Vid en första anblick ser det ut som ett helt vanligt flyktingläger, insprängt mellan ett par gator och en skola.

Men detta är ingen vanlig plats för folk på flykt. Här bor de som fallit offer för rebellerna RUF:s (Revolutionary United Front) och andra stridande förbands, amputationsräder under det tio år långa inbördeskriget. Fyra tusen personer lär ha amputerats – hälften av dem överlevde.

Lägret i Freetown är hem åt bortemot 200 av dessa.

De bor här tillsammans med sina familjer. Barnen är många, barfota och kontaktsökande. Röken från de öppna mateldarna hänger tjock och kvalmig i luften och flickorna bankar tvätt mot tvättstenar från tidig morgon till sen kväll. Men nu är kriget slut och lägret töms sakta på sina invånare.

– Under tio år var jag flykting. Jag vet inte vem som högg av mig armen, men jag tror det var RUF. De försökte ta båda mina händer men jag bad Gud om nåd och rebellerna lyckades bara hugga av min ena hand. De anklagade mig för att stå på Kabbahs sida (landets president), men jag sa att jag inte var politiskt aktiv, säger Mamusu Thoronka som också hon bor i lägret för amputeringsoffer.

– En kvinna sköts ihjäl, en annan anfölls med ett svärd, resten av oss flydde just som de höll på att tända eld på huset där vi befann oss. Jag kollapsade men fick hjälp av några vänner som tog mig till en klinik i Freetown.

Det är vittnesmål som Mamusu Thoronkas och Alpha Kanus, som Sannings- och försoningskommissionen (TRC) vill höra då arbetet påbörjas i oktober – om den ekonomiska frågan blir löst. Fortfarande är långt ifrån hela budgeten säkrad, men TRC:s sekretariat har arbetat med förberedelserna sedan i mars och kommissionen invigdes officiellt den 5 juli då sju kommissionärer svors in av presidenten.

– Vi hoppas att givarna ska förstå att vi är seriösa. Vårt främsta mål är att skapa en objektiv historiebeskrivning över de övergrepp som skett, säger Yasmin Jusu-Sheriff, chef för kommissionens sekretariat i Freetown.

Särskild uppmärksamhet ska läggas på kvinnor och barn, men Yasmin Jusu-Sheriff hoppas också att de som begått brott ska se fördelar med kommissionen.

– Det ska ge en möjlighet för rebeller och milismän att berätta sin historia. Om de kan se kommissionen som ett led i återintegrationen i samhället har de mycket att vinna.

– Jag har intrycket att folk är angelägna om att få berätta om sina upplevelser. Det handlar inte om att döma och straffa, mer om att få ett erkännande för de fasor de varit med om, säger Yasmin Jusu-Sheriff.

TRC är en del av fredsavtalet som skrevs under i Togos huvudstad Lomé 1999. Avtalet uppfylldes dock inte och fred utropades inte officiellt förrän i januari i år. Till skillnad från den särskilda domstolen, som endast undersöker brott efter 30 november 1996 (då ett annat avtal undertecknades av RUF och regeringen), ska kommissionen höra vittnesmål från krigets början 1991.

TRC kommer dock inte beröra frågan om amnesti. Allmän amnesti garanterades i Loméavtalet och detta har kritiserats från flera håll – inte minst från människorättskämpar.

– Jag var oerhört besviken först, men när jag ser tillbaka inser jag att det var priset vi fick betala för en fred. Utan amnesti hade RUF aldrig givit upp. Den särskilda domstolen ger oss nu ett vapen att bemöta amnestin med.

Yasmin Jusu-Sheriff anser att domstolen och TRC kompletterar varandra. Den ena fokuserar på offren, den andra på de som varit ansvariga för krigsförbrytelser. Hur många som kommer ställas inför rätta är oklart, men det har talats om mellan 20 och 30 personer.

Till skillnad från FN-tribunalerna som handlägger brott i Rwanda och Jugoslavien, kommer domstolen i Sierra Leone vara sammansatt av både internationella och lokala åklagare och domare. FN:s generalsekreterare har utsett amerikanen David Crane till chefsåklagare och britten Robin Vincent, till registrator. I slutet av året beräknas det första åtalet att läggas fram och en av de första att ställas inför rätta lär bli den fängslade Foday Sankoh, ledare för RUF.

