Nu öppnas massgravarna i Kashmir

Reportage | 2011-12-29
Även publicerad i AmnestyPress #5/2011

Pehelgam var en av de populära vandringsdestinationerna.

Flera tusen människor har hittats i namnlösa gravar och massgravar i indiska Kashmir. Polisen påstår att de var utländska gerillakrigare, men många har identifierats som civila lokalbor. Nu är misstanken att kropparna är några av de tusentals kashmirier som försvunnit de senaste två decennierna.

Den lilla byn Bimyar Chehal Uri ligger vackert inbäddad mellan bergen i indiskkontrollerade Kashmir. Nedanför byn rinner en flod. Man förstår varför det kallas Paradiset på jorden, denna Indiens nordligaste delstat men skenet bedrar.
På en ojämn bakgård ligger byns improviserade begravningsplats, där stängslet delvis är nedrivet. Den är lätt att missa; inte mycket mer än några ojämna kullar, en del med små svarta stenar som sticker upp. Här har 70-årige Muhammed Atta begravt 235 kroppar som överlämnats till honom av polisen.
– Det började våren 1993, minns han. Jag var ute och sådde majs när den lokale konstapeln körde förbi. Han hade två döda kroppar med sig och sade att de var från grannbyn Kichama, där begravningsplatsen redan var full. Han sade att de var utländska militanter och undrade om jag kunde begrava dem.

Muhammed Atta är en liten, fattig man med smutsiga kläder och noppig brun mössa. Numera jagas han av mardrömmar.
– Jag tänkte att de döda var mina muslimska bröder. Och skulle inte jag begrava dem så skulle polisen bara dumpa dem i floden eller slänga dem i djungeln. Det var min religiösa plikt att utföra de sista riterna, säger han.
Polisen skulle återkomma många gånger. Ibland mitt i natten, då hade kropparna ofta spår av tortyr. Två var så svårt brända att Muhammed Atta inte klarade att skilja dem åt, utan han lade dem i samma grav.

Dödgrävare Muhammad Atta i byn Bimyar Chehal Uri i Baramulla-distriktet. Här finns nio gravar där kvarlevor har identifierats och där har riktiga gravstenar rests av de anhöriga.

Under 1990-talet var trycket på den här delen av Kashmir hårt.
– Vi bor längs rutten till Muzaffarabad i Pakistan. Dit vallfärdade många gerillasoldater för att få träning, berättar en annan av byinvånarna, Shamina Khan, 35.
Hennes familj tvingades att hjälpa gerillakrigarna, som knackade på för att få vatten, te eller husrum. Det gick inte att säga nej.
– Sedan fick vi sota för det. Armén gjorde räder mot vårt hus. En gång brände de ner det. Jag blev bortgift vid 14 års ålder då min familj var rädd för att soldaterna skulle vanhelga mig, berättar hon.

1989 startade ett väpnat uppror i Kashmir, med stöd från Pakistan, som skulle komma att skörda många dödsoffer. Enligt lagen fanns det klara regler för hur döda oidentifierade kroppar skulle hanteras. Enligt Jammu & Kashmirs kommission för mänskliga rättigheter, SHRC, har detta inte följts. I sin rapport från i augusti skriver kommissionen:
»Istället har vi fått intrycket att polisen har försökt att skyndsamt dumpa kropparna på ett eller annat sätt för att göra sig av med bördan som kommer med den höga dödsincidensen i delstaten. Det har saknats ett systematiskt eller vetenskapligt sätt att göra sig av med kropparna på. De flesta polisstationer har inte gjort några anteckningar kring kropparnas status, detta trots att de varit medvetna om att kropparna tillhör personer som har dött på onaturligt sätt och i de flesta fallen varit utsatta för våld och mord. Polisen har varken följt sina egna regler eller internationella lagar.«

Av 2 730 undersökta fall i tre distrikt i norra Kashmir kunde polisen bara visa dokumentation av kropparna i 464 fall.

Det var en slump att Kashmirs anonyma gravar alls upptäcktes. De flesta låg i distrikt som krävde särskilt inresetillstånd, så det var inte förrän en jordbävning drabbade området 2005 som katastrofarbetare började höra talas om gravarna.

Parvez Imroz är jurist, specialiserad på mänskliga rättigheter, och grundare av och ordförande i Association of Parents of Desappeared Persons, APDP.

