Efter tortyren och dödsdomen: Nu ser Moses Akatugba ljust på framtiden

Få 27-åringar kan vittna om de grymheter som Moses Akatugba har utsatts för i sitt liv. Under ett besök på svenska Amnesty berättar han om de tio åren i nigerianskt fängelse, om tortyren och om varför han fortfarande lever.

reportage | 2016-12-03
Av: Fanny Hedenmo
En ung Moses Akatugba.

En ung Moses Akatugba. Foto: Privat/Amnesty

Den som är bekant med Amnesty International har kanske redan sett Moses Akatugbas ansikte. När hans fall uppmärksammades år 2011 kablades ett suddigt, beskuret foto på en tonårig kille i vit skjorta ut över världen. Han plirar mot kameran, fotot tycks vara taget i sällskap av några vänner.

Men den som möter Moses idag möter ingen tonåring. Han har hunnit bli 27 år gammal, engagerar sig i frivilligorganisationer, och drömmer om att bli guvernör i Deltastaten i sydvästra Nigeria. Han vill arbeta för mänskliga rättigheter.

– Så mycket hände med Moses under de där tio åren, men jag är fortfarande samma Moses som innan jag blev gripen. Samma Moses med samma hjärta, säger han.

– Med lite tid tror jag att jag kan få allt att falla på plats igen.

Under tjocktröjan skymtar ett svartvitt tryck av visselblåsaren Edward Snowden.

Moses Akatugba är i Skandinavien för första gången, inbjuden att tala hos olika Amnestysektioner, och har lyckats pricka in seklets kallaste novemberdagar. Den intensiva turnén börjar ta ut sin rätt. Moses tycks trött och vilar ofta huvudet i händerna. Ibland mumlar han så tyst att det är svårt att höra vad han säger. Han ber om en värktablett, tar två. Sköljer ner dem med djupa klunkar vatten.

– Förlåt, jag får sådan huvudvärk när jag pratar om det här, säger han.

Han har återvänt till den där eftermiddagen, den 27 november 2005. Moses Akatugba var 16 år då, på väg till bilen som skulle köra honom hem från skolan i staden Ekpan. När han korsade vägen intill ett affärskomplex möttes han plötsligt av en hord springande människor. Allt gick för fort, Moses hann inte reagera. De beväpnade soldaterna som människorna sprang ifrån övermannade honom och började slå.

– De skrek ”du är en av dem”. Jag försökte försvara mig, och skrek tillbaka, ”jag har inte gjort någonting, jag är på väg hem från skolan”.

Moses Akatugba på besök på Amnestys sekretariat i Stockholm. Till vänster Damian Ugwu, människorättsjurist från Nigeria som numera jobbar för Amnesty International som Nigeriautredare.

Moses Akatugba på besök på Amnestys sekretariat i Stockholm. Till vänster Damian Ugwu, människorättsjurist från Nigeria som numera jobbar för Amnesty International som Nigeriautredare. Foto: Fanny Hedenmo

Plötsligt brände det till i Moses vänstra hand. Kulan hade trängt igenom handflatan och färdats en bra bit upp i underarmen. Moses svimmade av smärtan. Timmarna som följde var ett ogenomträngligt mörker.

Han vaknade upp i en cell i en militärbarack, badande i sitt eget blod. Den skjutna handen var tung som en tegelsten, och fingrarna orörliga. Han skrek rakt ut.

– Vet du vad min första tanke var där i cellen? Min storasyster, säger han.

Moses var ett flitigt barn i skolan, ofta bäst i klassen. Han njöt av att lära sig och drömde om att bli läkare, som hans pappa hade velat. Bara några månader innan den här dagen hade han fått chansen att hoppa över ett skolår, och börja i årskurs 6 istället för 5. Men Moses storasyster var inte alls sugen på att dela klass med sin lillebror. Bytet blev aldrig av.

– Om vi hade gått i samma klass, så som det var tänkt, så hade jag inte varit själv den dagen när jag gick hem från skolan. Hon hade gått med mig.

Om.

Moses vet inte hur länge han låg där, på det kalla stengolvet. Kanske i timmar. Till slut lyftes han upp och fördes till ett förhörsrum längre ner i korridoren. Han möttes av en officer och flera män ur militären. De ville att Moses skulle erkänna ett väpnat butiksrån. Mobiler och annan teknik till ett värde av motsvarande runt 5 000 kronor hade stulits. En av rånarna hade skjutits ihjäl i tillslaget – Moses partner, bedyrade soldaterna.

