Snart tar Lise Bergh farväl av Amnesty

Jurist i fackföreningsrörelsen och ställföreträdande Jämo. Statssekreterare i den socialdemokratiska regeringen och nu snart före detta generalsekreterare i svenska Amnesty. Amnesty Press har träffat Lise Bergh för en avskedsintervju och för att få svar på frågan varför det går så bra för Amnesty i Sverige.

Reportage | 2014-01-25
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #5/2013
Lise Bergh slutar som generalsekreterare 31 januari 2014.

Lise Bergh slutar som generalsekreterare 31 januari 2014. Foto: Amnesty International

I början av 2014 kommer svenska sektionen av Amnesty International att få en ny generalsekreterare. Lise Bergh, som i år fyllt 65 år, kommer då att lämna den post hon har haft i sju år.
Vad ska du göra när du stängt av datorn den 31 januari?
– Jag har anmält mig till några saker och det ska faktiskt bli skönt efter ett långt och tufft arbetsliv att få tid som jag får råda över själv, svarar Lise Bergh. Samtidigt är det tråkigt att lämna Amnesty. Jag har anmält intresse av att sitta i juristjouren på Alla kvinnors hus, vilket ger mig en chans att jobba med kvinnorättsfrågor på ett mer konkret sätt. Dessutom har jag anmält mig till det Ekumeniska följeslagarprogrammet och jag hoppas att jag kommer med. I så fall blir det tre månader på Västbanken. Jag var där 1989, utsänd av internationella juristkommissionen. Då pågick första intifadan. Jag fick uppleva hur det är att leva under en ockupation. Det är svårt att förstå genom att bara läsa tidningar och rapporter men på plats blev det väldigt konkret.

Hur tror du att det blir att återvända till Israel/Palestina efter 25 år?
– Jag tror att det kommer att kännas jobbigt, sorgligt och frustrerande att så lite positivt har hänt. Bosättningarna har blivit ännu fler, muren/barriären har byggts och Gaza är ännu mer isolerat. Jag hoppas att jag kan göra lite nytta genom att vara där. Jag känner mig fortfarande ung, frisk och stark och vill utnyttja min kompetens. Jag kan inte gå från drygt 100 procents arbete till noll.
Och så har du barnbarn?
– Ja och det är en glädje i livet som jag kommer få mer tid för nu. Dessutom är ett barnbarn till på väg vilken dag som helst! (Ebbe föddes den 22 november.)

Du har också aktiverat dig i Amnestygrupp 65. Hur uppstod den gruppen?
– Det är ett gammalt matlag där vi har känt varandra i 35 år. För ett och ett halvt år sedan bestämde vi oss för att vi ville göra något mer än att en gång i månaden prata om mat, barn och barnbarn och det blev ett lyft att bilda en Amnestygrupp. För mig har det varit bra som generalsekreterare att också få grupperspektivet på Amnesty. Det är ett tips från mig till syjuntor, matlag och läsecirklar; bilda en Amnestygrupp!

Azimjan Askarov (till höger) är en livstidsfånge i Kirgizistan som grupp 65 arbetar för.

Azimjan Askarov (till höger) är en livstidsfånge i Kirgizistan som grupp 65 arbetar för. Foto: Amnesty International

Vad gör ni i gruppen?
– Vi deltar i nationella kampanjer och nu ska vi ut och samla namn i ”Skriv för frihet” den 6 december. Då ska vi stå utanför Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Vårt mål är ju att uppfostra invånarna i Birkastan i mänskliga rättigheter...
– Sedan har vi två fångfall. Vi arbetar för Azimjan Askarov som är livstidsdömd i Kirgizistan. Han är människorättsförsvarare och startade en MR-organisation. Nu är han dömd för medhjälp till mord i samband med de allvarliga sammanstötningarna mellan kirgizer och uzbeker sommaren 2010. Amnesty ser honom som samvetsfånge. Sedan har vi Ales Bialiatski, ordförande i människorättsorganisationen Vjasna i Vitryssland , som år 2011 dömdes till fyra och ett halvt års fängelse för påstådda ekonomiska brott.

Ales Bialiatski, ordförande i Vjasna i Vitryssland, förs bort av polis den 4 augusti 2011. Han dömdes senare till fängelse.

Ales Bialiatski, ordförande i Vjasna i Vitryssland, förs bort av polis den 4 augusti 2011. Han dömdes senare till fängelse. Foto: Vladimir Gridin/Radio Liberty/AI

Ni arbetar ju för svåra fångfall med människorättsförsvarare där ingenting positivt händer. Får du inte känsla av hopplöshet?
– Det är möjligt att om vi hade jobbat 15 år utan att få några livstecken så skulle det kännas hopplöst. Det är ett tålmodigt arbete att arbeta för samvetsfångar. En av våra gruppmedlemmar är lärare och hon lät sin sjätteklass rita var sitt kort som skickades iväg till Kirgizistan i samband med Azimjan Askarovs födelsedag. Korten kom fram och han skickade svar där han kommenterade vartenda kort. Vi inom Amnesty vet ju hur mycket det betyder för någon som sitter inne.

