En för alla – alla för en? De mänskliga rättigheternas universella giltighet

Reportage | 2002-09-16
Även publicerad i AmnestyPress #3/2002

De mänskliga rättigheterna gör anspråk på att vara universella. I praktiken visar FNs länder både i ord och handling att samstämmigheten är skör. Även Sverige, ett av de länder som skrivit under flest FN-konventioner, fick nyligen besk kritik av FN för utlämnandet av två egyptier som riskerar tortyr.

Vad betyder det att de mänskliga rättigheterna är universella? Att alla skrivit på alla konventioner utan reservationer? I så fall är rättigheterna inte universella, eftersom så inte är fallet. Eller ska de snarare ses som eviga värden, ungefär som när Paulus i bibeln deklarerar: »här är icke jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.«

Såsom existerande och universella trots att inte alla människor eller regeringar omfattar dem?

– Det är viktigt att skilja på moralisk rätt och juridisk rätt, säger Lena Halldenius, doktor i praktisk filosofi vid Lunds universitet. I rättighetsetik har moralisk rätt inget att göra med handuppräckning. Även om majoriteten skulle tycka att en viss rättighet var felaktig, så kan den ändå vara rätt. Det viktiga för den moraliska rätten är att den värdemässiga grunden håller.

När FN skapade den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948 sågs rättigheterna som universella i den moraliska meningen. Den filosofiska grunden kom från det europeiska 1600- och 1700-talet och den centrala idén var att varje individ hade ett antal basala rättigheter, bland annat rätten till sitt liv. Ur dessa basala rättigheter kan sedan de specifika politiska och ekonomiska rättigheterna härledas, enligt Lena Halldenius.

– Har man invändningar mot FNs rättigheter, exempelvis att de ekonomiska rättigheterna är mindre viktiga än de politiska, måste man hitta argument mot den filosofiska grunden, säger Lena Halldenius.

1948 stödde en majoritet den allmänna förklaringen – endast åtta länder lade ner sin röst vid omröstningen i generalförsamlingen. Sedan dess har ett stort antal länder tillkommit, framför allt genom att före detta kolonier blivit självständiga.

1993 höll FN en konferens om mänskliga rättigheter i Wien, där världens länder än en gång enades om att den allmänna förklaringen var universell och att alla rättigheter var lika mycket värda.

Beslutet fattades genom konsensus, och alla länder som är med i FN förväntas följa den allmänna förklaringen. Den har en funktion som moraliskt rättesnöre – men är inget man skriver på. Utifrån denna har istället olika konventioner skapats, som är juridiskt bindande för dem som skrivit på. Ett antal länder har låtit bli att skriva på viktiga konventioner, och många av de som skrivit på har lagt in reservationer.

Kritik mot de mänskliga rättigheterna har kommit från alla kontinenter. Tre grupper av länder har varit särskilt drivande i sin kritik: de ostasiatiska länderna, arabländerna och USA.

Vid Wienkonferensen förde några ostasiatiska länder fram kritik mot de mänskliga rättigheternas betoning på individen. Då sa exempelvis Singapores utrikesminister: »Universellt erkännande av de mänskliga rättigheternas ideal kan vara skadlig om universalism används för att förneka eller dölja verklighetens diversitet«. Alltså: de värden som är bäst i ett västerländskt land behöver inte vara bäst i Singapore.

– De asiatiska kritikerna liknar samhället vid en familj, säger Mikael Spång, lektor vid Malmö Högskolas centrum för mänskliga rättigheter, IMER. I en traditionell familj finns förpliktelser, till exempel att unga ska ta hand äldre släktingar och att mannen ska försörja familjen. Istället för individen i centrum, som i väst, ses gruppen som det viktiga. Rättigheterna är ingen självklarhet i sig, utan beror av att individen fullgjort sina skyldigheter.

De mänskliga rättigheter som utgår från denna ideologi blir annorlunda, menar Mikael Spång. Till att börja med ska staten inte delas upp i fraktioner som strider mot varandra. I en familj ska man ju vara sams. Partier och val är alltså inte önskvärda. På samma sätt är full yttrandefrihet inte önskvärt. Medier ska vara »ansvarsfulla« och inte så splittring.

FNs mänskliga rättigheter sågs av de asiatiska kritikerna som en del av den västerländska kultur som fördes ut över världen, enligt Mikael Spång. Dit hör ytlighet och brist på själsligt djup, dekadens, slöhet, omedelbar behovs-tillfredsställelse, familjens och moralens upplösning. Kort sagt hamburgare och MTV.

Istället för att diskutera de mänskliga rättigheterna diskuterade man alltså den västliga kulturen.

– Man kan kritisera FNs mänskliga rättigheter för att vara kulturimperialistiska, säger Mikael Spång. Exempelvis sägs rättigheterna på ett självklart sätt vara universella, utan att man kanske undersökt den saken så noga. Dessutom kritiserar västländer vissa länder hårt, men ser genom fingrarna när det gäller andra.

– Men man måste skilja på en sådan kritik och dess användning för att legitimera auktoritära regimer. Mycket av diskussionen om asiatiska värden har haft karaktär av en sådan legitimering.

