Afrofobi utbrett i Sverige

Lägre löner, mobbning i skolan, sexuella trakasserier och ständiga påminnelser om att man ses som annorlunda. Afrosvenskar utsätts för diskriminering och rasism på många områden i Sverige.

artiklar | 2022-07-17
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #1/2022

Känslan av att vara annorlunda finns alltid där. Som när Karim går förbi en port där någon flyttar in eller ut. Märker hur de ofta stannar till och väntar tills han har gått förbi, innan de försvinner in i trappen. Som om han skulle stjäla något.

Han minns förvåningen hos kursaren när Karim hade klarat en svår tenta. Minns frågan från en förälder om hur hans son kunde få tillräckligt med poäng för att komma in på det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet.

– Jag upplever att det finns människor i Sverige som tror att afrikaner har en begränsad förmåga och inte kan ta in vissa kunskaper eller klara vissa arbetsuppgifter, säger Karim, 51, som egentligen heter något annat.

Länsstyrelsen Stockholms rapport från 2018.

Länsstyrelsen Stockholms rapport från 2018. Foto: Länsstyrelsen

År 1996 kommer den 26-årige Karim till Sverige som somalisk flykting från Etiopien. I början av 2000-talet läser han ett femårigt högskoleingenjörsprogram i datateknik. Letar jobb, men får inget. Karim börjar söka tjänster som han är överkvalificerad för, men blir inte kallad på intervju.

På arbetsförmedlingen tycker handläggaren att han ska söka arbeten inom montering som bara kräver gymnasieutbildning. Han börjar så småningom jobba med att installera antenner. De senaste tio åren har han jobbat som projektledare inom Afrosvenskarnas riksorganisation.

– I den offentliga debatten hör man ofta att personer med utländsk bakgrund är arbetslösa och inte vill jobba. Men vi måste diskutera att samhället sållar bort människor på grund av namn och hudfärg, säger han.

Karim är inte ensam. Afrosvenskar har svårare än den övriga befolkningen att få ett arbete som motsvarar deras kvalifikationer. Det visar rapporten ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden” (Länsstyrelsen Stockholm 2018).

Afrosvenskar är överrepresenterade i lågstatusyrken, underrepresenterade i högstatusyrken och mer arbetslösa än den övriga svenska befolkningen. De har också lägre lön än personer i den övriga befolkningen som har samma utbildningsnivå. Rapporten konstaterar att ”antisvart rasism och diskriminering i bemärkelsen ojämlik fördelning av status, resurser och karriärmöjligheter, har en negativ inverkan på afrosvenskars situation på den svenska arbetsmarknaden”.

När EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, undersökte diskriminering av personer med afrikansk härkomst i tolv medlemsstater låg Sverige över genomsnittet på flera områden.

Michael McEachrane.

Michael McEachrane. Foto: Linnea Ekegren

– Till skillnad mot vad många föreställer sig tillhör Sverige den övre hälften bland de mest diskriminerande länderna i Europa. Det tar sig bland annat uttryck inom områdena arbete, skola och bostad. Det är inte en överdrift att tala om Sverige som ett ras- eller hudfärgssegrerat land, säger Michael McEachrane, gästforskare vid Raoul Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt.

År 2014 konstaterade författarna till kunskapsöversikten Afrofobi (Mångkulturellt centrum) att afrofobi är ett utbrett problem i Sverige. Afrofobi definieras här som en fientlighet mot människor som har sin bakgrund i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Den afrosvenska gruppens utsatthet visar sig inom alla samhällssektorer, skriver rapportförfattarna.

Kitimbwa Sabuni är ordförande för Afrosvenskarnas riksorganisation och har jobbat med afrofobi i drygt 20 år.

– Vi förstår framför allt afrofobi som en fråga om tillgång till rättigheter och resurser, säger han.

Det finns också en tydlig utsatthet för hatbrott bland afrosvenskar, enligt Brottsförebyggande rådet. Det kan handla om ofredande, ärekränkning och misshandel.

– Det finns en tydlig utsatthet hos afrosvenskar. Det är sannolikt en liten del av den hela bilden eftersom de flesta hatbrott inte polisanmäls, säger Sofia Axell, utredare på Brå. Ofredande är den vanligaste typen av afrofobiska hatbrott. Misshandel och ärekränkning var vanligare vid polisanmälningarna med afrofobiskt motiv än vid något annat hatbrottsmotiv.

