När idealen riskerar att gå förlorade

filmer | 2012-03-28

__Robert Guédiguian.

Film: Snön på Kilimanjaro
Regi: Robert Guédiguian
Manus: Robert Guédiguian
Skådespelare: Ariane Ascaride, Jean-Peirre Darroussin, Grégoire Leprince-Ringuet
Land: Frankrike

I det vakuum som kan uppstå när yrkeslivet är över och barnen flyttat hemifrån möter vi i filmen Snön på Kilimanjaro ett lyckligt gift par vars tillvaro vänds upp och ned av en traumatisk händelse varvid de ställs inför flera livsavgörande beslut.

Det ska dras lott. Det har Michel, i egenskap som fackrepresentant, kompromissat fram med arbetsgivaren. 50 hamnarbetare med tunga blickar står på kajen, 20 ska bort. Lapparna med namnen dras slumpmässigt ur en låda. Nästan i alla fall. Den unge Christophe är en av dem som får gå, Michel likaså.

Den flerfaldigt prisbelönte franske regissören Robert Guédiguian (Marie-Jo och Hennes två Älskare) är tillbaka i sin hemstad Marseille med sina favoritskådespelare. Likt regissörens far så är en av huvudrollsinnehavarna, Michel, som spelas av Jean-Peirre Darroussin, hamnarbetare i den soliga staden. I över trettio år har Michel och Marie-Claire varit gifta och förälskade. Lika länge har de stått fast vid sina ideal, Michel som hamnarbetare och facklig representant och Marie-Claire (Ariane Ascaride) som städerska. Michel verkar trivas med att ha slutat jobba och hans fru är stolt över att hennes man läst upp sitt namn på en av lapparna. Deras bröllopsdag firas med vänner, barn och barnbarn. I present får de en resa till Kilimanjaro, men väl hemma blir de rånade på både flygbiljetter och pengar.

Michel och Marie-Claire får en resa till Kilimanjaro i present.

Hur kan man med att göra så, finns det verkligen något som kan motivera att stjäla från andra människor? Michel ställs inför en mindre identitetskris. Vad är jag om jag inte är fackrepresentant och hamnarbetare och är mitt liv fullt av kompromisser? Av en slump får Michel reda på vilka rånarna är. Han som tidigare ställt sig tveksam till att vara kulturturist och resa till misären tvingas in i en resa som får honom att inse att han inte behöver resa så långt som till Afrika och Kilimanjaro för att uppleva misär. Det räcker med att ta bussen tio minuter.

Snön på Kilimanjaro är bitvis en film om rädslan att förlora sina ideal. Rädslan att på ålderns höst bli småborgerlig. Kanske är det en film för 1940-talister som var med 1968 men som idag nöjer sig med att vara nostalgiska med sina vänner på golfbanan.

Fest på hamnen i Marseille.

Marseille, sol, pastis och baguetter i cykelkorgar ger filmen en skön fransk medelhavskänsla. Den franska vardagen är lättsam och härlig. Men den innehåller också fattigdom och arbetslöshet. En kontrast som höjer en redan intressant film. Dialogerna är välskrivna och spelas väl. Pierre Niney som spelar den excentriske bartendern ger verkligen filmen en extra skjuts.

**Text: Jacob Bomgren**
filmer | 2012-03-28