Till bakgrunden hör att när den allmänna förklaringen kom till 1948 hade varken Kina, Singapore eller Malaysia rösträtt i FN. Singapore och Malaysia var kolonier, och Kina erkändes på grund av revolutionen inte som en stat, utan representerades i FN av Taiwan.

Så kom ländernas ekonomiska blomstring under 90-talet. Det var lätt för de asiatiska tigrarna att säga: Titta vårt system fungerar utmärkt. Människor får det bättre för var dag. Under en uppbyggnadsfas har man inte råd med den splittring som demokrati innebär. Vilket är viktigast: att människor är mätta eller att de har rösträtt?

Ekonomiska och sociala rättigheter sågs som viktigare än politiska – en åsikt som även framfördes av Sovjet på sin tid.

– Problemet med det synsättet är att sociala rättigheter inte blir rättigheter förrän det finns medborgerliga och politiska rättigheter, säger Mikael Spång. Kan man inte utkräva exempelvis mat eller sjukvård, vilket man inte kan utan yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och så vidare, så blir det inga rättigheter.

Vid konferensen i Wien 1993 höll de muslimska länderna i Mellanöstern en låg profil. Irans talesman betygade att FN:s mänskliga rättigheter var universella, men att islam kunde »erbjuda en bättre bakgrund för att fullt ut realisera mänskliga rättigheter«.

– Grundläggande för den muslimska kritiken mot FNs mänskliga rättigheter är att de inte kommer från Gud, utan är stiftade av människor, säger Jonas Svensson, islamolog vid Lunds Universitet.

Länder som Egypten, Saudiarabien, Syrien, Kuwait, Irak har skrivit på FN-konventioner men reserverat sig och sagt att de är bundna till konventionen bara så länge den inte strider mot den islamiska lagen, sharia.

Så här reserverar sig exempelvis Saudiarabien till konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor: »Skulle någon del av konventionen stå i motsättning till den islamiska lagens normer, så är Kungariket inte förpliktigat att följa de motsägande delarna av konventionen«.
Man kan undra varför länder först skriver på konventioner och sedan skriver in reservationer som urholkar dem?

– Det är för att framstå i god dager inför det internationella samfundet, säger Jonas Svensson. För att få bistånd och lån vill man hålla sig väl med västvärlden. Inget land vill ju erkänna att man inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är det viktigt för vissa stater att inte reta islamistisk opposition inom landet, vilket gör att reservationerna behålls.

USA, den stat som ser sig själv som frihetens fyrbåk, har själv inte skrivit på ett antal viktiga konventioner. Framför allt inte konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966, den ena av de två grundläggande konventionerna. USA och Somalia är också de enda två länder som inte ratificerat barnkonventionen.

– En anledning till att USA inte skriver på är att man anser att den egna konstitutionen är fullt tillräcklig, säger Mikael Spång vid Malmös högskola.

I USA finns en större skepsis mot statsmakten än i Europa, menar Mikael Spång. Staten ska inte ingå avtal med andra stater och klubba igenom rättigheter, som inte det amerikanska folket godkänt.

När det gäller inrikespolitik, till exempel lagar, ska de olika delstaterna bestämma. Man är rädd för att ett beslut av en domstol i till exempel Maryland i framtiden ska kunna överklagas i Geneve, i stället för i USAs högsta domstol. Inget mer än den egna konstitutionen ska styra USA.

Av samma skäl ogillar USA den internationella brottsmålsdomstolen, ICC. ICC är godkänd av fler än sextio länder hittills, och existerar sedan första juli i år. Domstolen kommer att ta upp brott mot mänskligheten, folkmord och krigsförbrytelser.

Men det är långt kvar tills alla länder erkänner domstolens auktoritet. USA vänder sig mot att amerikanska medborgare skulle kunna bli åtalade utomlands, utan att USA har något att säga till om. Förutom USA har heller inte stormakterna Kina och Ryssland skrivit på ICC.

Allt det här handlar om statens självbestämmande. Man kan se den amerikanska inställningen som ett sätt att bevara eller försäkra sig om manöverutrymme på ett internationellt plan.

Men USA har också kritiserat att alla rättigheter skulle vara lika mycket värda, vilket Wienkonferensen slagit fast.

– För USA är de enda verkliga rättigheterna de politiska, säger Mikael Spång. De sociala, kulturella och ekonomiska rättigheterna är beroende av en stark statsmakt som omfördelar resurser, och det går inte ihop med den amerikanska synen på statens ansvar. I USA är ofta sjukvård och annan välfärd bekostad genom privata försäkringar.

Men samtidigt som USA undviker att skriva på FN:s konventioner, använder landet sig alltmer av FN som legitimitet. Ända sedan Gulfkriget har USA försökt få klartecken för sina operationer i FN.

Bakom den skenbara uppslutning som visades i Wien 1993 ligger alltså ett komplext spel av politiska hänsyn. Man vill verka för samarbete, så länge man kan vara suverän.

Text: Ragnar Nordqvist

Reportage | 2002-09-16
Även publicerad i AmnestyPress #3/2002