BOKMÄSSAN2016: Martín Caparrós – författaren som vill väcka insikt om den onödiga hungern

Varje dag dör människor för att de inte har tillräckligt att äta. Den argentinske författaren Martín Caparrós förbannar orden ”svält” och ”hunger” och vill med boken ”Hunger” lyfta frågan till en politisk nivå. Amnesty Press träffade Martín Caparrós på Bokmässan.

En mamma i Niger som lyfter upp sitt döda barn, bär honom på ryggen, insvept i ett tyg och lämnar sjukhuset. Scenen, som inleder boken Hunger är outhärdligt smärtsam.
Journalisten och författaren Martín Caparrós är där. Han talar med mamman. Som inte förstår varför sjukhuspersonalen påstår att barnet dött av hunger – han har ju fått mat. Själv har hon låtit bli att äta vissa dagar för att se till att barnen får en portion hirsgröt per dag. Det har funnits mat.

Men inte tillräckligt för att ett barn ska utvecklas hälsosamt.

Så ser världssvälten ut. Den är inte framför allt en katastrof orsakad av en översvämning, krig eller torka: Den är vardag.

Martín Caparrós kommer från Argentina men bor nu i Spaniens huvudstad Madrid. Foto: Rebecka Bohlin

Om detta har Martín Caparrós skrivit sin nästan 800 sidor långa bok Hunger, nyss utkommen på svenska. Han har rest i ett tiotal länder, suttit i timmar med människor på platser dit journalister vanligtvis inte beger sig för att ge hungrande människor röst. Samtidigt förbannar han orden ”svält” och ”hunger”, för att de är begrepp som är så lätta att tömma på innehåll och döljer vad det handlar om: Människor, individer, som tvingas begrava sina barn för att de inte har tillräckligt att äta.

Hunger är mer än ett reportage. Vreden löper som en röd tråd genom boken och håller den samman.

Alla de organisationer och instanser som angriper hunger som ett problem men inte refererar till hungerns orsaker, ordningen som skapar den, ser den som ett politiskt problem, får sig en känga.

Det finns få klassiska svältkatastrofer, konstaterar Martín Caparrós. Ändå är det vad biståndet i hög grad riktas in på. Under de senaste åren har mer än hälften av världens livsmedelsbistånd gått till det Subsahariska Afrika. Av det biståndet riktar sig 80 procent till nödsituationer och inte till långsiktiga projekt.

– En förebyggande satsning för att åstadkomma förändring skulle kunna vara investeringar i jordbruket, att ge den lokala befolkningen medel för att överleva på egen hand. Men världen drivs av en idé att agera på det ovanliga, korrigera misstag och extrema händelser, säger han till Amnesty Press.

På seminariet ”Maten och kapitalet” diskuterade Martín Caparrós med Joris Luyendijk, författare till ”Simma med hajar. En resa mot finansvärlden” under ledning av Ann Ighe (i mitten) från Ord&Bild. Foto: Rebecka Bohlin

Han analyserar FN-dokument som tagits fram för att ta itu med problemet, men aldrig prövats – för att betalningsviljan saknas. Till exempel:

År 2003 startade FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, ”Kampen mot hungern”, ett initiativ i strävan att halvera antalet svältande människor (då drygt 800 miljoner), till 2015. Satsningen hade en prislapp: 24 miljarder dollar per år. Men pengarna kom aldrig.

År 2008 återaktualiserades planen, då hade beloppet som krävdes ökat till 30 miljarder dollar per år. Pengar som inte kom nu heller. FN:s världslivsmedelsprograms budget låg i stället på 6 miljarder dollar per år. År 2011 hade denna budget, som en konsekvens av finanskrisen, sjunkit till 2,8 miljarder.

Världen har åtagit sig att betala, men låter bli.

FAO:s högkvarter i Rom. Foto: Scopritore/Wikipedia

Det handlar inte bara om livsmedelsbistånd. År 1970 åtog sig de utvecklade länderna att lägga minst 0,7 procent av sin BNP på bistånd till fattiga länder, på allmänt humanitärt bistånd. Men tillsammans lyckades de inte ens komma upp i 0,4 procent. 2005 förnyade de sitt löfte – och lyckades komma upp i 0,3 procent.

Martín Caparrós kallar det krokodiltårar från en mänsklighet driven av skuld, vilket räcker till att skicka säckar med spannmål, men inte till att avstå från att tjäna mycket pengar. Inte till att söka en slutgiltig lösning på problemet. Han menar dessutom att föreställningen om att biståndspolitiken leder till att färre människor svälter måste problematiseras.

År 1990 levde 43 procent av befolkningen i utvecklingsländer i extrem fattigdom. De var 1,9 miljarder människor.

20 år senare hade andelen extremt fattiga i utvecklingsländer sjunkit till 22 procent – eller 1,4 miljarder människor, alltså 500 miljoner färre.

Det brukar framhållas som en framgångssaga.

– Men under samma period har många miljoner kineser tagit sig ur extrem fattigdom, på grund av en inhemsk utveckling i en alltmer ojämlik diktatur – men som är mycket rikare. Nästan hela minskningen av fattigdomen skedde i Kina, ett land där de internationella organen inte hade det minsta inflytande. Vilket inte hindrar dem från att ta åt sig äran.

