Vart går Argentina?

I december 2015 tillträdde den högerliberale ingenjören och affärsmannen Mauricio Macri presidentposten i Argentina. I en intervju inför valet sade Macri att ”med mig vid makten kommer det bli ett slut på arbeten som har med mänskliga rättigheter att göra”. I Argentina växer nu oron för att hans regering håller på att uppfylla detta vallöfte. Urfolksledaren Milagro Sala sitter i häkte sedan i januari 2016.

reportage | 2017-03-01
Av: Clara Lee Lundberg
Även publicerad i AmnestyPress #1/2017

Lucia García Itzigsohn är aktiv i HIJOS. Foto: Julia Peirone

Det är en solig försommardag i Buenos Aires i början av december 2016. På det mytomspunna torget Plaza de Mayo, där mödrarna till några av de drygt 30 000 personer som försvann och mördades under militärdiktaturen (1976–83) demonstrerade varje torsdag från 1980-talet till början av 2000-talet, står turister och fotograferar presidentpalatset Casa Rosada.

I ett av torgets hörn finns ett slags minnesmärke med banderoller som kräver upprättelse för de soldater som kämpade i Falklandskriget år 1982 och bredvid banderollerna några bleknade argentinska flaggor som rör sig långsamt i den svaga brisen.

Jag har stämt träff med människorättsaktivisten, journalisten och feministen Lucía García Itzigsohn från grannstaden La Plata. Hon är sedan många år tillbaka aktiv i HIJOS, som är en organisation för barn till föräldrar som försvann, torterades eller mördades under Argentinas senaste militärdiktatur. När jag frågar henne hur hon upplever att arbetet med mänskliga rättigheter har påverkats av regeringsbytet ser hon bekymrad ut:

– Det har både försämrats och försvårats på många olika plan. För mig personligen, som just nu driver en rättsprocess för att få upprättelse för mina försvunna och mördade föräldrar, har till exempel avskaffandet av stödprogrammet Ochoa stor betydelse.

Programmet har dels erbjudit psykologiskt stöd till personer som är målsägande eller lämnar vittnesmål i rättsprocesser som rör brott som begicks under militärdiktaturen. Programmet har dessutom utbildat domare och advokater.

– Även ett annat statligt stödprogram, där advokater kan erbjuda sina tjänster gratis till personer som driver rättsfall som rör brott mot mänskliga rättigheter och som inte har råd att betala advokatkostnader, har tagits bort, säger Lucía García Itzigsohn.

Jorge Videla tar över makten 1976. Han dömdes 22 december 2010 till livstids fängelse. Videla avled 2013. Foto: www.mendoza.gov.ar/Wikimedia

Det var under Néstor Kirchners tid som president under åren 2003–2007 som amnestilagar för militärer avskaffades och en sanningskommission inrättades för att på allvar ta itu med de brott som begicks av den argentinska staten under militärdiktaturen. Juntaledare som Jorge Videla och Reynaldo Bignone var bland de militärer som trots hög ålder dömdes till hårda fängelsestraff.

Att den nuvarande regeringen har en annan inställning till dessa brott blev tydligt när kultursekreteraren Darío Eduardo Lopérfido, som senare tvingades avgå, uttalade sig om antalet försvunna under diktaturåren 1976–1983.

– Det värsta var när han på ett väldigt grovt och okänsligt sätt sade att han tvivlar på om det verkligen var 30 000 personer som försvann och att det inte spelar så stor roll hur många det var. Dessutom pågår det just nu en diskussion om man ska ta bort den 24 mars som helgdag, den dag som militärkuppen genomfördes 1976 och som Kirchner-regeringen gjorde till helgdag för att markera hur viktigt det är att vi minns det som hände, säger Lucía García Itzigsohn.

Några veckor innan vår intervju reste Lucia García Itzigsohn till provinsen Jujuy för att besöka politikern och urfolksledaren Milagro Sala, som greps i samband med en protestaktion och sitter häktad på oklara grunder sedan i januari 2016. Hennes fall har uppmärksammats av Amnesty International som kräver att hon friges.

