Staden där alla straffades efter kriget

Alla lägenheter och hus i Tawergha har blivit sönderskjutna och rummen är utbrända.

Inga röster hörs på gatan, inte en enda människa är ute. Den lilla staden Tawergha i norra Libyen är ödelagd. Så har det varit sedan augusti förra året då rebellgrupper från närliggande Misrata intog staden. Invånarna – av vilka många stred på Khadaffiregimens sida – flydde. Många män fängslades och kvinnor och barn är nu utspridda i flyktingläger över hela Libyen.

Att gå omkring på gatorna i Tawergha är som att röra sig bland kulisser. Ingen av stadens 30 000 invånare finns kvar; det enda liv som syns till är ensamma katter som smiter runt husknutarna. De sandfärgade radhusen och de låga hyreslängorna har plundrats, rummen har bränts ut. De tillhörigheter som lämnats kvar – köksporslin, skor och travar av sotsvarta papper – ligger slängda i stora högar. Vem som gjort det är ingen hemlighet. Graffiti på husväggarna säger: ”Före detta Tawergha, nu Misrata”.

Tidigare var Misrata och Tawergha, som bara ligger en halvtimmas resväg ifrån varandra, nära. Många Tawergha-bor arbetade i Misrata, Libyens ekonomiska motor. När kriget bröt ut förra våren ändrades allt. Misrata blev snabbt ett starkt revolutionärt fäste i upproret mot Moammar Khadaffi. I Tawergha slöt istället män och unga killar upp bakom Khadaffis regim. Tawergha ligger strategiskt på vägen från Khadaffis hemstad Sirte, så när Misrata var under belägring utgick många attacker därifrån.
– De gjorde hemska saker mot Misrata. Vi brukade alltid hjälpa varandra och vi förstår inte varför de gjorde så mot oss, säger egenföretagaren Mohammed Gasebad från Misrata.

Mizna Mohamed med sin dotter. Miznas man sitter i fängelse i Misrata.

Berättelserna från kriget är många och välkända i vartenda hem i Misrata. Filmer med Tawergha-män som begår övergrepp finns i var och varannan mobiltelefon. Det allra värsta är de våldtäkter som begicks i Misrata. Hur många är omöjligt att fastställa då frågan är starkt tabubelagd i Libyen.
För invånarna i Tawergha betyder krigets händelser att de nu levt som flyktingar i nio månader. Efter att staden intogs av rebellerna i augusti 2011 har ingen kunnat återvända. Många av männen sitter fängslade, misstänkta för att ha stridit med Khadaffi. I Gar Younes, det näst största flyktinglägret i Benghazi, bor familjer från Tawergha i baracker som vanligtvis hyser turkiska gästarbetare. Mizna Mohammed är ensam med sina två barn efter att hennes man gripits.
– Vi flydde från Tawergha till fots och till slut blev vi tagna hit till Benghazi. Min man greps när de intog Tawergha. Jag vet inte hur han har det nu, jag pratade med honom senast i december, berättar hon.

Umm Said utanför sin barack. Hennes man och son
sitter båda i fängelse i Misrata.

Många i lägren har liknande historier. Umm Said, en annan Tawergha-bo, saknar både sin man och sin son.
– De sitter båda i fängelse i Misrata. Min man utbildade piloter i armén och min son studerade vid militärakademin. De har inte gjort någonting. Rebellerna bara tog dem, och de säger inte varför, säger Umm Said.

De flesta krigsfångarna sitter i fängelser som drivs av lokala rebellgrupper. Khadaffis anstalter, ökända för sina grymma förhållanden, används inte. De gamla metoderna lever dock kvar. I början av året besökte Amnesty elva fångläger i västra och centrala Libyen (se AP nr 1/2012). Vid tio av dem fann man att fångar utsatts för tortyr. I mars rapporterade FN att minst tolv personer har dött sedan krigets slut till följd av tortyr. Den biträdande fängelsechefen i Misrata, Nasr Al-Nasser, säger att detta sker utanför fängelset.
– Visst händer det att rebellerna behandlar en Khadaffi- trogen illa när de griper honom. Det är inte konstigt med tanke på situationen i landet. I fängelset sker ingen tortyr, hävdar han.
Människorättsgrupper vidhåller dock att fångar behandlas illa. Den 8 april skrev Human Rights Watch ett öppet brev till Misratas politiska och militära ledare. ”Oavsett vilka brott som Tawergha-bor begick under kriget så kan en hel stad inte straffas kollektivt”, skrev organisationen.

Elever i väntan på att få gå till sina lektioner utanför den tillfälliga skolan i Gar Younes-lägret i Benghazi.

I flyktinglägren lever familjerna i ovisshet om när de kan återvända hem. I Gar Younes i Benghazi har en skola precis öppnat, ett tecken på att vistelsen väntas bli långvarig. Lärarna, medvetna om svårigheterna, gör sitt bästa för att lära barnen att blicka framåt.
– Vi talar om för barnen att Libyen står över allt. Att vi ska bygga upp landet tillsammans. Det är inte lätt att säga det till ett barn som lämnat sitt hem, sina saker och sina vänner. Men vi måste, för att kunna gå vidare, förklarar skolans rektor Abdelrahman Fitouri.

Det svåraste är att återuppbygga relationerna mellan de två grannstäderna. Hos Misrata-borna är minnet av vad som hände under kriget fortfarande starkt. Det gängse svaret på frågan om när Tawergha-borna kan återvända är: ”Aldrig, vi kan inte förlåta det de har gjort”. Saleem Beit Al-Mal är en av stadens nyvalda lokalpolitiker.
– Den största frågan för oss är våra grannar i Tawergha. Det är mycket svårt och tyvärr är inte tiden den rätta just nu. Först måste vi reda ut vem som är skyldig och vilka brott de begått. Det går inte att tala om försoning innan folk känner att den som har skadat deras familj ställs inför rätta, säger han.

Ytterligare en faktor är att Tawerghas befolkning mestadels är mörkhyad. Staden är den enda i norra Libyen där en majoritet av invånarna är färgade. Frågan har därför även fått en rasistisk underton.
– Eleverna i skolan frågar oss varför de måste vara här. De tror att det beror på färgen på deras hy. Att de inte är värda lika mycket som andra libyer, säger Abdelrahman Fitouri.
Tidigare i vår gjorde Tawergha ett försök att sträcka ut en olivkvist till Misrata. En offentlig ursäkt från äldrerådet bad ”bröderna i Misrata” om ursäkt för vad som hänt under kriget. Faraj Khamis är en av ledarna för Tawerghas lokala råd.
– Vår prioritet är nationell försoning. Det är väldigt svårt att leva så här, utspridda över hela landet. Vi vill inte vara borta från våra hem om så för en dag, men vi är villiga att göra det för att landet ska kunna enas, förklarar Faraj Khamis.

Frågan om framtiden för Tawerghas invånare är en del av Libyens stora utmaning; hur alla, inklusive de som inte var med i revolutionen, ska få plats i landet. Tawergha är inte den enda tomma staden. Grannbyarna Tomina och Kararim, där också många stred på Khadaffis sida, är också övergivna. Och många av dem från den gamla regimen har lämnat landet helt och finns nu i Marocko, Tunisien eller Egypten. Tawergha-borna har det svårare. Lösningen ser inte ut att vara nära.
– Det är omöjligt att återvända till Tawergha nu. Staden är väldigt illa däran – det finns inget vatten, alla hus är utbrända. Men vi kommer att återvända, vi vet bara inte när, säger Abdelrahman Fitouri.

Text: Jenny Gustafsson Bild: Karim Mostafa