Allt fler kvinnor offer för aidsepidemin
Reportage | 2005-03-08 Även publicerad i AmnestyPress #1/2005 |
När Daphney Taabe vandrade hem från marknaden för tretton år sedan våldtogs hon av en knivbeväpnad man.
Idag är Daphney en av 13 miljoner kvinnor i Afrika som lever med hiv, och hon ägnar sin tid åt att hjälpa andra i samma svåra situation.
Daphney Taabe mottagningsrum på Senkatana-kliniken i Maseru, Lesothos huvudstad, är enkelt möblerat. I det lilla rummet står endast ett skåp, ett skrivbord och två stolar – en för henne själv och en för hennes klienter. De är också hiv-positiva och kommer till Daphney för att få råd och stöd i samband med att de hämtar sin ranson med mediciner.
– Det är mest kvinnor som kommer hit. Män är annorlunda, de söker inte stöd och vill ofta inte testa sig för att reda på om de är smittade eller ej, berättar Daphney.
Ingen annanstans i världen är det så tydligt att hiv/aids håller på att bli en kvinnosjukdom. I Europa och Nordamerika förknippas viruset fortfarande till stor del med homosexuella män, men i andra delar av världen har epidemin länge varit heterosexuell. I Afrika söder om Sahara är idag 57 procent av alla hiv-positiva vuxna kvinnor, och tre fjärdedelar av smittade ungdomar är tjejer.
Våld mot kvinnor är en viktig orsak till att just kvinnor drabbas så hårt. Kvinnor är överhuvudtaget biologiskt mer mottagliga för viruset än män, men särskilt så i samband med sexuellt våld.
Daphney Taabe.
– Jag hade ingen tanke på att uppsöka en doktor efter våldtäkten. Men när jag kom hem till Lesotho igen så berättade jag för mina föräldrar och mina släktingar, minns 53-åriga Daphney.
I början av 1990-talet sålde hon hattar i grannlandet Sydafrika, och det var när hon var på väg hem från marknaden en dag som hon blev överfallen. Hon tror att det var då hon smittades med hiv, även om hon inte testade sig förrän 1998.
– Det var smärtsamt, väldigt smärtsamt, säger hon om resultatet av hiv-testet och suckar långsamt.
– Jag tänkte att nu kommer jag att dö snart, tillägger hon.
Personen som testade henne gav henne olika tips om vad hon borde äta för att hålla sig frisk längre, och rådde också Daphney att inte prata högt om sin sjukdom. Daphney valde så småningom ändå att tala öppet om det, och startade en stödgrupp för andra sjuka i sin hemby.
– Jag gick från hus till hus och knackade på, och när jag hörde att någon var sjuk gick jag dit och bad tillsammans med dem. Efter ett tag berättade jag att jag är hiv-positiv, och de som visste om att de var positiva öppnade sig för mig. Andra ville gå och testa sig och då följde jag med, berättar Daphney, som sedan i början av året har mindre tid för sin egen stödverksamhet sedan hon fått anställning som kurator på Senkatana-kliniken.
Många av dem som hon nu träffar på kliniken vågar inte leva öppet med sin sjukdom på samma sätt. En del berättar för henne hur de har blivit avskedade från sin arbetsplats sedan de berättat att de är hiv-positiva.
– Det finns ingen lag som förbjuder det i nuläget. Om det är något som
diskuteras vet jag inte heller, berättar Daphney.
Senkatana-kliniken ligger i utkanten av huvudstaden Maseru, i vad som en gång var en klinik för spetälska. Runtomkrig reser sig de höga berg som är karaktäristiska för detta lilla kungadöme, helt omgärdat av Sydafrika. Lesotho är ett av världen fattigaste länder och också ett av de länder i världen som har högst andel hiv-smittade. Minst var tredje vuxen är hiv-positiv.
