Framtidstro i sargat Zimbabwe
Reportage | 2004-12-02 Även publicerad i AmnestyPress #4/2004 |
Inför valet i mars nästa år är oroligheter och ökad politisk förföljelse att vänta. Hoppet står till oppositionen och dess ledare Morgan Tsvangirai. Amnesty Press har träffat honom och andra i Zimbabwe som kämpar för en bättre framtid.
Första gången jag ska träffa Henry, har vi stämt möte på ett kafé. Han har ännu inte anlänt när kyparen konspiratoriskt lutar sig fram;
– Ifall du skulle vara journalist, vill jag bara säga att det här är inget bra ställe att vara på just nu.
Jag nickar, förklarar att jag inte alls är journalist och störtar därifrån. Tillbaka i bilen ringer jag Henry – han är skuggad. Vi enas om en ny mötesplats, han hoppar in i bilen i en gatukorsning och vi gasar iväg.
Medan vi kör i cirklar räcker han fram två fotografier. Det är bilder på honom själv, på hans sönderslagna rygg.
– Det var polisen, säger han, de använde stålrör, piskor och cigaretter.
Utanför bilen står Harare i blom. De lila jakaranda-träden ger staden ett nästan overkligt sken. Gatorna är fyllda av skrattande, promenerande människor nu under eftermiddagstimmarna.
Henrys rygg är allvarligt
skadad efter den misshandel
han har fått utstå.
Jag tittar på bilderna och har nästan svårt att förstå. Henry skrattar.
– Jag har börjat tycka att det är bra nu, när de torterar mig. Jag nästan njuter av det. För mitt hat växer, min vilja att fortsätta kampen, att aldrig någonsin ge upp.
Henry var gymnasielärare. Han undervisade i historia och geografi på en skola här i Harare. När han engagerade sig politiskt, i oppositionspartiet MDC, Movement for Democratic Change, började förföljelserna.
– De kom till skolan och grep mig. En gång misshandlade de mig på min arbetsplats, de hotade att döda mig. Rektorn var till slut tvungen att avskeda mig – de kunde inte längre ha mig kvar på skolan.
Vi har stannat bilen på en parkering. Vi spanar uppmärksamt mot infarten, osäkra på om någon följt efter oss. Det verkar säkert, vi ser inte någon komma. Henry rycker på axlarna.
– Jag vet att de kommer att döda mig, men det spelar inte längre någon roll. Jag har bestämt mig för att dokumentera alla fall jag kan av de övergrepp som pågår här. Jag filmar, fotograferar och samlar bevis om regimens bruk av tortyr. En dag, när den politiska förändringen kommer, ska vi använda det i rättegångarna mot regeringspartiet Zanu PF.
Våren 2000 gick Zimbabwe från att vara Afrikas lyckliga undantag, till att bli kontinentens sorgebarn. För första gången sedan landets självständighet 1980 trädde då en verklig politisk opposition fram, Movement for Democratic Change – MDC. Dess partiledare, Morgan Tsvangirai, utmanade president Robert Mugabe i en folkomröstning: Mugabe ville ändra författningen men efter en massiv MDC-kampanj förlorade presidenten i februari 2000 folkomröstningen.
För första gången sedan han kom till makten 1980 led Robert Mugabe ett politiskt nederlag. Hans hämnd blev omedelbar.
Den politiska oppositionen förföljdes, torterades och mördades. De vita farmarna, som stöttade MDC ekonomiskt, jagades från sina gårdar i det regeringen kallade för landreform. Syftet sades vara att ta landet från de rika, vita och ge jorden till dess ursprungliga ägare, till de landlösa, fattiga svarta.
Med en gul Landrover åker vi genom landet, från gränsen mot Sydafrika upp till huvudstaden Harare. Överallt ligger åkermarken öde och utbränd. Ingenstans odlas någonting och den tragiska sanningen är att de landlösa fortfarande inte fått någon jord. Gårdarna gavs istället till presidentens trogna och majoriteten används som semesterhus. Zimbabwe, en gång Afrikas kornbod, lider idag av spannmålsbrist och svält vilket de igenvuxna fälten vi passerar vittnar om.
