Japan: Megumi Igarashis könskonst kan ge fängelse

Megumi Igarashi blev världskänd när hon arresterades efter att ha paddlat en kajak i form av sitt eget könsorgan. Nu riskerar hon två års fängelse för att ha brutit mot Japans sedlighetslag. Hon är bara en i raden av offer för landets krympande yttrandefrihet.

Sagofigur av snippa (chan är ett suffix som används för barn eller kvinnliga familjemedlemmar). I brist på rumsrena ord för det kvinnliga könet – och för att råda bot på det äckel en del män känner inför vaginor - ville Rokudenashiko göra en gullig figur så att även barn kan lära känna snippan. Foto: Christina Sjögren

Megumi Igarashis flickiga framtoning gör det svårt att förstå hur hon alls skulle kunna förarga någon. Dagen till ära bär hon en rosaprickig kimono med stor rosett över magen och radar upp sina gulliga snippafiguriner på bordet framför oss. Men ordvalet står i skarp kontrast till hennes yttre: hon talar om manko - fittor – och vill synliggöra japanska kvinnors sexualitet.

– Jag vill inte att folk ska tro att slidor är mäns ägodelar, säger hon.

Det var sommaren 2014 som Megumi Igarashi, nu 43, arresterades av polisen. Då hade hon just genomfört sitt dittills största konstprojekt: att 3D-scanna sina genitalier och printa dem i formen av en kycklinggul kajak. Hon crowdfundade projektet och tackade finansiärerna med en mejlad länk till avbildningen som inspiration till egna verk. Efter en enda paddeltur på en Tokyo-flod fick hon dock påhälsning av polisen, som ville försvara riket mot otukt.

Men vi tar det från början.

Megumi Igarashis bana som vaginakonstnär (under pseudonymen Rokudenashiko eller ”odugliga flickan”) inleddes 2010. Då lät hon plastikoperera sin vulva som ”verkade så mörk och stor att jag trodde att den var onormal”. I själva verket visste hon inte riktigt hur ett kvinnligt könsorgan borde se ut. – Jag hade aldrig sett en vagina tidigare. I Japan måste de skylas, säger hon.

Detta har att göra med landets sedlighetslag, lag 175. Enligt denna får man inte ”distribuera, sälja eller visa obscena dokument, målningar eller andra objekt för allmänheten”. Straffet är upp till två års fängelse eller motsvarande 180 000 kronor i böter.

Sedlighetslagar kan verka märkligt i ett land med en så överdimensionerad och säregen sexindustri som Japan. Här finns allt ifrån värdinneklubbar till erotiska massagesalonger, temabordeller, hemkörda eskortflickor, kärlekshotell och pornografisk manga. Men så är sedlighetslagen inte heller traditionellt japansk. Den kom till efter öppnandet av landet på 1800-talet, då utländska diplomater förfasades över dess utbredda prostitution och öppna relationer. Politikerna försökte helt enkelt anpassa Japan efter globala normer.

Straffet för otukt skärptes efter andra världskriget, då censuren som dittills rått, och kunde användas mot opassande sexuella uttryck, förbjöds i den nya konstitutionen.

Megumi Igarashi blev världskänd när hon arresterades för att ha spridit bilder på sitt eget könsorgan. Nu riskerar hon två års fängelse för att ha brutit mot Japans sedlighetslag. Foto: Christina Sjögren

Frågan är dock vad som räknas som obscent. I dagens tolkning har det kokat ner till blottade genitalier, förklarar Megumi Igarashis advokat Takashi Yamaguchi, 39.

– Det är ganska absurt - så länge man pixlar könsorganen är allt annat är tillåtet, bara det inte involverar barn. Man kan skildra bestialitet, incest, homosexuell pornografi och våldtäktssammanhang så länge genitalierna är täckta, säger han.

Takashi Yamaguchi tog sig an Igarashis fall på grund av sitt engagemang för yttrandefrihet.