I Hunger påstår Martín Caparrós att världen har ekonomi, kapacitet och tekniska möjligheter att stoppa hungern. Anledningen att det inte sker är politisk.

– Hur i helvete kan vi leva, medvetna om att detta händer? Den främsta karaktäristiken för hunger är att den händer andra. Det händer inte oss, inte här. Det mest okomplicerade är alltså att inte tänka på det. Men om du är medveten, hur ska du kunna leva med den vetskapen? Jag tänker att det enda sättet att förändra är att ta in att det ÄR vårt problem och att vi behöver göra något åt det, kräva att politikerna tar sig an frågan, förklarar han.

Martín Caparrós i samtal med prästen Gunilla Hallonsten på scenen ”Se människan” Foto: Rebecka Bohlin

Religion spelar en roll i att konservera problemet, förklarar han i ett samtal på mässan med prästen Gunilla Hallonsten:

– Själv är jag ateist, kanske för att jag inte är hungrig? Jag hittade inga hungriga ateister när jag arbetade med boken. Religion kan vara väldigt användbar, för att hålla människor lugna i förhållande till hungerssituationen. Man kan vilja säga att det hjälper dem att stå ut, men när jag frågar: ”Varför har du inte tillräckligt att äta?” får jag svaret: ”Jag vet inte, Gud vet bättre” etcetera. Och när jag frågar: ”Hur ska du lösa problemet?” är svaret: ”Jag vet inte, Gud ska leda mig”. När du är i en omöjlig situation är det en utväg att tänka att det finns en högre makt som styr och som ska ta dig ur situationen. Men i vissa fall hindrar det dig från att handla – och det gör skada för hungriga människor.

I sin bok ställer Martín Caparrós frågan till många av dem han intervjuar: ”Varför finns fattigdom och rikedom i världen?” När Amnesty Press träffar honom på Bokmässan i Göteborg bollas frågan tillbaka till honom själv. Har han, efter arbetet med boken, ett svar?

”Hunger” har översatts till närmare 30 språk. Här signerar Martín Caparrós ett exemplar. Foto: Rebecka Bohlin

– Har jag det? Ja, jag har ju studerat historia och ser att det finns historiska förklaringar till hur rikedom ackumuleras och kolonialismens plundringar spelar roll. Men frågan som intresserar mig är varför vi står ut med klyftorna som de ser ut idag. Vi lever i en kultur som beundrar de som har mycket – utan att tänka på vad det betyder; att det är onaturligt. Jag tror att det kan finnas epoker då detta framstår som onaturligt. Men svaret på frågan måste vara: Klyftorna finns, för att många miljoner människor accepterar dem.

Flera gånger när Martín Caparrós gör intervjuer med människor som inte har tillräckligt att äta frågar han vad de skulle önska sig om det kom en trollkarl som kunde ge dem vad som helst. Jag läser i boken om Aisha, som tänker efter och svarar:

– Jag skulle vilja ha en ko som gav mycket mjölk. Om jag sålde lite mjölk skulle jag kunna köpa ingredienser till friterade bröd som jag skulle kunna sälja på marknaden och med det skulle jag klara mig någorlunda.
– Men jag menar att trollkarlen skulle kunna ge dig vad som helst, allt du kan önska dig.
– Vad som helst?
– Ja, du skulle få önska dig vad du ville.
– Två kor?
Hon sa det i en viskning, och förklarade.
– Med två skulle jag aldrig mer vara hungrig.

Det var så lite, tänkte Martin Caparrós först. Men det var så mycket.

Själv önskar sig Martin Caparrós ingenting från en trollkarl:
– Jag skulle i så fall önska att trollkarlen försvann. Jag hatar situationer som det krävs en trollkarl för att lösa, jag tycker att vi ska ta itu med problemen själva, tillsammans.

Rebecka Bohlin

I Sverige ges ”Hunger” ut av Natur&Kultur. Foto: Natur och Kultur

Fakta/ Mat är en mänsklig rättighet

• Svält och hunger-relaterade sjukdomar är kanske det brott mot de mänskliga rättigheterna som drabbar allra flest människor i världen. Artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård…”

• Det finns omkring 800–900 miljoner människor (sifferuppgifterna varierar) som lider av hunger varje dag.

• 23 miljoner barn under 12 år i Afrika går hungriga till skolan varje dag. Och 38 miljoner barn går inte ens till skolan.

• Livsmedlen som ges i bistånd utgör 0,015 procent av det som konsumeras i världen.

• Hunger ges i Sverige ut av Natur & Kultur och är en översättning från spanska. Originalets titel: El Hambre, utgavs 2014. Boken har översätts till närmare 30 språk.

Amnesty Press på bokmässan

BOKMÄSSAN2016: Ett dystert jubileum – Dawit Isaak fängslad i femton år (26 september 2016)

BOKMÄSSAN2016: Mässan ”yrvaken” i frågan om Nya Tider

BOKMÄSSAN2016: ”Tiden har stannat i Syrien”

BOKMÄSSAN2016: ”Medlemsstaterna i EU har i princip gjort allting fel” (24 september 2016)