Sofia Axell.

Sofia Axell. Foto: L. van der Meijs/Brå

Brotten sker framförallt på allmänna platser och arbetsplatser. I det senare fallet är förövaren ofta en kund eller klient.

– Det kan vara att du är väktare och blir utsatt för misshandel, jobbar som taxichaufför och blir utsatt för ofredande eller som butikspersonal och blir utsatt för förolämpningar, säger hon.

Men det är inte den tydliga rasismen, i form av rasistiska skällsord och fysiskt våld, som är vanligast, enligt Kitimbwa Sabuni. Afrofobi handlar oftare om subtila saker i vardagen, osynliga trösklar och att andra får en att känna sig annorlunda och nedvärderad – så kallade mikroaggressioner. Det kan vara att en vit person tar på sin svarta kollegas hår eller att vita personer konsekvent undviker att sätta sig bredvid en på bussen. Den som utsätter en är inte heller alltid medveten om att hen utför en rasistisk handling, förklarar han.

– Du vet nästan aldrig om du är utsatt för diskriminering. Alla negativa erfarenheter kommer lämna dig med frågan: Berodde det där på att jag är svart? En svart person har alltid strategier för att kompensera för sin svarthet; man försöker vara vältalig och välklädd, säger Kitimbwa Sabuni.

Jeanne Masimango är ordförande för Asov Stockholm, en förening som arbetar för att stärka afrosvenska kvinnor. Hon berättar att många människor tar för givet att afrikanska kvinnor ska ha en viss position i samhället. Under många år jobbade hon som projektledare på en ideell förening med kontor på stadsdelen Östermalm i Stockholm. Ofta utgick besökare på kontoret från att hon var städerska eller började prata engelska med henne.

När hon parkerade bilen kunde förbipasserande kalla henne för slampa. De sade att hon kom till Sverige för att ligga med vita män och få saker gratis.

– De förväntade sig inte att en afrikansk kvinna kunde jobba ihop till en bil. När jag promenerade på Östermalm på sommaren togs jag ofta som en hora som jagade en rik vit man, säger hon.

Jeanne Masimango.

Jeanne Masimango. Foto: Ingmar Kokk

I dag har Jeanne Masimango bott i Sverige i 28 år och har självförtroende att säga ifrån. Hon stöttar nu sina afrikanska medsystrar som ofta råkar ut för samma sak:

– De som jobbar inom vården, särskilt hemtjänsten och äldreboenden, berättar om sexuella trakasserier. De får till exempel höra vilken fin, stor, afrikansk rumpa de har.

Många kvinnor som Asov Stockholm har kontakt med är lågutbildade, kommer från krigsdrabbade länder, har blivit våldtagna, sett sina närmaste bli dödade och har flytt flera gånger.

– Vi vill visa att vi finns här för dem. Vi jobbar också med goda exempel; de får bland annat träffa systrar som varit i en liknande situation som dem, men som nu har jobb och körkort och kan visa att det går, säger Jeanne Masimango.

I facebookgruppen Forum för föräldrar till afrosvenska barn har medlemmarna länge utbytt erfarenheter och råd när deras barn utsatts för afrofobi i skolan. År 2020 ledde polismordet på afroamerikanen George Floyd till stora Black Lives Matter-protester över hela världen.

Black Lives Matter-demonstration i Stockholm 3 juni 2020.

Black Lives Matter-demonstration i Stockholm 3 juni 2020. Foto: Frankie Fouganthin/KulturSthlm/Wikimedia

Då kände musikern Sousou Cissoko att det var dags att agera. Hennes familj hade redan flyttat från landsbygden in till Lund för att undkomma skolrasismen. Tillsammans med andra föräldrar i forumet startade hon Skoluppropet mot afrofobi. De samlade en lång rad vittnesmål och skrev ett öppet brev till politiker, myndigheter och rektorer där de krävde förändring.

– För mitt äldsta barn började det tidigt, redan i förskolan sade andra barn saker som ”Ingen kommer att vilja gifta sig med dig för du är brun” och ”Det är som om någon har lagt en bajskorv på ditt huvud som runnit ner över hela din kropp”, berättar Sousou Cissoko.