Plötsligt sträcker min följeslagare och guide Eric Jong ut sin hand genom bilfönstret, öppnar handen och spretar med fingrarna. Människorna som vandrar längs vägrenen följer genast hans exempel; de ler och spretar med öppen hand tillbaka.
Eric skrattar triumferande.
– En öppen hand är MDC:s symbol, medan en knuten näve symboliserar regeringspartiet Zanu PF. Alla här vet det, det här är vårt sätt att visa var vi står.
Eric Jong engagerade sig i MDC när partiet bildades för fem år sen. Då var han farmare och odlade blommor. Under en period ägde han också ett hotell i Harare där många av MDC:s möten hölls.
I samband med presidentvalet år 2002 tvingades han fly. Klockan tre en morgon ringde telefonen och en vän berättade att krigsveteranerna var på väg emot hans hem. Han, hans fru och deras barn slängde ner några saker i en väska och störtade iväg. Idag lever han i Sydafrika men åker varje månad tillbaka till Zimbabwe för att hälsa på vänner och hålla sig uppdaterad.
– Samma stund, samma minut, som Mugabe faller kommer jag att flytta tillbaka hit. Det här är mitt hem, jag älskar Zimbabwe. Hur lång tid det än tar kommer vi att bygga upp det som regimen förstört. Det här landet kommer att blomstra igen!
Liksom många andra sätter Eric sitt hopp till Morgan Tsvangirai. MDC:s partiledare har blivit symbolen för ett nytt Zimbabwe. Trots att Morgan Tsvangirai förföljs av regeringen är han optimistisk när jag möter honom i hans hem i Harare.
- Förändringen kommer snart,
säger Morgan Tsvangirai, MDCs
partiledare.
– Förändring kommer att komma och den kommer snart. Så mycket är redan förstört här i Zimbabwe, de kan inte förstöra och plundra så mycket mer. Jag är fylld av framtidstro.
Vi ses en vecka innan han ska få sin dom. Han står anklagad för högförräderi, för att ha försökt mörda president Mugabe. Straffet för högförräderi i Zimbabwe är döden. Ändå skakar han på huvudet när jag frågar om rädsla.
– Jag kan inte vara rädd. Hur skulle jag kunna vara rädd när så många andra redan mördats? När så många har våldtagits och torterats? De offrade sig för vår skull, för att vi skulle få vår frihet – då är vi skyldiga dem att fortsätta kämpa.
Hans resonemang påminner om Henrys. Samma övertygelse. Samma vidunderliga mod.
Andra gången jag möter Henry är det i ett så kallat säkert hus. Han är i sällskap med två MDC-aktivister ifrån staden Bindura, strax norr om Harare. Han vill berätta om deras öde, hur de förföljts och torterats.
Henry lyser av någon slags övertygelse jag kämpar för att förstå. Han vill – hellre än att leva – sprida kunskap till omvärlden om den terror som idag härskar i Zimbabwe. Han presenterar mig för Tapera K Macheica. En av alla de kämpar, som liksom Henry själv, är en garant för att förändring kommer ske.
För ett drygt år sedan angreps Tapera av den fruktade ungdomsmilisen.
– Jag minns att klockan precis slagit ett när de kom till min lägenhet. De misshandlade mig med påkar och piskor. De hade planerat att döda mig. Jag hörde dem säga att de skulle dumpa mig i ett gammalt gruvschakt.
De slet med sig Tapera till sitt kontor, men utanför samlades människor som sjöng och ropade att de ville se Tapera. Milisen vågade inte döda honom med så många vittnen utanför fönstret.
Tapera misshandlades men fick
behålla livet.
När han slutligen släpptes hade han flera brutna revben och en fraktur i vänster höftben. Idag har han och hans fru flyttat till Harare. Tapera fortsätter att vara aktiv i MDC. Han har lärt sig leva med sin rädsla, säger han och ser frågande ut när jag undrar om politiken verkligen är värt priset han betalar?
