ÅRSMÖTET I UMEÅ: Joakim Medin om varför journalister måste vara på plats
Han blev världskänd efter att i februari ha tillfångatagits av säkerhetstjänsten i Syrien. Joakim Medin är frilansjournalist och han planerar redan nästa resa tillbaka till Syrien. – Jag tror framför allt att andra journalister förstår mig. Därför är stödet från kollegor så viktigt för mig, säger han till Amnesty Press.
reportage | 2015-05-14 Av: Rebecka Bohlin |
– Du får inga frågor om säkerhet, inte om du har en plan B eller vilka kontakter du har på plats, sade Joakim Medin när han på Amnestys årsmöte i Umeå berättade om frilansjournalister och medieföretagen. Foto: Annie Beckman
Under söndagen hyllade Joakim Medin Amnestys arbete, när han talade till årsmötet i Umeå. Han inledde med att berätta om första gången han var verksam som journalist, i Honduras under statskuppen 2009. Få medier var på plats och få journalister bevakade därför vad som hände när den vänsterliberale presidenten Manuel Zelaya störtades.
– De som stannade kvar och kunde gräva i vittnesmål om kidnappningar, lik som hittades på gatorna, alla människor som försvann, var Amnesty. Det visade för mig vilken oumbärlig roll Amnesty spelar i länder som inte är prioriterade i massmedia.
Joakim Medin konstaterar att antalet journalister som dör på grund av sitt arbete blir allt fler och han ser det inte som en slump och han tror inte heller att den främsta förklaringen är att världen blivit farligare. Han menar att det är möjligt att arbeta som journalist i farliga områden, men att det kräver stora resurser – som ytterst få medier anslår idag.
– Vi har en mediekris, både i en svensk kontext och i västvärlden, som innebär att tidningar, och i viss utsträckning även tv och radio, inte har lika mycket pengar till utlandsrapportering.
Två viktiga förklaringar är de minskade annonsintäkterna för traditionella medier och att det blivit svårare att ta betalt för journalistiska texter när det går att hitta information gratis på nätet. Besparingar har inneburit både en minskad utlandsbevakning men också att färre medier skickar ut sina egna anställda.
– Det gäller inte bara i krigsområden, utan även i länder där det krävs stora säkerhetsåtgärder som för med sig höga kostnader.
Därför uppstår en lucka, frilansjournalister vet att de kan sälja in texter från farliga områden om de beger sig dit. Men skillnaden är att frilansjournalisterna inte har någon uppbackning alls.
– Du får inga frågor om säkerhet, inte om du har en plan B eller vilka kontakter du har på plats. Man vill bara ha nyheten. Det blir mycket billigare. Det är ett nytt fenomen och jag tror att vi bara sett början på det.
Joakim Medin var den siste utländske journalisten som lämnade Kobane när IS var nära att erövra staden 2014. Foto: Joakim Medin
Joakim Medin har sedan flera år tillbaka specialiserat sig på det globala Syd och skriver nästan uteslutande om människors kamp mot förtryck och diktatur, vilket fört honom till att arbeta i en rad länder. Han har fått en speciell fot in i Syrien.
– Situationen för frilansjournalister är svår. Är du frilans och har bevittnat massakrer och besökt fångar som torteras har du inte ett inbokat terapisamtal eller stödsamtal från någon chef eller kollegor.
– Vi har sänkta arvoden trots att riskerna och kostnaderna inte blir det. Mindre arvoden leder till att man lägger mindre pengar på säkerhet i form av säkra transporter. Du kan inte betala en chaufför för att köra dig, du kanske måste ta kollektivtrafik och det är då folk försvinner. Du kanske inte har råd att reparera en satellittelefon. Det kan vara en skillnad på liv och död att kunna larma nära och kära, nätverk och svenska myndigheter. Har du råd med en skyddsväst och hjälm? Listan kan göras lång.
Rökmoln stiger i Kobane i norra Syrien efter ett amerikanskt flyganfall mot IS, Islamiska staden, den 22 oktober 2014. Bilden är tagen från den turkiska sidan av gränse Foto: Amnesty International
Till dessa problem vill Joakim Medin lägga en ökad förväntan att frilansjournalister ska arbeta helt utan ersättning. Han har ett antal gånger blivit uppringd även av stora etablerade medier när han befinner sig på plats där dramatiska händelser utspelas.
– Man förväntas arbeta gratis. De frågar: Vad har du sett, vad säger människor du pratar med? Du svarar och får inte en krona för det. Det har hänt mig personligen. Jag har stått i Syrien när IS (Islamiska staten) bara är två kilometer bort, människor har panik och folk trampar ihjäl varandra. Där står jag och svarar på frågor som: ”Vad ser du, vad säger makthavare du pratar med?”.
Att som frilansjournalist göra något åt detta är svårt. Joakim Medin har själv försökt förhandla i sådana lägen. Han tar ett exempel då han hade kontakt med en stor morgontidning som ville intervjua honom i Syrien.