Föräldrarna hade möten med politiker och myndigheter. De började också samarbeta med organisationen Friends, som 2021 publicerade en undersökning som visade att etnicitet är den vanligaste grunden för trakasserier i skolan.

– Framför allt behöver lärare och annan skolpersonal få tid och resurser att utbilda sig i de här frågorna, få kunskap och verktyg, säger Sousou Cissoko.

Isatou Svenungsson.

Isatou Svenungsson. Foto: Make Equal

Att ständigt behöva förhålla sig till risken för rasism, diskriminering, negativa förväntningar och nedvärdering kan skapa så kallad minoritetsstress. En ihållande stress och oro inför att möta negativa föreställningar från majoritetssamhället.

– Min erfarenhet är att en ses som sin hudfärg först, i de flesta rum en kommer in i, innan en är något annat. Det kan handla om hur en förväntas vara, vilka positioner en förväntas ha i arbetslivet eller att en inte förväntas få vissa betyg, säger Isatou Svenungsson, jämlikhetskonsult på Make Equal.

Det finns tre vanliga sätt som människor brukar hantera minoritetsstress på. Det första är att bli hypervaksam och rasismen runtom en blir väldigt tydlig, man ser den överallt, hela tiden. Det andra är att man börjar tro på de negativa föreställningarna om sig själv, vilket skapar stor hopplöshet. Det tredje är att man försöker tona ner sidor av sig själv som kan tolkas som annorlunda. Det kan vara att man slutar prata om sin kultur eller religion på arbetsplatsen eller ändrar sitt namn för att bli kallad till jobbintervjuer.

– Minoritetsstress kan leda till sämre livskvalitet, ångest, depression och hjärt-kärl-sjukdomar, säger Isatou Svenungsson.

Hur en person påverkas av minoritetsstress är individuellt och beror på en mängd faktorer, som tidigare erfarenheter, klass, sexualitet, kön och hur ens omgivning reagerat på rasism tidigare.

Psykologen Hanna Wallensteen föreläser också om minoritetsstress. Hon menar att förebilder och synlighet är viktigt. När Tousin ”Tusse” Chiza 2021 vinner Melodifestivalen och Nyamko Sabuni 2006 blir Sveriges första svarta minister skickar det signaler både till människor som kan identifiera sig med dem och till personer som inte gör det.

– Det hjälper hjärnan att släppa stereotypa föreställningar och skapar nya idéer om vad som är möjligt och hur världen bör vara, säger Hanna Wallensteen.

Hanna Wallensteen.

Hanna Wallensteen. Foto: Talarforum

Men det behövs ett brett, nyanserat spektrum av förebilder, poängterar hon. Många människor med utländsk bakgrund tänker ”Det där jobbet verkar kul, men jag tror inte att sådana som jag håller på med sådant” eller ”Jag skulle vara så ensam om mitt utseende i den branschen, att det skulle bli för svårt.”

– Ju fler olika förebilder vi får, inom olika branscher, desto fler kommer tänka ”Hm, det här kanske är något för mig”.

Men om förebilderna är få blir de snarare undantagen som bekräftar regeln, utan någon djupare förändring av strukturerna.

– De blir ensamma ambassadörer snarare än individer och kollegor, säger Hanna Wallensteen.

Något som står i vägen för arbetet mot antisvart rasism är den svenska självbilden, enligt forskaren Michael McEachrane. Självbilden av Sverige som ett öppet, tolerant och antirasistiskt samhälle med lika rättigheter och möjligheter. Rasism och diskriminering ses ofta som enskilda incidenter som inte har att göra med hur samhället är beskaffat. Han sitter också i styrelsen för föreningen Black Lives Matter Sweden, men upplever inte att de historiska protesterna har påverkat samtalet om antisvart rasism nämnvärt i Sverige.

 Kitimbwa Sabuni.

Kitimbwa Sabuni.

– Det finns få svenska politiker och opinionsbildare som talar om rasdiskriminering, rassegregation eller att det finns en utbredd skillnad mellan vita och rasifierade i Sverige vad gäller åtnjutandet av rättigheter och möjligheter, säger Michael McEachrane.

Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksorganisation menar att Sverige behöver samla kunskap om hur rasismen ser ut genom systematiska kartläggningar. Han efterlyser så kallad jämlikhetsdata; statistik över livsvillkor i olika etniska grupper.

– Sverige har fått återkommande kritik från bland annat FN för att vi inte för statistik utifrån etnicitet, hudfärg eller andra indikationer på mångfald. Om man ska jobba mot rasism måste man börja med en utredning av sakförhållandena, säger han.

Han menar också att arbetsgivare behöver följa diskrimineringslagens krav på aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter utifrån de sju diskrimineringsgrunderna, däribland etnisk tillhörighet.

Men det har börjat hända saker. 2016 antog regeringen en handlingsplan mot rasism. Där konstateras att rasism är en del av samhällets strukturer och att det påverkar människors rättigheter och möjligheter. Det pågår också flera regeringsuppdrag för att öka kunskapen om afrofobi och rasism.

I regeringsförklaringen den 14 september 2021 deklarerades att arbetet mot bland annat afrofobi ska intensifieras. Sedan dess har till exempel Statistiska centralbyrån fått i uppdrag att undersöka de ekonomiska livsvillkoren för personer med utomeuropeisk bakgrund som har bott i Sverige en längre tid. Forum för levande historia ska också öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet.

– Det görs framsteg, jag tror SCB:s data kommer att vara väldigt intressant, säger Kitimbwa Sabuni.

Ahmed Abdirahman.

Ahmed Abdirahman. Foto: Lina Adamo

Några som börjat ta fram den här typen av uppgifter är Stiftelsen The Global Village. 2019 publicerade stiftelsen en rapport över vilka som bor i utsatta områden. Det visade sig vara nästan en halv miljon människor. Sex länder var överrepresenterade, tre av dem afrikanska: Eritrea, Etiopien och Somalia.

Nu är föreningen i färd med att sammanställa rapporter om levnadsvillkor för människor från de sex länderna. Det behövs en mer faktabaserad debatt, menar Ahmed Abdirahman, vd för och grundare av Stiftelsen The Global Village.

– Det pratas ofta om utrikes födda, med det är två miljoner människor, varav hälften har utomeuropeisk bakgrund. Då tappar man detaljer i utsattheten; vilka målgrupper behöver mest stöd? Vilka åtgärder behövs från myndigheter och näringsliv, och vad kan människorna själva göra? säger Ahmed Abdirahman.

Jennie Aquilonius
[email protected]

Definition av afrosvensk

Invånare i Sverige med någon form av afrikanskt påbrå.

Källa:Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum 2014)

Det är svårt att veta hur många afrosvenskar som finns i landet, eftersom Sverige inte för statistik över etnisk tillhörighet. Forskaren Tobias Hübinette har gjort beräkningar som visar att minst 350 000 invånare kan betecknas som afrosvenskar eller svarta svenskar.

Rasprofilering

Rasprofilering innebär enligt Civil Rights Defenders att man använder etnisk tillhörighet, hudfärg eller religion som urvalskriterium, till exempel när polisen väljer vem som ska stoppas vid en kontroll. Det är förbjudet i Sverige.

Det kommer dock regelbundet vittnesmål om rasprofilering. I studien Slumpvis utvald – Ras-/etnisk profilering i Sverige (Civil Rights Defenders 2017) vittnar bland annat afrosvenskar om en återkommande erfarenhet av att stoppas av polisen på grund av ras/etnicitet. De intervjuade poliserna i studien menar däremot att deras arbete är färgblint. En vanlig förklaring till att etniska minoriteter och grupper som rasifieras stoppas oftare, var att vissa bostadsområden är mer brottsutsatta än andra.

Enligt Polistidningen ska Brottsförebyggande rådet utvärdera hur polisen hanterar frågan om etnisk profilering.

Diskriminering

Rapport om tolv EU-länder.

Rapport om tolv EU-länder. Foto: FRA

EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, har tagit fram rapporten ”Being Black in the EU”. I undersökningen deltog 5 800 personer av afrikansk härkomst från tolv medlemsstater, varav 400 svenskar. De länder som deltog var Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Portugal, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Resultatet från Sverige visar att:

  • 36 procent hade upplevt sig diskriminerade under de senaste fem åren när de sökte jobb. Snittet bland länderna var 25 procent.