– Ingen diktator kan leva för alltid. Mugabe faller en dag, och vi måste fortsätta kämpa för att den dagen ska komma snart. Zimbabwe ska åter bli landet av mjölk och honung, av demokrati och frihet.
Inför parlamentsvalet år 2000 dödades 32 människor och uppemot 10 000 tvångsförflyttades. Trots det tog MDC 57 av de 120 platserna i parlamentet. I mars nästa år är det åter dags för Zimbabwe att gå till parlamentsval. MDC har hotat bojkotta valet, valfusket är för utbrett, säger Morgan Tsvangirai när jag träffar honom.
Men en vecka efter vårt möte frikänns Morgan Tsvangirai från anklagelserna om högförräderi. På tidningsbilderna lämnar han rätten leende.
Ytterligare några veckor senare träffar jag honom igen, i Johannesburg där han håller en presskonferens. Då säger han plötsligt att MDC kanske, trots allt, ställer upp i valet.
– Under förutsättning att det finns garantier för ett fritt och rättvist val, så ska vi delta. Morgan Tsvangirai ser beslutsam ut framme vid podiet.
Liksom Henry, tredje gången jag möter honom.
Timmarna innan jag ska lämna Zimbabwe vill jag, en sista gång, träffa och tala med Henry. Kanske för att söka förstå hans otroliga beslutsamhet och glöd.
Det finns varken något säkert hus eller någon bil vi kan ses i, så vi stämmer möte på en bar. Han kommer i sällskap med sin bror. Restaurangen är fylld av festglada människor, jag tittar oroligt omkring mig för att försöka gissa vilka som är regeringsspioner.
Henry skrattar glatt.
– Det är ingen fara. De är här, men de sitter och dricker på Mugabes bekostnad. Det är lördagskväll, de gör inget nu.
Henry vet vilka som är informatörer, han har blivit arresterad och misshandlad oräkneliga gånger. Många gånger provocerar han fram det, som då han med berått mod sprang in i presidentpalatset för att med egna händer slänga ut Mugabe.
Varför?
– Han måste veta att folket vill slänga ut honom därifrån! Att han inte hör hemma där, det är inte folket som placerat honom där – det är terror.
– Själv har jag redan lidit för mycket. Kroppens plågor spelar till slut inte någon roll. Det enda som är viktigt är något mycket större och viktigare än vi enskilda människor – friheten och demokratin.
Hans bror nickar instämmande. Han är inte engagerad i politiken, ändå har han fått lida för Henrys engagemang. Vid flera tillfällen har såväl hans bror som hans mamma blivit misshandlade av säkerhetspolisen.
– Det gör mig ännu mer beslutsam. Om jag ger upp nu, då skulle allt varit förgäves. Allas lidande har då varit till ingen nytta.
Henry skrattar mycket. Hans livsglädje är större än hos någon annan jag mött. Kanske för att han vet att varje dag kan vara hans sista.
Jag märker plötsligt att nya människor tagit plats vid borden runt oss. De unga, svarta killarna med sina flickvänner har bytts ut mot äldre, distingerade vita herrar.
Jag tittar frågande på Henry. Hans ansiktsuttryck förvandlas blixtsnabbt och han ser plötsligt bister ut.
– Jag vet vilka de är – kom, vi måste sticka!
Jag slänger pengar på bordet och vi går snabbt därifrån. När jag passerar en av herrarna håller han upp en hand, som för att stoppa mig. Vi kastar oss i bilen. I backspegeln ser jag hur männen rest sig upp och ser efter oss då vi åker iväg.
Henry skrattar igen.
– De fick oss inte! Nu undrar de vem du är – låt dem undra! De kan fortsätta undra tills i mars.
– Då slänger vi ut dem och förvandlar det här landet till det paradis det ska vara.
Text och bild: Carolina Jemsby
Reportage | 2004-12-02 Även publicerad i AmnestyPress #4/2004 |