Ryskt filmfokus i Göteborg

Med ett brett utbud av allt från politiska dokumentärer till humoristisk spelfilm drog det ryska temat till sig ett stort intresse från publiken då Göteborgs filmfestival arrangerades för 37:e gången.

The Condemned Foto: Göteborgs filmfestival

– Lenin ska ha sagt att ”Av alla våra konstarter är filmen den viktigaste”. Bolsjevikerna insåg filmens potential för att göra propaganda för det nya systemet, berättar filmvetaren Sanjin Pejkovic under en pedagogisk exposé över den sovjetiska filmhistorien.

Och visst är filmen ett kraftfullt medium – under veckan i Göteborg tränger bilderna in i medvetandet, intryck smälts och historier som initialt känns lågmälda dröjer sig kvar och fortsätter att verka också långt efter att eftertexterna har slutat att rulla.

Årets filmfestival i Göteborg drog till sig 35 537 besökare och genererade 135 622 sålda biljetter. Foto: Vera Häggblom

Ett sådant exempel är dokumentären The Condemned, som skildrar livet innanför murarna till fängelse nummer 56. Här – djupt inne i Ryssland, i en skog stor som Tyskland och beläget sju timmars körning ifrån närmaste stad - sitter många av de fångar som fick sina dödsstraff omvandlade till livstid i samband med att Ryssland avskaffades dödsstraffet 1996. Då skärptes villkoren för de livstidsintagna, vilket innebär att vissa av fångarna hålls isolerade upp till 23 timmar om dygnet och att de inte tillåts ligga ned under dagtid.

På fängelseområdet lever fångarna och vakterna i ett eget mikrokosmos och åskådaren får möta personer som den lätt förståndshandikappade Maxim som väntar besök från sin mamma, Timur som citerar grekiska filosofer och Mikhail som säljer sexuella tjänster till sina medfångar i utbyte mot cigaretter, te och chokladpraliner.

– Det är inte svårt att döda en människa men det är svårt att leva med det, säger Maxim stillsamt.

Fängelsechefen, som själv har tjänstgjort ett år längre än livstidsstraffet på 25 år, har dock en mer krass syn på fångarnas känslor:

– Under mina 26 år här har jag inte tyckt synd om en enda av de som sitter fängslade, för jag har sett dem i ögonen och vet vad de har gjort, säger han och beklagar att dödsstraffet inte längre finns kvar.

Pipeline. Foto: Göteborgs filmfestival

En annan dokumentär som visar snarare än berättar än Pipeline (Truba) av den framstående regissören Vitalij Manskij. Under två timmar utan bakgrundskommentarer tar kameran med publiken på en resa längs gasledningen som löper från västra Sibirien till Västeuropa. På vägen skildras vitt skilda verkligheter: ursprungsbefolkningen nenetserna, vars fiske har förstörts av gasutvinningen, en ortodox präst som får kalla handen då han med sin speciella kyrkotågvagn åker ut för att frälsa människor i obygden och en stillsam äldre man som arbetar med att byta ut tomma gasbehållare i Tyskland för att efter arbetsdagens slut sätta sig och spela krigsspel.

Regissören Vitalij Manskij har följt gasledningen från Sibirien till Västeuropa i dokumentären Pipeline. Foto: Vera Häggblom

Trots de stora skillnaderna mellan de sju länder som gasledningen löper igenom hittar regissören Manskij, som besöker filmfestivalen, dock en gemensam nämnare för människorna han mötte under färden:

– Filmen handlar om en resa från en värld till en annan, men det är inte en resa från en ond värld till en god – båda är dåliga. Folk är varken lyckliga här eller där, säger han och drar lite på smilbanden.

Enligt Manskij är det många av filmerna som visas i Göteborg som inte skulle kunna visas i Ryssland idag med tanke på det politiska klimatet. Det är det ryska kulturministeriet som är ansvarigt för distributionsrättigheterna och ofta också finansieringen av filmerna:

– Idag utvecklar filmmakare i Ryssland ett slags självcensur för att kunna visa sina filmer, menar Vitalij Manskij.

Två filmskapare som dock till slut har lyckats få distributionsrättigheter för sin debutfilm Winter Journey (Zimny Put), trots att filmen kretsar kring ett i Ryssland så kontroversiellt tema som en homosexuell relation, är Liubov Lvova och Sergej Tamarajev. Via Skypelänk från Moskva motsätter sig dock paret pressens beskrivning av filmen som ett gaydrama:

– Vi började arbeta med filmen långt innan de nya lagarna (lagarna ”mot propaganda av icke-traditionella sexuella relationer”) kom. Vad vi försökte fokusera på var snarare konsten än politisk aktivism – huvudkaraktären Erik är homosexuell för att understryka ensamheten, som är det tema filmen kretsar kring, säger Sergej Tamarajev.

Evgenij Tkachuk i Winter Journey. Foto: Göteborgs filmfestival

I Winter Journey korsas operastudenten Eriks väg av en slump med den råe, hemlöse Lyokhas (Evgenij Tkachuk), och ett särskilt förhållande utvecklas dem emellan. Schuberts Winterreise, som Erik förbereder sig för att sjunga under en viktig audition, går som ett bakgrundstema i filmen. Att Schubert själv var döende i syfilis då han skrev musikstycket märks genom de dova tonerna som förstärker känslan av melankoli och utsatthet i en ensam värld som utspelar sig på Moskvas gator.