  • 34 procent hade upplevt sig diskriminerade på jobbet under de senaste fem åren i Sverige. Snittet bland länderna var 24 procent.

  • 41 procent hade upplevt rasistiska trakasserier under de fem år som föregått undersökningen. Snittet bland de tolv länderna var 30 procent.

  • 7 procent hade blivit stoppade i poliskontroller och upplevt rasprofilering under de fem åren före undersökningen. Snittet bland de tolv länderna var 10 procent.

  • 51 procent hade upplevt allmän diskriminering på grund av ”etnisk bakgrund eller invandrarbakgrund” under de fem åren före undersökningen. Snittet bland de tolv länderna var 39 procent.

  • 38 procent hade upplevt allmän diskriminering på grund av ”etnisk bakgrund eller invandrarbakgrund” under de senaste tolv månaderna. Snittet bland de tolv länderna var 24 procent.

Hatbrott

3 398 hatbrott polisanmäldes år 2020. En anmälan kan innehålla flera motiv till hatbrottet. 55 procent hade främlingsfientliga och rasistiska motiv, av dem var 28 procent afrofobiska. 15 procent av det totala antalet hatbrottsmotiv var afrofobiska, det handlar om 574 polisanmälda brott.

Antalet afrofobiska hatbrott är sannolikt fler. Mörkertalet är stort och 68 procent av de främlingsfientliga och rasistiska hatbrottsmotiven klassas som ”övriga”, eftersom det inte framgår i polisanmälan vilken typ av rasism det handlar om.

De vanligaste afrofobiska hatbrotten
Ofredande: 25 procent.
Hets mot folkgrupp: 19 procent.
Ärekränkning:18 procent.
Olaga hot: 15 procent.
Misshandel: 13 procent.

De vanligaste brottsplatserna
Allmän plats: 19 procent.
Arbetsplats: 18 procent.
I eller i anslutning till hemmet: 13 procent.
Skola: 12 procent.
Offentliga transportmedel: 7 procent.

Vanliga gärningspersoner
Okänd person: 30 procent.
En kund eller klient: 12 procent.

Kön
Utsatta män: 48 procent
Utsatta kvinnor: 31 procent.
Olika kön: 3 procent.
Okänt: 1 procent.
Ej fysisk person: 18 procent.

Afrofobiska hatbrott definieras som ”Brott motiverade av fördomar eller föreställningar om svarta personer med afrikanskt ursprung.” År 2020 fick Brå i uppdrag av regeringen att göra en fördjupningsstudie för att ta fram mer kunskap om afrofobiska hatbrott.
Källa: Brå

Afrosvenskar på arbetsmarknaden

Länsstyrelsen Stockholm har tagit fram två rapporter om afrosvenskarnas situation på arbetsmarknaden.

  • Afrosvenskar får lägre lön än personer ur den övriga befolkningen som har motsvarande yrke och utbildningsnivå.

  • Vita svenskar med treårig eftergymnasial utbildning har 150 procent av bruttolönen av afrosvenskar med motsvarande utbildning.

  • Afrosvenskar behöver ha en forskarutbildning för att få samma genomsnittliga disponibla inkomst som de ur den övriga befolkningen i Sverige som bara har en treårig eftergymnasial utbildning.

  • Det är nästan tio gånger så vanligt att personer ur den övriga befolkningen blir chefer än att afrosvenskar blir det.

  • När en afrosvensk väl lyckas bli chef, så har hen bara 77 procent av lönen som en chef från den övriga befolkningen med motsvarande utbildning.

  • Afrosvenskar födda i Sverige med en treårig eftergymnasial utbildning har drygt 49 procent lägre disponibel inkomst än den övriga befolkningen med motsvarande utbildningsnivå. Afrosvenskar födda i Afrika söder om Sahara kommer knappt upp i 66 procent av den disponibla inkomst hos personer ur den övriga befolkningen med motsvarande utbildningsnivå.

  • Personer i den övriga befolkningen blir mindre arbetslösa ju mer de utbildar sig. Så är det också för afrosvenskar födda i Afrika söder om Sahara, om än i lägre utsträckning. Men bara upp till en viss nivå. När dessa afrosvenskar avslutar en högst treårig eftergymnasial utbildning resulterar det i högre arbetslöshet.