– Sedan bar de in liket och kedjade fast mig med honom, i min skjutna hand. De sade att de skulle ta med mig till polisstationen och påbörja en utredning.

Moses har svårt att återbesöka just det här minnet. Kanske för att det markerar den första insikten om att hans liv aldrig skulle bli detsamma igen.

– Jag var så ung, jag såg ett lik för första gången i mitt liv. Och jag grät… De spottade på mig och sade att jag också skulle vara död snart.

Under loppet av en natt hade Moses fastnat i ett ogenomträngligt nät av lösa anklagelser, och en militärstyrka som ville hitta en syndabock till varje pris.

– Det värsta var att ingen ville höra min version av händelserna, säger han.

Amnestyprotest den 26 juni 2014 mot tortyr i Nigeria utanför Nigerias ambassad i London.

Amnestyprotest den 26 juni 2014 mot tortyr i Nigeria utanför Nigerias ambassad i London. Foto: Marie-Anne Ventoura/AIUK

Moses togs till Deltapolisens högkvarter i staden Asaba, där han pressades att skriva under ett falskt erkännande som redan var färdigskrivet av polisen. Familjen pressades på pengar – om de kunde betala 400 000 nigerianska Nairas, runt 12 000 svenska kronor, skulle Moses få gå fri. Men transaktionen var villkorad. Inga juridiska företrädare var välkomna; förhörsledaren ville att fallet skulle skötas mellan polisen och familjen. Moses farbror trotsade instruktionerna, och en dag dök en advokat upp att närvara vid ett förhör. Han stannade bara en kort stund. Sedan bröt helvetet loss, säger Moses:

– Det var ett krig som startade mellan mig och förhörsledaren. Han såg det som att vi hade brutit vår överenskommelse. Den natten tog han själv mig till tortyrkammaren och sade att han skulle skicka ett budskap till min familj.

Moses bands fast på en stång mellan två bord, där han hängdes upp och ned. Sedan blev han slagen med batonger och kedjor. Den natten sargades hans 16-åriga kropp så illa att han inte kunde röra sig på flera dagar. Ögonen gick knappt att öppna när han vaknade på morgonen – de var igenklistrade av torkat blod.

– När jag äntligen lyckades ställa mig upp efter tre dagar, kom förhörsledaren tillbaka. Han sa: ”jaså, kan du stå igen? Det ska vi nog ordna”.

Ärren på Moses kropp kommer framförallt från de första tre veckorna efter gripandet, från nätterna i tortyrkammaren. Han visar sitt vänstra ringfinger, en trasig röra av hud och nagel. Hans tår ser likadana ut.

Naglar som dras ut med tång blir tydligen aldrig riktigt sig själva igen.

Moses skrattar plötsligt till. Ett stötigt, kyligt skratt som dör ut lika snabbt som det uppstår. Han gör det ibland, flera gånger under samtalet. Ofta när detaljerna i historien är som grymmast.

– Du måste förstå att när du ser mig skratta så är det inte för att jag är glad. Jag skrattar för att jag ser smärtan framför mig. Jag ler, men jag känner egentligen motsatsen, förklarar han.

 Moses Akatugba i fängelset år 2014.

Moses Akatugba i fängelset år 2014. Foto: HURSDEF

Någon månad efter gripandet, och efter att ha tvingats skriva under förhörsledarens färdigskrivna erkännanden, flyttades Moses till Agborfängelset, nära den vilda nigerianska bushen, och därefter till det större Warrifängelset. Där skulle han stanna under resten av sitt straff. Efter en kort och bristfällig rättegång dömdes Moses till döden år 2013, 24 år gammal och åtta år efter att han greps. Domen byggde på de framtvingade erkännandena och ett motsägelsefullt vittnesmål från den rånade butiksägaren. Moses flyttades till ”Death row”, den ökända CC-korridoren för fängelsets mest fruktade fångar.

Går det att hitta ljusglimtar i åren som följde? Jo, det finns en sak. Efter ett par år i Warrifängelset introducerades fångarna till ett nytt projekt; en fotbollsturnering mellan fängelsets avdelningar. Moses har inga spelmässiga talanger att skryta om, säger han, men han valdes snabbt ut som assisterande tränare, trots sin unga ålder.