Urfolksledaren Milagro Sala har suttit i häkte sedan i januari 2016. Amnesty betraktar henne som samvetsfånge. Foto: Romina Santarelli/Wikimedia

FN:s arbetsgrupp för godtyckliga fängslanden och IAHCR, den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har tagit upp hennes fall men hittills har den argentinska regeringen inte reagerat och Milagro Sala sitter kvar i häkte.

– Det är uppenbart att det är politiska motiv som ligger bakom häktningen av Milagro Sala. Det finns visserligen en rad anklagelser mot henne, bland annat gällande korruption, och jag kan inte med säkerhet säga att hon är helt oskyldig. Men att det är på grund av hennes politiska engagemang och aktivism som hon är fängslad, det är jag övertygad om, säger Lucia García Itzigsohn.

En annan person som engagerat sig i fallet Milagro Sala och som även han nyligen har besökt henne i häktet är advokaten Gaston Chillier. Han är verkställande direktör för den icke-statliga organisationen Cels (Centro de Estudios Legales y Sociales) som har arbetat med mänskliga rättigheter i Argentina sedan den startades år 1979.

Under de första femton åren arbetade Cels främst med brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts under militärdiktaturen, men från mitten av 1990-talet har organisationen ett bredare fokus där även polisvåld, yttrandefrihet och frågor som rör ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är en del av agendan.

Gaston Chillier har mött president Macri. Foto: Julia Peirone

– För oss som jobbar med mänskliga rättigheter är det tydligt att den nuvarande regeringen inte har den frågan som fokus, säger Gaston Chillier. Ett bra exempel är när vi på Cels tillsammans med Madres y Abuelas de Plaza de Mayo (Mödrar och mormödrar från Plaza de Mayo) bad om att få ett möte med presidenten för att prata om viktiga frågor som oroar oss. Hans första svar var att avböja och skicka oss till en person som vid det tillfället inte ens var sekreterare för mänskliga rättigheter.

När USA:s dåvarande president Barack Obama kom på statsbesök i mars 2016 bad han uttryckligen om att antingen få besöka ESMA, det tidigare tortyrcentret som nu är kulturcenter, eller Parque de la Memoria (minnespark) och att få träffa Mödrar och mormödrar från Plaza de Mayo.

– Då ändrades allt plötsligt och från en dag till en annan fick vi plötsligt ett möte med president Macri. Under det mötet upplevde jag en blandning av distans och fientlighet från hans sida. När vi tog upp fallet med Milagro Sala reste han sig upp och lämnade mötet, berättar Gaston Chillier.

Mauricio Macri är president sedan 2015. Foto: Casa Rosada

Regeringens ekonomiska politik med sparpaket och massuppsägningar har även lett till ökad fattigdom, vilket i sin tur har bidragit till större sociala orättvisor och en växande desperation bland de svagaste samhällsgrupperna.

Under år 2016 har flera fall av polisbrutalitet, i några fall dödligt våld, uppmärksammats både av medier och människorättsorganisationer i Argentina. Den polisiära närvaron och repressionen vid det årliga feministmötet Encuentro Nacional de Mujeres i staden Rosario och fallet med de två unga killarna Ivan och Ezequiel från kåkstaden Villa 21 som blev misshandlade och torterade av ett tiotal beväpnade poliser, är två exempel på det som många uppfattar som en del av en hårdare säkerhetspolitik.

– Under de tolv år som Kirchner-regeringen styrde fanns det en uttalad strategi att polisen som är med vid demonstrationer skulle vara obeväpnad och endast ha batonger. Så är det inte längre. Jag upplever att det offentliga utrymmet har blivit osäkrare för framförallt mörkhyade ungdomar från fattiga områden. De förföljs, förtrycks och i vissa extrema fall skjuts till döds av polisen i det som kallas ”gatillo facil” – det vill säga när poliser gör sig skyldiga till misshandel eller mord men hävdar att de sköt i självförsvar eller att det var en olycka, säger Lucia García Itzigsohn.

