Maktkampen skärps i Honduras - kuppregimen stänger kritiska medier

Militären skärper nu greppet över Honduras

Den 28 juni störtades president Manuel Zelaya i Honduras. Kuppmakarna, som leds av Roberto Micheletti, har isolerats internationellt och mött ett starkt motstånd i Honduras. Nu har Micheletti utfärdat undantagslagar, kritiska medier stängs och allt fler personer grips. Amnesty Press har besökt Honduras.

Alba Ochoa.

Alba Ochoa är en livsglad person som fram tills nyligen var kassör på ett råd som representerar kvinnorna i alla Honduras kooperativ, vilket stöds av svenska biståndsorganisationen Kooperation utan Gränser. Hennes liv tog en dramatisk vändning en dag i somras efter statskuppen som ägde rum i Honduras den 28 juni. När Alba Ochoa fick reda på att militären höll på att kväsa den dagliga demonstrationen mot statskuppen skyndade hon till platsen för att dokumentera händelserna med sin videokamera. När hon kom dit fanns ungefär 300 kravallpoliser och soldater på plats. De hade gripit en grupp demonstranter. Då började plötsligt en soldat slå en ung man med ett järnrör trots att han inte gjort något motstånd.
- Slå honom inte, skrek jag då, berättar Alba. Då ropade en soldat ”få tyst på kärringen, hon har filmat alldeles för länge” och så började de misshandla mig med batongen.
Sedan tvingades gruppen iväg till parkeringen utanför kongressen där de slängdes ner på marken. När en polis försökte beslagta Albas kamera vägrade hon eftersom bevisen på vad som hade hänt fanns där.
- Då började två poliser slå mig i ansiktet, på ryggen och benen, minns Alba Ochoa. De slog mig med knytnävarna och med batonger.
Under hot fördes de gripna till en militärbas där de hölls i flera timmar.
- Soldaterna skrek att de skulle strypa oss och kallade oss för hundar, kommunister och för andra skällsord, berättar Alba.

Jhonny Lagos.

I häktningsförhandlingen några dagar senare blev hon villkorligt frigiven. Då hade hon varit anhållen i nästan 30 timmar utan att få träffa en advokat. Häktescellerna på polisstationen dit gruppen slutligen fördes var överbelastade och smutsiga. Vid ett tillfälle exploderade en tårgasbomb utanför cellerna, vilket gav dem andningsbesvär. Polisen hävdade att det var en olyckshändelse.
Alba Ochoas historia är inte unik. Den Interamerikanska Kommissionen för Mänskliga Rättigheter konstaterade under sitt besök i augusti att en rad grundläggande fri- och rättigheter inskränkts under och efter statskuppen. Förutom att minst fem personer har dödats, tenderar polis och militär att använda övervåld i samband med demonstrationerna. Människor grips godtyckligt och informationsflödet hindras av politiska skäl. Under de senaste månaderna har medborgarnas rörelse- och mötesfrihet begränsats genom att militären satt upp spärrar och infört plötsliga utegångsförbud. Tusentals människor har gripits, häktningsförhållandena har varit miserabla och de fängslade har utsatts för grymma och förnedrande metoder.

Brott mot yttrandefriheten har också blivit allt vanligare. Nästan alla medier ägs av landets ekonomiska elit och stödjer därför statskuppen och de facto-regeringen. De få kritiska rösterna utsätts för sabotage och godtyckliga rättsliga processer. Kuppmotståndarna Radio Globo och TV kanalen 36 som kämpat på trots att de regelbundet utsatts för signalstörningar stängdes i slutet a v september av myndigheterna. Hot och förföljelser är vardag för de kritiska journalisterna.
- Jag lever i ögonblicket för jag vet inte om jag kommer leva efter att vi har pratat idag, berättar Jhonny Lagos, chefredaktör på tidningen El Libertador.
En dryg vecka efter intervjun blir tidningens reporter Delmer Membreño kidnappad och torterad av militären. De hotar med att döda Jhonny Lagos och övriga medarbetare om tidningen inte slutar ”ställa till problem”.

Motståndsrörelsen i Honduras växer.

Efter statskuppen har motståndsrörelsen växt sig allt starkare. Många som i början inte brydde sig så mycket om vad som hänt har med tiden sett prov på regimens repression, antingen genom egna erfarenheter eller genom närstående personer. Men kanske ännu viktigare är den klasskamp som släppts upp till ytan.
- Statskuppen gjorde att många medborgare fick upp ögonen för vilka som har den egentliga makten i landet, säger José Javier Acevedo från organisationen CIPRODEH (Centrum för forskning och främjande av mänskliga rättigheter).
Makten i Honduras befinner sig i grova drag i händerna på fem familjer. Dessa kontrollerar allt från den privata sektorn (inklusive massmedia) till rättsväsendet och hela det politiska systemet.
- Ojämlikheten är en cancer för Honduras, menar Bertha Oliva, chef för organisationen COFADEH (Anhörigkommittén för anhållna som försvunnit). Man kan likna det vid en högtryckskastrull som exploderat och nu man vet inte hur man ska lösa problemet.