– Jag säger: Jag erbjöd er en artikel för två dagar sedan och då tackade ni nej. Om ni vill ha detta nu kan ni väl skicka en slant som täcker åtminstone någon del av de enorma kostnader jag har. Då får jag ett sms: ”Det är inte aktuellt.” Och då står jag mitt i den största flyktingkatastrofen i vår tid.
Ett annat problem Joakim Medin ser är att informationen som når väst kommer från ett fåtal nyhetsbyråer, och om du som frilansjournalist har uppgifter som nyhetsbyråerna inte har är det oerhört svårt att få de uppgifterna publicerade.
– Jag har blivit censurerad av svenska medier, bland annat av Public service, säger Joakim Medin.
Yezidier som flydde från Shingal (Sinjar) genom Syrien anländer till irakiska Kurdistan den 10 augusti 2014. Foto: Donatella Rovera/Amnesty International
Det hände när han skrev om den för många okända kurdiska minoriteten, yezidier, som hade omringats av IS i Shingal (Sinjar) i norra Irak. Många dödades och kidnappades men människor hade även lyckats fly upp på ett berg där de var omringade, utan mat och vatten.
– Efter en vecka räddades de av en kurdisk konvoj som upprättade en humanitär korridor över gränsen till Syrien, övervakade av YPG, den milis som är PKK:s syriska allierade. Jag och min fotograf var de enda journalisterna på plats, för det var svårt att ta sig dit. De texter jag skrev censurerades. Jag berättade om yezidierna, men de skrev att det var kurder, eller irakiska kurder. Jag såg konvojen som räddade dem men medierna skrev att amerikanska bomber spelade roll. Sedan dess har de här kurderna blivit världsberömda för sin insats. Men det visar på vilken total blockad av information man kan ha idag, trots internet. Jag kallar det för medieföretagens misslyckande.
I februari i år greps Joakim Medin av den syriska regimen under sitt arbete som journalist i de kurdiska delarna av Syrien. Efter en förhandling – där den kurdiska milisen kidnappade två högt uppsatta syriska arméofficer för att förhandla fram en frigivning – släpptes han efter en veckas fångenskap i en isoleringscell.
När Amnesty Press frågar om det var det värsta han varit med om som journalist svarar han utan att tveka:
– Nej! Det handlade ju bara om mig, det var något jag var förberedd på att det skulle kunna hända. Jag hade gått en säkerhetsutbildning, upplevt en simulerad kidnappning, så jag visste hur jag skulle bete mig. Jag uppträdde artigt och försökte göra mig mänsklig för dem genom att prata om min familj. Jag har jobbat utomlands i flera år och då bygger upp någon slags förberedelse, man vet att det kommer att gå snett någon gång.
Efter en veckas belägring på ett berg i Shingal (Sinjar) har dessa yezidier lyckats ta sig till Feshkhabour. Foto: Donatella Rovera/Amnesty International
– Det går inte att jämföra med när människorna kom ner från berget i Shingal. Det var det mest fruktansvärda jag sett! Människor som skriker rakt ut efter vatten, som dör av törst framför dig, som bara lägger sig ner i sanden och sedan inte reser sig igen. Att se de små barnen som kom genom öknen. Det har satt sig djupare än allt annat!
Efter det hade Joakim Medin svårt att sova under en tid, vilket han ser som en stressreaktion.
Joakim Medin visar bilder på tre unga beväpnade kurdiska soldater (kvinnor) han mött och intervjuat i norra Syrien.
– De tar till vapen för att skydda sin mark och sina hem och för att de inte accepterar att fördrivas i en etnisk rensning. De står upp för jämställdhet och kvinnors rättigheter och beväpnar sig för att inte säljas som slavar och sättas i burar hos IS.
– De hade funnits där långt tidigare och krigat mot IS, men hur många visste det?
Jag upplevde en stor svårighet att skriva om de här frågorna. Informationsflöden blockeras på vägen.
Joakim Medin visade bilder på soldater i YPJ, de kvinnliga försvarsenheterna i Rojava, de kurdiska områdena i Syrien. Det handlade om soldater som senare stupat i kampen mot IS. Foto: Annie Beckman
Joakim Medin berättar att alla tre kvinnorna på bilderna är döda idag.
– Agiri dog för tre veckor sedan. Hon var både soldat och journalist. Hon lade upp massor av bilder i sociala medier.
Trots att Joakim Medin själv lever farligt som journalist planerar han redan sin nästa resa tillbaka till Syrien.
– Vi behöver finnas där! Vi behöver vittna om förtryck, finna bevis på mord, dokumentera övergrepp och propaganda. Men också för skildra exempel på hoppfulla inslag. Jag avser att resa tillbaka, under så säkra villkor som möjligt. Tortyren måste stoppas!
Att det pågår tortyr i de syriska fängelserna har Joakim Medin själv bevittnat. När han, tillsammans med sin tolk, arresterades av Assad-regimen på en gata i östra Syrien var det första gången som regimen tog en utländsk journalist.