– De kallade mig Moreno, säger han och ler. Folk lyssnade på mig. De accepterade mig som sin coach och jag inspirerade dem.

Det är som om Moses har vaknat ur en dvala; energin som plötsligt flödar från honom går nästan att ta på. Han gestikulerar vilt och skrattar högt och hjärtligt. Han berättar om tuffa matcher, spelar upp små sketcher om hur han peppade sina spelare att prestera sitt bästa. Om hur hans lag till slut lyckades vinna över de dödsdömda i CC-korridoren i en svettig kuppfinal.

– Jag var den enda som vågade mucka med dem! Sedan fick jag själv flytta in på Death row… Kan du tänka dig!, säger han och skrattar vid minnet.

Allt är inte mörkt.

Moses Akatugba berättar för Amnestypersonal på kontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö vid sitt besök i Stockholm.

Moses Akatugba berättar för Amnestypersonal på kontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö vid sitt besök i Stockholm. Foto: Fanny Hedenmo

En dag i maj 2015 blir han uppsökt av en fängelsevakt. De har gått tio år sedan han greps vid en vägkant i Ekpan. Fallet Moses Akatugba har väckt uppmärksamhet över hela världen. Människorättsaktivister har skrivit tusentals brev och krävt hans frisläppande. De fick anledning att fira. Deltastatens guvernör Emanuel Uduaghan hade under sin sista ämbetsdag benådat Moses och tre andra dödsdömda fångar. Han skulle släppas redan veckan därpå.

Moses minns dagen när han fick promenera ut genom fängelsegrindarna. Fängelsevakten försökte förmå honom att vänta tills familjen kom. ”Oroa er inte, säg till dem att jag gick hitåt”, sa Moses då. Och så började han gå.

– Allt var nytt. Gatljusen, kläderna folk hade på sig. Mina ögon vande sig långsamt. Jag gick självsäkert nedför gatan. Ingen hade kunnat se var jag kom ifrån.

Han gick till en kyrka i närheten. Föll på knä och bad. När han var klar stod hans mamma i porten.

– Har du någonsin gråtit av lycka? frågar Moses och ler.

Framtiden tycks ljus; Moses är övertygad om sin egen styrka. När han släpptes fick han höra att han behövde söka psykologisk hjälp för att bearbeta sitt trauma. Men varför, frågar han sig. Han är social, mår ofta bra, och människor verkar trivas i hans sällskap. Han sjunger i en kyrkokör och vill läsa på ett internationellt universitet.

– Jag funderar ibland på vad som fick mig att orka, hur lyckades jag överleva de där åren? Det enda jag kommer fram till är att jag blev sparad för att det finns större planer för mitt liv. Jag ska studera hårt, och jag ska använda mitt förflutna för att förändra det som är fel.

Fanny Hedenmo
[email protected]

Fotnot: Moses Akatugba besökte Sverige i samband med att Amnestyfonden firade sitt 50-årsjubileum. Människorättsorganisationen HURSDEF i Port Harcourt i södra Nigeria har fått stöd av Amnestyfonden och organisationen har arbetat för Moses Akatugba när han satt fängslad.

Justine Ijeomah, ledare för HURSDEF, tilldelades år 2013 svenska regeringens Per Anger-pris för sitt engagemang för mänskliga rättigheter. Moses Akatugba var 2014 ett av fallen i Amnestys årliga kampanj ”Write for rights” (i Sverige kallad ”Skriv för frihet”) och Amnesty lyfte också fram hans fall i den globala kampanjen mot tortyr.

Läs också

ÅRSMÖTE2016: ”Rädslan håller Nigeria i ett järngrepp” (Amnesty Press 15 maj 2016)

MR-DAGARNA: Justine Ijeomah fick årets Per Anger-pris (Amnesty Press 15 november 2015)

Läs mer om Amnestys arbete för Moses Akatugba

Moses Akatugba, Nigeria – FRIGIVEN! (Amnesty International 28 maj 2015)

From the classroom to death row.... and now freedom (Amnesty International 19 juni 2015)

Wire, November/December 2014. Vol. 44, issue 006 (Amnestys kampanj Write for rights 2014)

reportage | 2016-12-03
Av: Fanny Hedenmo