Abdellah Taïa om den arabiska våren och livet som homosexuell i Marocko

Abdellah Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare. I sin roman ”Ett arabiskt vemod”, skriver han om hur det var att växa upp i ett land där homosexualitet är ett brott som kan straffas med upp till tre års fängelse. Amnesty Press har besökt honom i Paris, där han bor sedan 13 år tillbaka.

Abdellah Taïa lever i Paris.

När jag träffar honom har han precis fått den svenska utgåvan av ”Ett arabiskt vemod” i sina händer. Den kom ut i februari på Elisabeth Grate Bokförlag och är hans första bok som publiceras på ett språk han inte kan läsa.

– Det känns märkligt. Men samtidigt är det roligt, en positiv känsla, säger han.
Abdellah växte upp under fattiga förhållanden i en stor familj i staden Salé utanför den marockanska huvudstaden Rabat. De bodde trångt – elva personer i ett litet hus med tre rum och det rådde ofta brist på det allra mest nödvändiga.

I Ett arabiskt vemod, som är rakt igenom självbiografisk, återkopplar Abdellah till den fattiga arabiska värld som han växte upp i:

– Idag känns det som om fattigdomen blev min lycka. Jag är lycklig för att jag har fått alla dessa berättelser – allt som utspelades i mitt barndomshem, relationen mellan mig, mina systrar, bröder och föräldrar, alla energier som fanns mellan oss. Vi levde utan intellektuell distans till varandra, vi levde allt tillsammans. När vi inte hade mat var vi elva som gick hungriga.

Abdellah Taïa pratar ungefär som han skriver, vemodigt och med känsla. Över honom vilar något sårbart men också en kämparanda som har tagit honom dit han är idag. Som framgångsrik författare i Paris kan han delvis lämna sitt gamla liv bakom sig. Men det betyder inte att han är fri från minnena, som parallellt med teman som kärlek och homosexualitet spelar en viktig roll i hans böcker.

Abdellah har alltid vetat att han är gay. Hans sexuella erfarenheter med andra män inleddes tidigt. Till en början handlade det mest om ”oskyldiga lekar”, som enligt Abdellah även utövades mellan heterosexuella. Men det fanns också pojkar som tidigt stämplades som feminina och som under hela sitt liv kom att utnyttjas av heterosexuella, frustrerade män som ville ha sex före äktenskapet. Abdellah minns två sådana män i de kvarter där han växte upp:

Abdellah Taïa växte upp under enkla förhållanden i Marockos huvudstad Rabat.

– De var i 40-årsåldern och hade blivit psykiskt störda. Man kan säga att de offrades till samhället, som sedan förstörde dem. När jag var 13 år insåg jag att jag var på väg åt samma håll och bestämde mig för att sluta träffa de män jag träffat dittills, för att rädda mig själv.

Att komma ut som homosexuell blev en lång process för Abdellah. Han var länge fast i samhällets föreställningar om homosexualitet som något syndigt och perverst och kunde inte ens för sig själv erkänna att det var hans rättighet. Det var först när han lämnat Marocko, i hans böcker, som han tog klivet ut. I skrivandet kunde han uttrycka det han alltid hindrats från att tala om.

När hans böcker uppmärksammades i Marocko och hans ansikte prydde förstasidan av en arabisktalande tidning med rubriken ”Homosexuell mot alla odds”, blev uppståndelsen stor. Abdellah blev attackerad och hotad av vissa medan andra uttryckte sitt stöd. Det var också då som hans familj fick reda på att han var homosexuell.

– Min avsikt var aldrig att komma ut offentligt på det viset men det fanns inget annat sätt att berätta. De blev naturligtvis chockade och ringde för att försöka tysta ned mig. Men de frågade aldrig hur mitt liv hade varit under alla dessa år eller vad jag kände. Inte ens nu, flera år senare, frågar de om mitt liv eller hur jag lever, säger han.

Åren som följde blev svåra för Abdellah, som kände sig ensam och isolerad i Paris. Familjens inställning ändrades dock när han 2010 fick det franska litterära priset ”Prix de Flore” för sin bok ”Le Jour du Roi”. Deras skam ersattes av stolthet när nyheten annonserades i marockansk tv, något som får Abdellah att känna sig sorgsen.

– De är stolta över något som inte hjälper mig i mitt vardagliga liv. Ingen ringer och frågar hur jag mår utan de är nöjda så länge jag fortsätter att skriva böcker.

Idag har han återupptagit kontakten med sin familj, delvis tack vare den arabiska revolutionen. Under protesterna i Egypten som ledde till Mubaraks fall hade de regelbunden telefonkontakt när de från varsitt håll i världen satt fastklistrade framför tv:n. Efteråt grät de tillsammans.

– Revolutionen har skapat möjligheter för oss att tala om nya saker, om sådant som är viktigt för både dem och mig, påpekar han.

I ett arabiskt vemod, som han skrev 2007, återspeglas huvudpersonen Abdellah som någon som försöker ta sig upp men hela tiden faller igen. Hans personliga fall används som en metafor för Arabvärldens ständiga fall. Vid ett tillfälle vandrar han runt i Kairo och reflekterar över en Arabvärld som inte längre tror på sig själv.

– Den arabiska revolutionen har skapat möjligheter för oss att tala om nya saker, säger Abdellah Taïa.

” Jag hade inget överseende med den världen längre. Kände ingen ömhet för den. Inte heller för mig själv. Inom mig fanns plötsligt en obarmhärtig klarsynthet. Skräcken. Jag höll på att falla. Den arabiska världen höll på att falla. Före mig”.

När jag frågar Abdellah hur han tänkte när han förutspådde Arabvärldens kollaps svarar han att han var medveten om att det måste ske förr eller senare.

– Det blev så tydligt för mig de där dagarna i Kairo förra året. Arabvärlden bara upprepade sig med sina nationalistiska idéer om kärlek, om närhet. Det var abstrakta idéer som inte längre betydde någonting för folket.

Abdellah medger dock att han aldrig trott att förändringen skulle ske så snabbt. Nu oroar han sig över islamisternas frammarsch men menar att det i dagsläget är viktigare än någonsin att stödja dem som kämpar för frihet och tar risker.

Själv känner han sig i högsta grad delaktig i revolutionen genom att skriva böcker, något som fortfarande anses vara något suspekt för många i Arabvärlden, enligt Abdellah.

Känner du dig någonsin rädd?

– Jovisst är jag rädd. Rädslan har funnits där ända sedan jag var tretton år och jag var rädd för att någon plötsligt skulle knacka mig på axeln och säga, du är ingen bra muslim, du borde ändra din sexualitet. Den rädslan försvinner nog aldrig.

Men rädslan hindrar honom inte från att skriva:

– Tvärtom. I skrivandet bearbetar jag rädslan. Och ju mer jag skriver, desto större ansvar känner jag för att förmedla min bild av sanningen.

Text och bild: Anna Jonasson