De två största partierna, Partido Liberal och Partido Nacional, har turats om att sitta i regeringen men oligarkerna har varit lika inflytelserika på båda sidor. Den avsatte presidenten Manuel Zelaya, som själv är liberal, utmanade den ekonomiska elitens monopol och kritiserade öppet deras inflytande i kongress och domstolar. Dessutom närmade han sig vänsterstyrda Venezuela och Nicaragua vilket fick det gamla kommunistspöket att vakna till liv hos överklassen. Korruptionsanklagelser solkade också ner Zelayas rykte. Men när Zelaya började driva frågan om att införa en konstituerande församling som skulle ha till uppgift att skriva om författningen blev det droppen som fick bägaren att rinna över för den ekonomiska eliten som såg sin makt hotad. Folket, å andra sidan, satte sitt hopp till att en ny konstitution, skriven av representanter för hela befolkningen, skulle jämna ut klasskillnaderna.

Demonstranter i Tegucigalpa.

Den 21 september kom till allas förvåning Manuel Zelaya tillbaka till Honduras. Han sökte sin tillflykt till Brasiliens ambassad dit hans anhängare vallfärdade för att välkomna honom. Kuppregeringens reaktion blev hård. Polis och militär skingrade massorna med våld, tårgas och andra oidentifierade gaser. Ett 48 timmar långt utegångsförbud infördes och Honduras alla flygplatser och gränser stängdes. Tusentals människor har gripits på godtyckliga grunder, många har skadats och torterats och minst fyra personer har hittills dött.
Dessutom utfärdade de facto-presidenten Roberto Micheletti den 27 september ett dekret i syfte att införa ett 45 dagars långt undantagstillstånd som bland annat begränsar medborgarnas rörelse- och mötesfrihet, ett nattligt utegångsförbud infördes och staten ges rätt att stänga kritiska medier.
- Det behövs internationellt stöd för att en dialog mellan Micheletti och Zelaya ska fungera. Det finns ingen neutral aktör på nationell nivå som skulle kunna agera medlare, menar Miguel Cálix på FN:s utvecklingsprogram UNDP.

Medan kuppanhängarna satsar allt på valet i november kommer Zelayas anhängare bojkotta valet såvida inte presidenten återinsätts. De menar att valet annars genomförs av en illegitim regering och under ojämlika förutsättningar. Men Bertha Oliva menar att lösningen inte bara är att ge tillbaka presidentposten till Zelaya. Folket har som aldrig förr rest sig mot den ekonomiska eliten och kräver nu att bli representerade på alla nivåer i samhället.
- Jag förstår inte hur man kan tala för ett folk när man aldrig har närmat sig det, när man själv aldrig har känt hunger eller inte haft råd att ta sitt barn till ett sjukhus. De fattiga lever under omänskliga förhållanden och jag kan i varje fall aldrig vänja mig vid att se det, avslutar Bertha Oliva.

Text och bild: Åsa Björklund

Bakgrund till kuppen
De facto-regeringen och deras anhängare tar inte ordet statskupp i sina munnar utan talar istället om ”den konstitutionella övergången”.
I korthet hävdar de att den nationella rådgivande opinionsundersökningen som Manuel Zelaya var på väg att genomföra den 28 juni var grund nog för att han skulle ha brutit mot konstitutionen. Opinionsundersökningen handlade om en fjärde valurna skulle finnas i valet i november för att folk skulle kunna rösta för eller emot införandet av en så kallad konstituerande församling, det vill säga ett råd där alla samhällsgrupper är representerade och som har i uppgift att förändra landets konstitution. De hävdar att Zelayas motiv för att vilja ändra författningen var att bli omvald som president.
Enligt konstitutionen kan en president inte sitta mer än en period och ett försök att förändra denna regel innebär att man bryter mot konstitutionen. Opinionsundersökningen kan ju knappast ses som ett sådant brott. Dessutom har de facto-regeringen inte kunnat förklara varför anklagelserna mot Manuel Zelaya inte blev prövade i en rättslig instans utan han istället blev avsatt och utkastad ur landet med våld.
Kuppen har fördömts av bland andra OAS, de amerikanska staternas samarbetsorgan och FN:s generalförsamling.
Åsa Björklund

Läs mer:
Journalists in Honduras: ”They know who we are” Testimony from Marvin Ortiz, a journalist with Radio Globo in Honduras (Amnesty 30 september)

Increased abuses in Honduras given green light by Executive Decree (Amnesty 30 september)

Honduras: Sharp rise in police beatings, mass arrests and harassment of activists (Amnesty 23 september)

Honduras: Photos and testimony of protestors shows extent of police violence (Amnesty 19 augusti)

På flykt undan förtrycket i Honduras (Amnesty Press 14 augusti)