Parvez Imroz på Association of Parents of Disappeared Persons, APDP, beslöt sig för att gräva djupare och efter ett par års intervjuer med bybor i distriktet Uri publicerades den första rapporten om gravarna 2008 (se Amnesty Press nummer 5/2008). APDP fruktar att det kan finnas så många som 8 000–10 000 personer som är »försvunna« i Jammu och Kashmir efter de senaste decenniernas strider.

Efter den första rapporten bröt helvetet löst. Säkerhetspersonal attackerade Parvez Imroz hem med granater. Amnesty International protesterade. EU-parlamentet antog en resolution om Kashmir, i vilken de uppmanade Indiens regering att opartiskt utreda frågan om massgravarna. Tre år och två rapporter senare väntar allmänheten fortfarande på åtgärder från politiskt håll.

– Jag vill att gravarna ska undersökas ordentligt för att utreda de dödas identitet.
Det säger Jana Begum, 45, vars man försvann i en nattlig arméräd. Han jobbade som apotekare i delstatens huvudstad Srinagar och hade enligt familjen inget som helst att göra med motståndsrörelsen. Nu ligger han kanske och ruttnar i en omärkt grav.

Jana Begums historia är lång och Kafka-liknande. Efter lönlösa protester, upprepade hembesök från armémajoren som gav motstridiga besked om hennes mans frigivning och så småningom flera års sökande på olika arméläger och fängelser efter sina barns far, beslöt hon sig för att gå till domstol. Då började hon få anonyma samtal.
– Militären och säkerhetstjänsten ringde upprepade gånger. De lockade med pengar, jobb åt mina döttrar, ett hus i ett väldigt attraktivt område, vad som helst bara jag drog tillbaka min anmälan, säger Jana Begum.

Hon stod dock på sig och nu har fallet nått högsta domstolen, som söker indiska regeringens tillåtelse att åtala de ansvariga för mannens försvinnande. Kashmir hör nämligen till Indiens speciella områden, där armén i princip åtnjuter immunitet under »Armed Forces Special Powers Act«, AFSPA, som ger militären rätt att skjuta skarpt, arrestera och genomsöka hem på lösa misstankar om brott. Under AFSPA krävs särskilt tillstånd från Indiens regering för att ta soldater som misskött sig till rätten.
Även polisen och andra myndighetspersoner åtnjuter ett liknande skydd mot åtal enligt indisk lag.

Jana Begum, 45, vars man Manzoor Ahmed Dar försvann den
18 januari 2002 i en nattlig arméräd mot deras hem. Här med
barnbarnen och ett foto på maken Manzoor Ahmed Dar, i sin
trädgård i Srinagar.

Det märks att Kashmir är en annan del av Indien. Srinagar är liksom gråare. Kallare. Dieselångorna ligger tunga då vi passerar en liten marknad där soldater patrullerar på cementtaken till de enkla stånden. Varför skulle armén vilja ge sig på civila? är en osökt fråga.
En vanlig teori är att armén vill visa att de behövs, trots att antalet militanter har minskat i Kashmir det senaste decenniet.

Khurram Parvez på paraplyorganisationen Jammu and Kashmir Coalition of Civil Society, JKCCS, har en annan tanke.
– Säkerhetsstyrkor plockar upp oskyldiga och dödar dem för att få belöning i form av pengar och befordran, menar han.
Detta hände senast i ett uppmärksammat fall våren 2010, då tre unga män som fått löfte om städjobb hos armén försvann och sedermera hittades döda, i en påstådd attack på militanter. En major blev befordrad och den sommarens folkuppror startade då historien läckte ut.

På ytan en vacker by. I Bimyar Chehal Uri finns dock många hemligheter.

Efter massgravsrapporten i augusti väntas fortfarande på en reaktion från delstatsregeringen och en rapport från polisdepartementet för att utreda ansvarsfrågan. När Amnesty Press får tag på delstatens inrikessekreterare B.R. Sharma, så säger han dock att saken »inte är helt enkel« och kräver därför extra betänketid. Han påstår först att alla döda är väl dokumenterade och att det handlade om utländska militanter men då polisen bara kunnat visa papper på 464 fall av 2730, så är detta uppenbart fel. Då lägger han på luren.
Högste polischefen i Kashmir, S.M. Sahai, slår ifrån sig i ansvarsfrågan. Han ifrågasätter de tre rapporternas trovärdighet och säger att polisen håller på att »utreda fallet« och säger att dokumentationen av anonyma döda kroppar har förbättrats på senare år.