– De har slagit in på en ny linje. Det blev ett sätt att sätta tryck på kurderna, en del av ett maktspel. Jag var en vit västerlänning så då fick det stor uppmärksamhet.
Joakim Medin flögs till ett fängelse i Syriens huvudstad Damaskus, anklagad för att vara spion för Israel.
– Det var intressant och skrämmande. Cellväggen var brun av smuts och blod. Folk hade skrivit små farväl-meddelanden. Ritat hjärtan med sina älskades namn. Jag började också dra streck för att räkna dagarna.
– Fångarna fick gå fem och fem på toaletten två gånger per dygn, iklädda bara kalsonger. De hade 90 sekunder på sig att samsas om en toalett. Tog det längre tid fick de mer stryk.
Från sin cell hörde Joakim Medin hur förhör gick till. Enstaviga frågor som ”Var finns han?” riktades mot de som förhördes.
– Jag hörde tyst gråt, sedan kvidanden och så småningom ylade människor och till slut var det desperata, vansinniga vrål av smärta. Sedan blev det tyst. De svimmade och vaknade inte mer. Jag såg en 14-åring som fick krypa på golvet under förhör. Det visar konkret varför det är viktigt att finnas på plats.
Du vittnar om att frilansjournalister arbetar utan stöd och uppbackning. Vilket stöd har du själv fått efter din fångenskap?
– Jag mötte ett stort stöd från gamla uppdragsgivare. Flera skrev och ville att jag skulle komma till redaktionen och de reagerade starkt. De flesta vanliga människor, som inte reser till krig, kan inte förstå varför jag vill resa tillbaka, inte ens psykologer. Andra skrivande kollegor förstår. Det spelar stor roll!
Hur ser du på möjligheterna att besegra IS?
– IS kan besegras, frågan är hur. De har lättare vapen för att fortsätta kriga i några år till. De har logistisk uppbackning och det finns flera rapporter om att de säljer sin olja svart bortom vår radar. Länderna som köper är intresserade av att inte de flödena stryps. Så länge IS har sådana relationer är de svåra att isolera.
Förändrar du ditt säkerhetstänkande på något sätt inför nästa resa?
– Ja, några justeringar gör jag utifrån saker jag har lärt mig. Jag ska nog ännu hårdare sätta upp ett dagsprogram så att min fixare och min kontaktperson vet var jag är om något går snett.
Rebecka Bohlin
[email protected]
Läs mer av Joakim Medin i Amnesty Press
Kobane – en symbol för frihet (nr 4/2014)
På flykt undan IS (nr 3/2014)
Romskt motstånd i antiziganismens Ungern (nr 1/2014)
Läs mer: Amnesty Press på årsmötet i Umeå
ÅRSMÖTET I UMEÅ: ”Kräv en sanningskommission om övergreppen mot samer”
ÅRSMÖTET I UMEÅ : Amnesty har valt ny ordförande: Tora Törnquist (10 maj)
ÅRSMÖTET I UMEÅ: I skuggan av Karimovs diktatur i Uzbekistan (9 maj)
ÅRSMÖTET I UMEÅ: Hur ska Amnestys vision förverkligas? (9 maj)
ÅRSMÖTET I UMEÅ: Den mörka utvecklingen i Ryssland och Kina (8 maj)
Läs mer om Syrien och Irak från Amnesty Press
Syrien efter fyra års konflikt: Halva befolkningen på flykt (12 mars 2015)
Oljefatsbomber sprider skräck i Syrien (3 mars 2015)
Förtvivlan, hat och hopp i irakiska Kurdistan (31 december 2014)
BOKMÄSSAN: ”Assads regim i Syrien kommer att överleva ” (26 september 2014)
ALMEDALEN: Flyktingströmmar och nya kartor – Syrienkriget och konsekvenser för regionen (4 juli 2014)
Häften av de palestinska flyktingar i Syrien på flykt undan inbördeskriget (1 maj 2014)
Syrien på randen till inbördeskrig (nr 1/2012)
På Syriens gator är det ännu tyst (3 februari 2011)
Läs mer om Honduras från Amnesty Press
FN öppnar MR-kontor i Honduras – allt svårare situation för mänskliga rättigheter (14 maj 2015)
Honduras hbt-rörelse i skottlinjen (nr 4/2014)
»Det är som ett lågintensivt krig« – Bertha Cáceres har gått under jorden i Honduras (17 december 2013)
Honduras: ”Ny poliskår och försvarsmakt stor utmaning vid valseger” (9 september 2013)
Maktkampen skärps i Honduras - kuppregimen stänger kritiska medier (1 oktober 2009)
På flykt undan förtrycket i Honduras (14 augusti 2009)
Läs också
Suggested recommendations to States considered in the 22nd round of the Universal Periodic Review, 4-15 May 2015 (Amnesty International 16 april 2015)
reportage | 2015-05-14 Av: Rebecka Bohlin |