Du har en lång yrkeskarriär med arbete inom fackföreningsrörelsen och sedan stat och regering innan du kom till Amnesty. Vad hade du för förväntningar på jobbet när du kom år 2007?
– Jag hade nog inga specifika förväntningar mer än att jag visste att Amnesty var en fantastisk organisation. Mina föräldrar var med och jag minns hur vi satt vid köksbordet och skrev kort, då gällde det Vietnam. Jag tänkte nog mest att ”wow – jag har fått ett jättebra jobb”. Sedan har det varit skönt att Amnesty står på en stabil grund där jag kan vara stolt över Amnesty i många situationer. Vi behöver aldrig tveka i våra krav, vare sig det handlar om att en samvetsfånge ska friges eller att Saddam Hussein inte ska avrättas.
– Det har varit sju intressanta och lärande år där jag hela tiden varit medveten om att jag företräder Amnesty. Jag har känt ansvaret att jag får ju inte ”sabba Amnesty”. I början undrade jag om det var okej att skratta när man pratar om något. Det kändes så allvarsfullt. Fast nu vågar jag skratta.

Finns det något beslut du har fattat som har varit svårt?
– Kanske beslutet om Julian Assange, där svenska sektionen öppet gick ut och tog avstånd från Amnestys linje. Det var egentligen inte så konstigt och vi tyckte att vi hade bra på fötterna. Vi tyckte det var fel att Amnesty skulle kräva diplomatiska försäkringar från den svenska regeringen att Assange inte skulle utlämnas till USA om han kom till Sverige för att svara på anklagelserna om sexualbrott. Detta speciellt då vi hade kampanjat mot de diplomatiska försäkringar Sverige hade fått från Egypten när Ahmed Agiza och Mohammed Alzery överlämnades till CIA i december 2001. Jag är inte stolt över att ha fronderat mot Amnestys linje men jag ångrar inte att vi tog detta ovanliga beslut. Efteråt har vi också fått stöd från andra sektioner inom Amnesty.

Vad är dina bästa minnen från tiden i Amnesty?
– Dels har det varit att möta enskilda grupper och distrikt ute i landet och dels att vara på plats vid starten av kampanjen mot mödradödlighet i Sierra Leone. Sedan har jag varit på fyra ICM (Internationella rådsmöten) och de brukar inledas med någon film om någon kampanj och svepa över sektioner runt om i världen, gärna med häftig musik. Det är enormt härlig känsla av att vara en del i ett sammanhang som kan göra mig gråtfärdig.

Lise Bergh deltog när Amnesty 2009 lanserade kampanjen mot mödradödlighet i Sierra Leone.

Lise Bergh deltog när Amnesty 2009 lanserade kampanjen mot mödradödlighet i Sierra Leone. Foto: Amnesty International

Amnesty International står ju och stampar på runt två miljoner medlemmar och i en del starka Amnestyländer går det bakåt. Den nederländska sektionen har till exempel tappat var tionde medlem och en tredjedel av personalen ska sägas upp. USA har svårt att betala sin del till den internationella rörelsen och andra sektioner står still…
– Det finns ju olika skäl. I Nederländerna har nog sektionen nått en mättnad när det gäller hur många medlemmar det går att nå, de har ju haft nästan 300 000 medlemmar. Dessutom har den extrema högerrörelsen haft framgångar och förändrat hela klimatet kring flyktingar och diskriminering. USA har väl aldrig värvat medlemmar, de har försökt placera sina pengar. …men den svenska sektionen har under din tid fortsatt att stadigt växa. Medlemsantalet har ökat kraftigt och väntas vid årsskiftet ha passerat 100 000 personer och år efter år slår insamlingen nya rekord. Varför har det gått så bra i Sverige?
– Jag tror att Sverige länge har haft en stabil organisation och en stark och engagerad medlemskår. Vår medlemskår och våra grupper har anpassat sig till en utveckling med till exempel Face-to-face, medlemsvärvning på stan och användandet av sociala medier. Det betyder mycket om vi jämför med till exempel Tyskland där det finns ett stenhårt motstånd mot Face-to-Face. De som arbetar med värvning och ringer är anställda av Amnesty, är kunniga och vi arbetar mycket med etik. Sedan har vi också en kompetent personal som förstår det här med en medlemsorganisation.

Text: Ulf B Andersson

Reportage | 2014-01-25
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #5/2013