Dal Lake i Srinagar var ett populärt turistmål. Turistnäringen har dock drabbats hårt av militariseringen.

Arméns presstalesman i Jammu & Kashmir har »inga kommentarer« kring den senaste rapporten om massgravar och anklagelserna kring falska sammandrabbningar, i vilka säkerhetspersonal påstår att civila är militanter, tar sig rätten att döda dem och dumpar kropparna i anonyma gravar.
SHRC föreslår bland annat att DNA-tester ska göras för att identifiera de döda. Aktivister vill också att Kashmirs samtliga 22 distrikt ska undersökas i jakten på fler anonyma offer.

Detta är inte första gången som tusentals människor »försvunnit« i händerna på säkerhetsstyrkor i Indien. 1984–94 kremerades minst 2 097 kroppar illegalt i Amritsar i delstaten Punjab. Det fallet är fortfarande uppe i domstol och nu är aktivister oroliga att även Kashmirs massgravar ska fastna i den rättsliga byråkratin.
I nordöstra Indien har långvariga väpnade konflikter pågått och i andra delar av landet pågår Operation Green Hunt där paramilitära styrkor bekämpar den indiska maoiströrelsens uppror.

Text och bild: Hanna Sistek
[email protected]

Fakta/Kashmir

När Brittiska Indien upplöstes 1947 utbröt det första kriget mellan Indien och Pakistan om kontrollen över Kashmir. Indien tog kontroll över större delen av området och Jammu och Kashmir är idag en delstat i dagens Indien. En mindre del av Kashmir kontrolleras av Pakistan medan Kina har lagt under sig en strategiskt viktig del i norr. Sedan 1949 övervakar FN vapenvilan längs den så kallade kontrollinjen mellan Indien och Pakistan. Den folkomröstning som Hari Singh, maharajan i Kashmir 1947, utlovades av Indien har aldrig genomförts.

Pakistan har understött väpnade uppror i den indiskkontrollerade delen av området och tiotusentals personer dödades i striderna som inleddes 1989. Vid flera tillfällen mobiliserade de indiska och pakistanska arméerna och fruktan växte för ett kärnvapenkrig. År 2003 inleddes dock en avspänningsprocess. Den politiska oron i Kashmir har dock fortsatt.
Ulf B Andersson

Bakgrund/ Vilka är de döda?

Jammu & Kashmirs kommission för mänskliga rättigheter, SHRC, publicerade sin rapport om massgravarna den 22 augusti. De hade besökt 38 ställen i tre distrikt i norra Kashmir; Bandipora, Baramulla och Kupwara. Där hittades 2 730 kroppar i omärkta gravar. 574 av kropparna har identifierats av bybor som lokala invånare, trots att polisen initialt påstod att alla kroppar tillhörde militanter. 18 av gravarna var massgravar med två eller fler kroppar. 20 kroppar var brända.

Delstatsregeringen har endast förteckningar över 464 oidentifierade kroppar och saknar förklaring till var de andra 1 693 kommer ifrån. Det finns inga papper kring dessa, inga ledtrådar kring deras identitet hos polisen, så det är svårt att matcha dem mot människor som är anmälda försvunna.
SHRC har begärt att få en detaljerad rapport från regeringen och föreslår att DNA-tester och annan teknisk bevisning ska användas för att identifiera de döda. De vill att de ansvariga för dödsfallen, i de fall dessa involverat brott, ska ställas till svars. De närstående bör också kompenseras.

Den 22 Augusti uppmanade Amnesty International i ett uttalande Indiens regering att grundligt undersöka omärkta gravar i resten av Jammu och Kashmir. De rekommenderar att undersökningen görs av oberoende forensiska experter i linje med FN:s anvisningar om hur kvarlevor ska undersökas.
Vidare uppmanar de delstaten att säkerställa skydd åt de 62 vittnen som har intervjuats av polisen för SHRC-rapporten, plus andra människorättsaktivister och släktingar till avlidna.
Amnesty uppmanar också Indien att följa den internationella konventionen för skydd av personer mot påtvingade försvinnanden.
Hanna Sistek

Reportage | 2011-12-29
Även publicerad i AmnestyPress #5/2011