Andelen kvinnor bland de drabbade är något högre än män, och ett skäl till detta är kvinnans brist på rättigheter. Lesotho har skrivit under Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, men reserverat sig mot artikel 2 som fördömer alla former av diskriminering mot kvinnor eftersom det strider mot Lesothos successionsordning.
I detta traditionstyngda samhälle fortsätter också kvinnor att behandlas som mindre värda medborgare, och de kan till exempel inte upprätta kontrakt – för anställning, med banken, eller för att starta ett företag – utan sin makes tillstånd.
– Överlag är det männen som har makten, även om vi kämpar för våra rättigheter, berättar Daphney.
– Vi gör våra röster hörda, och vi är inte som kvinnor förr i tiden som bara brukade hålla tyst när deras män pratade, tillägger hon.
En ny lag för att stärka kvinnornas rättigheter i äktenskap skrevs redan 2000, men den har ännu inte klubbats igenom. En lag som sätter ministraffet för våldtäktsmän till tio år stiftades så sent som i fjol.
Kvinnan har traditionellt inte heller något att säga till om i sovrummet. Det gör särskilt gifta kvinnor till en utsatt grupp. De kan ofta inte neka sex, och inte heller kräva att mannen använder kondom.
– Många män frågar inte sin fru om hon har lust till sex, de bara gör som de vill. De bryr sig inte ens om ifall hon känner för det eller ens mår bra. Om de vill ha sex så har de det, berättar Daphney.
Själv var hon tidigare gift med en man som hon delade med tre andra fruar. Mannen gick bort för snart tio år sedan, och Daphney har ensam ansvaret för sina fem barn. Ett av dem har hon adopterat bort till en utländsk kvinna bosatt i Lesotho, och ett lever i hennes mors hemby. Om inte Daphney hade testat sig och fått tillgång till hivmediciner hade även dessa barn räknats till Lesothos många föräldralösa barn. 100 000 barn lever i dag utan sina föräldrar, i ett land med en befolkning på bara runt två miljoner.
Dessa barn tillhör en annan utsatt grupp i samhället. Ofta måste de se till att försörja sig själva, och då är risken stor att särskilt unga flickor hoppar av skolan för att ta hand om sina syskon. Risken är samtidigt också stor att dessa unga tjejer tvingas in i sexuella relationer med äldre män i utbyte mot pengar, mat eller kläder.
Upp emot hälften av alla kvinnor i åldern 15–24 år i Lesotho är hiv-positiva medan endast 20 procent av unga män är smittade, vilket tydligt visar att smittan överförs från äldre män till yngre kvinnor.
Daphney oroar sig för sina barns framtid, lika mycket på grund av fattigdomen som för risken att också de ska falla offer för epidemin. Dessa båda olyckor går ofta hand i hand. Hennes äldsta dotter är i 20-årsåldern och har nyligen hoppat av sina sjuksköterskestudier efter ett bråk mellan lärare och elever på skolan.
– Jag oroar mig för henne, för att hon kommer att förbli fattig, säger Daphney, och berättar att dottern inte vågar komma och hiv-testa sig.
Lesothos regering har nyligen lanserat ett ambitiöst program för att göra hivmedicinerna tillgängliga för de sjuka, och har som målsättning att nå ut till 28 000 av landets 320 000 hivpositiva före årets slut.
För de flesta låter det dock något överoptimitiskt. Senkatana-kliniken, som Daphney arbetar på, öppnade som första hivklinik i landet för åtta månader sedan och hade vid årsskiftet 600 patienter.
Klinikens namn kommer från en folksaga i Lesotho, om en ung pojke som hette Senkatana. Han lyckades döda ett fruktansvärt människoätande vilddjur som hotade nationens existens.
– På samma sätt hjälper den här kliniken oss att slåss tillbaka mot aidsepidemin, förklarar Daphney och skrattar gott åt historien.
Text och bild: Anna Koblanck
Reportage | 2005-03-08 Även publicerad i AmnestyPress #1/2005 |