– Men rättvisan blir selektiv och folket verkar inte stödja domstolen, vilket inte är konstigt då det inte finns någon tro på det juridiska systemet. Detta är dock ingen anledning för att inte sätta igång arbetet. Jag hoppas att folk ska se att domstolen verkligen kommer åt de som tidigare ansågs som oantastbara. Däremot är det fullständigt löjligt att den endast ska arbeta med fall från 1996 och framåt, säger Corinne Dufka på Human Rights Watch i Freetown.

När hon beskriver kriget, lägger hon särskild tyngd på kvinnornas och barnens situation.

– Offren valdes godtyckligt och våldet var omotiverat brutalt, det fanns ingen som helst empati. Kvinnor och barn sågs inte som människor, de sågs som produkter, som slavar för sex och arbete.

Organisationen vill att den allmänna amnestin ska dras tillbaka så att även personer med lägre rank ska kunna ställas inför rätta. Dufka understryker också att domstolen bör ta upp fall där ECOMOG (se faktaruta) begått brott mot mänskliga rättigheter. Den västafrikanska styrkan var baserad i landet från 1997 och i ett välkänt fall avrättade en av officerarna misstänkta medlöpare mitt i centrala Freetown. De misstänkta sköts på en bro och kastades ner i vattnet.

Strax före valet skickade också Amnesty International en delegation till landet.

– Vi har fokuserat på det juridiska systemet, det är ett skal med en ny domstolsbyggnad, inte mycket mera. Polisen har tränats, vilket är bra. Men fängelserna har helt förbisetts. Det finns inget där som man kan kalla standard, säger Tania Bernath, från Amnesty i London.

Hon ser en kortsiktig fara med att all uppmärksamhet riktas mot domstolen.

– Om den särskilda domstolen helt skiljs från det nationella rättsväsendet, kan det hindra uppbyggnaden av landets juridiska system eftersom de flesta kompetenta personer kommer arbeta för FN-domstolen. Men om de integreras, kan det ha en positiv inverkan på lång sikt.

Tania Bernath arbetade i Sierra Leone år 2000 för hjälporganisationen Läkare utan gränser. När hon nu åter besöker landet är förändringarna påtagliga.

– I dag finns det ett klart engagemang från omvärlden att stabilisera Sierra Leone. Armén och polisens omskolning är ett viktigt led för att freden ska hålla, men det krävs mycket mer, skolor, en fungerande ekonomi och en domstol som folk
vågar lita till.

Text: Görrel Espelund
Bilder: Eric Miller

Ett decennium av inbördeskrig

1991 utbröt ett inbördeskrig mellan regeringen och gerillarörelsen RUF (Revolutionary United Front). En militärkupp 1992 ledde, trots kriget, till en ny konstitution och val hölls 1996.

Tejan Kabbah vann valet men avsattes året därpå av en grupp militärer som leddes av Johnny Paul Koroma. Både militärjuntan och RUF amputerade civila som »straff« för att Kabbah vunnit valet.
Mot juntan och RUF, stred den regeringstrogna Kamajormilisen och en västafrikansk styrka som gick under den västafrikanska samarbetsorganisationens befäl.

Den så kallade ECOMOG-truppen leddes av Nigeria. Krigsbilden komplicerades ytterligare av att en rad banditband och lokala milisgrupper var inblandade i striderna.
Samtliga parter gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser.

Mellan 50 000 och 100 000 personer dödades i kriget. Hundratusentals lämnade sina hem.
I juli 1999 undertecknades ett fredsavtal och den tidigare dödsdömde RUF-ledaren, Foday Sankoh, blev vice president. Men fredsfördraget blev aldrig verklighet och i maj 2000 fängslades
Foday Sankoh.

I januari i år förklarades kriget officiellt över. Sammanlagt har cirka 50 000 rebeller och regeringstrogna milismän avväpnats. Av dem var 7 000 barn.

I maj hölls president- och parlamentsval. Tejan Kabbah vann 70 procent av rösterna. RUF:s parti, RUFP fick ingen representation i parlamentet.