  • Afrosvenskar födda i Afrika söder om Sahara har svårare än den övriga befolkningen att få ett arbete som motsvarar deras kvalifikationer.

  • Löneskillnaden är störst i den privata sektorn: personer födda i subsahariska Afrika har 25 procent lägre lön än befolkningen i övrigt. Afrosvenskar som är födda i Sverige med minst en förälder född i Afrika söder om Sahara har 36 procent lägre lön än befolkningen i övrigt.

  • Inom regionerna har afrosvenskar födda i Afrika söder om Sahara 10 procent lägre lön än den övriga befolkningen. Afrosvenskar födda i Sverige har 36 procent lägre lön än befolkningen i övrigt.

  • Om man tar hänsyn till faktorer som utbildningsnivå, sektor och ålder kvarstår en löneskillnad på 5,56 procent mellan afrosvenskar födda i Afrika söder om Sahara och den övriga befolkningen.

I studien innefattar gruppen afrosvenskar alla personer i åldern 20–64 år som dels är födda i Afrika söder om Sahara och dels är födda i Sverige men har minst en förälder som är född i Afrika söder om Sahara.

Kategorin den övriga befolkningen syftar på samtliga personer mellan 20 och 64 år vars båda föräldrar är födda i Sverige och personer som själva fötts eller har minst en förälder som fötts i ett annat land som inte tillhör regionen subsahariska Afrika.

Länsstyrelserna har i uppdrag av regeringen att öka kunskapen om hur begränsande normer verkar kring afrofobi och hudfärg på arbetsmarknaden.

Källor: Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden (Länsstyrelsen Stockholm 2018) och Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden (Länsstyrelsen Stockholm 2021)

Strukturell rasism

”Rasism i betydelsen att rasistiska handlingar inte alltid baseras på en individs politiska övertygelse utan kan ske omedvetet. Det innebär att rasism, i olika former, finns som en del av samhällets strukturer. Det får till följd att människor får olika tillgång till rättigheter och möjligheter, makt och inflytande, på grund av andras medvetna eller omedvetna föreställning om en individs grupptillhörighet.”

Källa: Regeringens nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott

Internationellt decennium

  • FN har utsett perioden 2014–2025 till ett internationellt decennium för människor av afrikansk härkomst. Resolutionen har tema erkännande, rättvisa och utveckling.

  • 2019 antog Europaparlamentet en resolution om grundläggande rättigheter för personer av afrikansk härkomst. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utveckla nationella strategier mot rasism för att ta itu med den ojämlika situationen för personer av afrikansk härkomst inom en rad områden, som utbildning, bostäder, hälsa och sysselsättning.

Svensksomaliernas levnadsförhållanden

Cirka 110 000 svensksomalier bor i Sverige. 62 procent är under 25 år. I statistiken ingår både personer som är födda i Somalia och som är födda i Sverige med minst en somaliskfödd förälder.

94 procent av svensksomalierna bor i hyresrätt, jämfört med 30 procent av hela den svenska befolkningen.

Bara 51 procent av de svensksomaliska eleverna i årskurs nio går ut skolan med behörighet till yrkesprogrammen på gymnasiet. 50 procent har behörighet för de högskoleförberedande programmen. Bland alla svenska avgångselever är samma siffror 85 procent respektive 84 procent.

78 procent av alla gymnasieelever har tagit studenten fyra år efter att de påbörjade sina studier. Samma siffra för de svensksomaliska eleverna är 42 procent.

46 procent av svensksomalierna i åldern 25–64 år har bara en förgymnasial utbildning. Bland alla vuxna svenskar är samma siffra 11 procent.

48 procent av svensksomalierna i åldern 20–64 år förvärvs arbetar, till skillnad från 80 procent av samtliga svenskar.

67 procent av svensksomalierna bor i hushåll med låg ekonomisk standard, jämfört med 15 procent av alla svenskar.

Källa: Fakta för Förändring: så ser svensksomaliernas livsförhållanden ut Stiftelsen The Global Village (2021).

Fotnot: En kortare version publiceras i Amnesty Press nummer 1/2022.

artiklar | 2022-07-17
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #1/2022