– Det är min personliga övertygelse att politiker som vill kuva det fria ordet kommer att ge sig på sexualitet, våldsuttryck och uppvigling först, för att senare övergå till politiska saker. Så även om folk rynkar på näsan åt dessa uttryck så behöver de skyddas, säger han.

Takashi Yamaguchis tankar går igen hos den rödhårige, Alaska-födde Patrick Galbraith, som bott 14 år i Japan och undervisar om manga och populärkultur på Temple- och Sophia-universitetet i Tokyo.

– Regeringen vill förmedla rätt bild av Japan och kontrollera det självklara först. I slutändan handlar det om att kontrollera information, säger han.

Att kalla något obscent – och därmed förbjuda det – leder till dess försvinnande från hyllorna samt till att förläggare undviker liknande ämnen i framtiden. En slags bakvänd censur, menar Galbraith, som ser Rokudenashiko-fallet på samma vis.

– Kvinnor är viktiga eftersom de reproducerar arbetskraften, så kvinnors sexualitet är väldigt viktig för nationens policy”, säger han.

Detta gäller inte minst i Japan, som räknas till världens snabbast åldrande land med rekordlåga födelsetal.

– Genom att kalla Rokudenashikos konst för obscen så vill de tygla hennes uttryck, förklarar Patrick Galbraith.

Men inte bara kvinnors sexualitet ska kontrolleras. De senaste fem åren har Japan har sjunkit från 11:e till 61:e platsen på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex. Försämringen har hänt efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011, varpå journalister som statliga TV-kanalen NHK:s nyhetsankare Jun Hori har sagt upp sig på grund av den restriktiva rapporteringen. Efter härdsmältan tvingades japanska staten att stödköpa en majoritetsandel i den ansvariga kärnkraftsoperatören TEPCO för att undvika en konkurs. Sedan dess har det legat i statens intresse att kontrollera vad som skrivs om Fukushima, både för att undvika en agitering av invånarna och för hålla nere kompensationskostnaderna.

Styrningen av media utövas på ett par olika sätt. Dels har Japan ett helt unikt kisha-klubb system, en slags reporter-klubbar för skribenter från de största tidningarna. Kisha-klubbarna har kontor direkt på de myndigheter de bevakar, och matas med pressreleaser från myndigheternas PR-avdelningar.

För att ”hålla nere tävlingsmomentet” inom journalistiken har klubbarna så kallade black board agreements - överenskommelser om att vänta med rapportering av vissa ämnen till ett visst datum. Kisha-systemet kritiseras för sitt informationsmonopol som stänger ute oberoende medier och frilansjournalister. Systemet kallas ofta för ”inbäddad rapportering” – journalisterna har en alltför nära relation till makthavarna, som även anklagas för att styra vilka frågor som tillåts på presskonferenserna. TEPCO har en egen kisha-klubb. Ibland kan reportrar läcka blackboardade scoop till veckopressen, men veckomagasinen har låg status i Japan vilket minskar genomslaget.

Det andra slaget mot Japans yttrandefrihet kom med stiftandet av en ny lag om statliga hemligheter 2013. Statliga tjänstemän kan få tio års fängelse för att läcka hemligklassade dokument. Journalister kan få fem år. Lagen har kritiserats för att sätta munkavle på såväl visselblåsare som media.

Tillbaka i Tokyos förlagsdistrikt tänker Rokudenashiko fortsätta sin vulvakonst mot det japanska patriarkatet.

– Jag är bara en kvinna som representerar min fitta. Jag gör ju inget oanständigt, säger hon. Jag vill inte att folk ska tro att fittor är mäns ägodelar.

Megumi Igarashis fall har väckt uppmärksamhet över hela världen och när en japansk domstol till sist kommer med sitt utslag lär det ge eko långt utanför landets gränser.

Text: Hanna Sistek
[email protected]
Foto: Christina Sjögren
[email protected]

Fotnot: En kortare version publiceras i nummer 4/2015.