Facket i Indonesien växer

Frilansjournalisten Bengt Rolfer och fotografen Denny Lorentzen besökte den 14 april Estniska huset i Stockholm för att berätta om sin resa till Indonesien vid ett möte arrangerat av LO-TCO Biståndsnämnd. De besökte några av de nya fackföreningarna i landet. Efter att diktatorn Suharto, som suttit vid makten sedan 1965, störtades för fem år sedan blev det lagligt att bilda nya fackföreningar i landet.

Officiella siffror säger att det finns åtta procent arbetslöshet bland de 100 miljoner människor som kan arbeta. Inofficiella siffror hävdar att siffran är 40 procent. Över 2,5 miljoner indonesier har lämnat landet för att arbeta i arabvärlden eller i Malaysia.

Seminariet inleds med att Denny Lorentzten visar ett bildspel medan Bengt Rolfer pratar om deras upplevelser och möten. Trots att besöket inte pågick i mer än en vecka var intrycken oerhört starka.

Frilansjournalisten Bengt Rolfer och fotografen
Denny Lorentzen visar upp bildspel från
Indonesien på Estniska Huset.

– Det finns en oerhört stor segregation. Fattigdomen och misären finns i utkanterna av Jakarta; inne i staden ser det helt annorlunda ut, sade Bengt Rolfer.

År 1998, då det blev lagligt att bilda fackföreningar i Indonesien bildades cirka 70 fackförbund.

– En del anser att det finns för många fackförbund, men det är ju inte så konstigt att så många bildades, då det äntligen blev lagligt, fortsätter Bengt Rolfer.

En fackförening som de besökte var Aspek, som har många bankanställda som medlemmar. Aspek bildades efter den asiatiska finanskrisen 1999. Idag har Aspek över 150 000 medlemmar, från både bank- och servicesektorn. Aspek är också det mest växande fackförbundet i Indonesien och består av 138 fackklubbar. Fackets ledning består av 19 ledamöter, varav endast en kvinnlig ledamot.

Minimilönen i Jakarta är cirka 670 kronor. För bankanställda ligger lönen mellan 1 000-2 000 kr. Medlemsavgiften i facket är mellan 2 och 10 kronor.

Även inom hotellbranschen finns det fackförbund, Jakarta är fullt av lyxhotell. Ett av dem var Shangri-La, där det förekom en strejk år 2001. Alla som strejkade, över 1 000 personer, fick sparken. Massdemonstrationer utbröt och många höll till utanför hotellet för att visa sitt missnöje över uppsägningarna ännu två år efter strejken. Hotellarbetarnas fackförbund, FSPM fortsätter att växa, och får stöd av svenska LO-TCO Biståndsnämnd.

– Företaget tvingades betala stora summor i skadestånd till de 80-tal uppsagda arbetare som fortsatte att demonstrera utanför hotellet, berättar Bengt Rolfer.
Varje arbetare fick mellan 42 000 och 105 000 kronor i skadestånd. Det är en oerhört stor summa med tanke på att minimilönen i Jakarta är 670 kronor i månaden.

– Många av dem som strejkade är svartlistade på andra hotell och får inga nya jobb, fortsätter Bengt Rolfer.

Idag finns det organiserad personal på 18 lyxhotell runt om i Jakarta. Som mål vill också fackföreningen FSMP få med sig de mindre hotellen.

Bengt Rolfer och Denny Lorentzens sista besök var hos dem som arbetade på sockerrörsplantagen i byn Djatiroto på sydöstra Java.

Invånarna levde där under väldigt enkla förhållanden, I Djatiroto fanns varken hotell eller restauranger.

– Vi fick sova på golvet i fackföreningens lokaler, berättar Denny Lorentzen.

Fackföreningslokalen fungerar också som en mötesplats efter jobbet där sockerrörshuggarna möts och diskuterar fackliga frågor. Sockerbruket har cirka 1 700 anställda varav hälften är med i facket SBI. Lönen ligger på mellan 400 och 800 kronor i månaden. På plantagen finns det också många säsongsarbetare. Det brukar finnas ungefär 450 säsongsarbetande personer ute på fälten.

– Men vi fick intrycket av att det förekommer femdagars arbetsvecka och åtta timmars arbetsdag, berättar Bengt Rolfer.

Ju mer sockerrör de hugger desto mer tjänar de. Först finns en grundlön och sedan tillkommer ackord. De arbetar 12 personer i varje arbetslag; som mål ska de fylla en lastbil som kan ta 12 ton sockerrör. För varje person innebär det att plocka ett ton sockerrör om dagen.

Indonesien är med sina 218 miljoner invånare världens fjärde största land. Jämfört med situationen före 1998 har fackföreningslivet nu tagit en rasade fart. Allt fler människor väljer att ansluta sig till fackföreningar för att få bättre arbetsvillkor.

Petra Kullander
Amnesty Press, praktikant