Orädd kamp för människors rättigheter

Mary Robinson slutar på posten som FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna nu i september. Amnesty Press har fått en pratstund med damen som varken räds världspolitikens mäktigaste män eller katastrofområden.

På frågan om vad som skrämmer en person som har kritiserat USAs och NATOs militära ageranden och ofta besöker krigsområden spricker Mary Robinsons dova och respektingivande röst upp i ett ödmjukt skratt.

Sen svarar hon att hon har varit fysiskt rädd till exempel när hon har varit i Bosnien och i Östtimor. Men då har hon sagt till sig själv att hon snart kommer att åka därifrån medan alla de andra blir tvungna att stanna.

När hon nu efter fem år väljer att hoppa av FN sker det efter ett år där mänskliga rättigheter satts på undantag.

I kampen mot terrorism har de mänskliga rättigheterna undergrävts. Finns det en konflikt mellan individers säkerhet och mänskliga rättigheter?
– Nej, absolut inte. Effekten av det fruktansvärda som hände den 11 september har varit ett annat sätt att prioritera. Ordning och säkerhet har ofta gått före människors rättigheter. FN:s konventioner ger också stater en viss flexibilitet när det finns särskilda behov och vi har gett klar rådgivning och stöd genom en speciell kommitte. Men jag har under hela detta svåra år kraftfullt påpekat behovet av att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorism, i Mellanöstern och i Kashmir.

Vad har varit svårast under dina år inom FN?
– Bristen på ekonomiska resurser, de komplexa regelsystemen och tungroddheten i en så stor organisation har gjort arbetet svårt.

Vilken har varit din största framgång som högkommissarie?
– Under dessa år har vi förändrat agendan. När jag började arbetet talades det förvånansvärt lite om mänskliga rättigheter utanför själva kommissionen. Nu är det en naturlig del i hela FNs arbete. Vi har också fått Världsbanken att röra sig i rätt riktning och tänka på de mänskliga rättigheterna även om man fortfarande inte talar i samma termer som vi.

Jag tycker också att vi har lyckats förtydliga sambandet mellan utveckling och mänskliga rättigheter och många länder i utveckling har också fört upp mänskliga rättigheter på sin agenda. Men kärnan i arbetet är densamma – vi måste fortfarande alltid vara offren närmast. Det största hotet mot mänsklig värdighet är den extrema fattigdomen.

Amnesty har fått kritik just för sitt utökade mandat i arbetet för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från dem som tror att det kommer att hota organisationens trovärdighet. Håller du med?
– Nej, absolut inte. Jag tycker att det är ett gammaldags sätt att se på det. Amnesty har verkligen ett gott rykte men det kommer att vara mycket värdefullt om man kan överföra det på ett arbete för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Jag skulle tro att de som kritiserar antingen är oroliga för att Amnestys arbete kommer att bli ännu mer effektivt eller så har de inte förstått vikten av dessa rättigheter.

Kommer ditt engagemang för mänskliga rättigheter att fortsätta när du slutat på FN?
– Jag blir lika arg idag när jag ser brott mot de mänskliga rättigheterna som när jag började detta arbete, skillnaden är att jag har lärt mig väldigt mycket under dessa år. Så jag kommer att fortsätta arbeta för mänskliga rättigheter men under andra former. Jag kommer inte att ha den moraliska auktoritet som min titel ger mig idag men jag kommer att ha större frihet.

Jag vill fortsätta arbeta på en global nivå och se till att de rika länderna ger de fattigare möjlighet att satsa på mänskliga rättigheter när de väl har visat att det är deras prioritet.

Text och bild: Teresa Lindstedt

Fotnot: Sergio Vieira de Mello från Brasilien blir FNs nye människorättskommissarie. Han har under 28 år arbetat inom FNs flyktingkommissariat, UNHCR.

Kort om Mary Robinson

Med en juridisk dubbelexamen i bagaget blev Mary Robinson professor i juridik vid Trinity College i Dublin när hon var 25 år.
Året därefter tog hon en plats i parlamentet där hon under 20 års tid bland annat kämpade för kvinnors rätt till preventivmedel, skilsmässa och abort.

År 1990 blev hon otippad vald till Irlands första kvinnliga president. Hennes egen kommentar var att Irlands kvinnor »istället för att gunga vaggan satt samhället i gungning«.