Erik spelas av Alexej Frandetti, som kommer till intervjun med Amnesty Press iklädd en stark närvaro och dödskalletröja. Liksom Erik är Frandetti själv musikbegåvad, och använder musiken för att komma vidare då han stöter på svårigheter inom skådespeleriet:

– Jag fick rådet av min lärare att hitta rätt musikstycke för varje scen, varje tagning som känns svår. Det är ett av de viktigaste råd jag har fått i mitt liv, säger Alexej Frandetti, som uppträdde i Madame Butterfly redan som fyraåring.

Sin motspelare i Winter Journey, Evgenij Tkachuk, som spelar Lyokha, lärde han känna för tio år sedan då de båda studerade skådespeleri. De båda aktörerna hade dock väldigt olika sätt att ta sig an rollerna på:

– Evgenij är som ett djur, han har en sådan naturlig begåvning. Men han var svår att umgås med under inspelningen, för då var han inte längre Evgenij, utan han levde rollen som Lyokha dygnet runt. Själv gick jag ut och in ur rollen ganska snabbt, berättar Alexej Frandetti.

Alexej Frandetti spelar huvudrollen i Winter Journey. Foto: Vera Häggblom

Gällande konsekvenserna av att ha spelat en homosexuell karaktär för den fortsatta karriären som rysk skådespelare, menar Frandetti att han redan har fått ett erbjudande om att spela en hårdkokt kriminell i en TV-serie som kommer spelas in i Riga:

– Så det verkar inte ha inverkat negativt på det viset.

Ett hot har han dock fått ta emot via Facebook, då en av Evgenijs tidigare kurskamrater från universitetet uppmanade dem att ”sluta göra pedofilfilm”, vilket är intressant då hbt-motståndare i Ryssland allt som oftast försöker basunera ut en koppling mellan homosexualitet och pedofili.

Angående det politiska läget i landet låter också den i övrigt energisprudlande Alexej Frandetti ganska uppgiven:

– Tyvärr tror jag att vi kan visa filmer som Winter Journey på tusentals biografer och fortsätta demonstrera på Bolotnajatorget, men det fungerar ändå inte. Och det är nästan ändå värre att makthavarna säger ”Vi låter er hållas, men vi bryr oss inte”.

Winter Journey kommer att ha premiär i Ryssland ungefär samtidigt som Vinter-OS i Sotji inleds men Alexej Frandetti säger att han tror att filmen kan användas som ett sätt för politikerna att visa upp en putsad fasad för omvärlden:

– Det är som att de vill säga ”Titta, vi har gayfilm i Ryssland och vi dödar inga hundar på gatorna i Sotji”, säger Alexej Frandetti.

Putin’s Games. Foto: Göteborgs filmfestival

Den högaktuella dokumentären Putin´s Games av regissören Alexander Gentelev fokuserar just på att riva av fernissan på Putins mastodontprojekt i Sotji. Här exponeras den smutsiga baksidan av hur Rysslands starke man har lyckats landa ett Vinter-OS i den subtropiska kurorten, med allt vad det har inneburit av korruption, vräkningar av lokalbefolkningen och miljöförstöring.

Pussy versus Putin. Foto: Göteborgs filmfestival

En annan Putinkritisk dokumentär är Pussy versus Putin där regissörskollektivet Gogol’s Wives genom att närgånget följa medlemmarna i Pussy Riot både före, under och efter det omtalade uppträdandet i Frälsarkatedralen vintern 2012, lyfter fram kopplingen som vuxit fram mellan den ortodoxa kyrkan och staten under Putins tid vid makten.

– Katedralen står för en blandning av stora pengar och stor makt i Ryssland och den politiska makten vill gärna associeras med kyrkan, säger Vasilij, som utgör en del av Gogol’s Wives.

– Det mest extrema exemplet är nog den kyrka i Ryssland dit människor kan gå för att bli välsignade av Putins ikon, där vatten ibland rinner ur ikonens ögon, tillägger Taisia från samma regissörskollektiv vid ett fullsatt seminarium på Pustervik där delar ur publiken applåderar så fort ordet anarki nämns.

Det är intressant att notera att majoriteten av de ryska filmerna har blivit helt utsålda inför visningarna, och det gäller såväl de politiska dokumentärerna som spelfilmer som The Geographer Drank His Globe Away (Geograf Globus Propil), vilken med sin svarta humor också har blivit väldigt populär i Ryssland och där ryska talas lika flitigt som svenska i biljettkön inför visningen på biograf Aftonstjärnan.

Regissörskollektivet Gogol’s Wives ligger bakom dokumentären Pussy versus Putin. Foto: Vera Häggblom

Vad populariteten beror på är svårt att svara på men kanske är det som Pipeline-regissören Vitalij Manskij säger med ett illmarigt leende:

– I verkligheten lever vi i Ryssland i en mer komplicerad värld än den ni lever i, men det skapar åtminstone en fantastisk grogrund för att göra intressant film i.

Text: Vera Häggblom