Att polis och militär har fått större handlingsutrymme, bland annat för att bekämpa drogkarteller och organiserad brottslighet, kan också leda till ökade polisiära repressalier av oskyldiga. Detta exemplifierades bara någon månad efter att Macri tagit över som landets president:

– Det var ett brutalt övergrepp från polisen och militärens sida när de gick in i kåkstaden Villa 1-11-14 och sköt med gummikulor mot barn och ungdomar som övade murga inför karnevalen. Säkerhetsministerns automatiska reaktion var att försvara militärens aktion, vilket visar på en tillbakagång när det gäller medborgerliga rättigheter och en ovilja att ta itu med rättsfall där polis och militär anklagas för brott, berättar Gaston Chillier.

Polisvåld och repressalier fanns ju även under åren med Kirchner-regeringarna, säger han men han pekar på att det har skett en stor attitydförändring när det gäller hur man positionerar sig i fall som rör statligt våld:
– Den här regeringen uppmuntrar och stöttar en hårdare säkerhetspolitik och visar ointresse när det får så här allvarliga följder för medborgarna.

Kärlek ja, Nej till Macri är budskapet på denna aktion. Foto: Julia Peirone

En särskilt utsatt grupp i det argentinska samhället som de senaste åren har lyckats vinna flera viktiga strider, såsom lagen om samkönat äktenskap, adoption och könskorrigering utan prövning, är hbtqi-gruppen.

På den kombinerade picnicen och politiska aktionen Amor si, Macri no (Kärlek ja, Macri, nej) i parken Centenario träffar jag transaktivisterna Violeta Alegre och Lara Maria Bertolini. De är kritiska till Mauricio Macris regering och oroliga för att deras nyvunna rättigheter ska inskränkas.

Transaktivisten Violeta Alegre är orolig över att de rättigheter som har vunnits är i fara. Foto: Julia Peirone

– Vi är här idag för att visa vårt motstånd mot regeringens nyliberala politik. Nedskärningar i den offentliga sektorn och indragna statliga program drabbar oss transpersoner särskilt hårt eftersom vi redan är en utsatt grupp, säger Violeta Alegre.

Vännen och kollegan Lara Maria Bertolini berättar att hennes transvänner som är prostituerade och i många fall immigranter upplever att de nu blir diskriminerade och förföljda av poliser i större utsträckning. Hon nämner också lagen Cupo Laboral Trans som finns i provinsen Buenos Aires och som innebär att minst en procent av alla statliga jobb ska erbjudas till transpersoner.

– Häromdagen sade guvernören för Buenos Aires att det finns 600 000 statliga jobb i vår provins, och då frågade vi: var är de 6 000 anställningar som är reserverade för oss? Den här lagen finns men den omsätts inte i praktiken. Men vi ger inte upp, vi tänker inte tillåta att de tar ifrån oss de rättigheter vi har kämpat så hårt för att få, säger hon med eftertryck.

Text: Clara Lee Lundberg
[email protected]

Foto: Julia Peirone
[email protected]

Fakta/Argentina
Huvudstad: Buenos Aires.
Politik: Militärdiktatur 1976–1983. I krig med Storbritannien 1982 om kontrollen över Falklandsöarna (Malvinas). Peronisterna hade presidentposten genom Néstor Kirchner (2003–2007) och Cristina Kirchner (2007–2015) men i november 2015 vann högerliberale Mauricio Macri presidentvalet.

Yta: 2 780 400 km 2. (Sverige 449 964 km 2)
Befolkning: 43,5 miljoner.

DESSUTOM

Läs också Fatta Pennan där Milagro Sala är ett av fallen

Läs mer från Amnesty Press om Argentina

ÅRSMÖTE2016: ”Jag är ett av Argentinas försvunna barn” (17 maj 2016)

”Perón eller döden” - starkt drama om Argentinas mörkaste år (11 oktober 2013)

15 dömda till livstids fängelse för brott under ”det smutsiga kriget” under militärregimen (22 december 2010)

Marinofficer utlämnas från Spanien (2 april 2008)

På besök i helvetets korridorer (27 december 2007)

Tortyrcentralen blir museum i Argentina (nummer 1/2006)

"Försvunna" från Argentinas smutsiga krig hittade i gravar (7 maj 2003)

Mariano – ett av Argentinas försvunna barn (10 februari 2003)