Mästerlig Ken Loach-film

filmer | 2008-08-21

It’s a free world
Regi: Ken Loach
Land: Storbritannien

Den brittiske regissören Ken Loach är tillbaka med en ny film. På ett kusligt realistiskt sätt skildrar han handeln med billig arbetskraft i dagens Europa. Kierston Wareing är mycket övertygande i huvudrollen.

Det här är en mycket obehaglig film, om en mycket obehaglig företeelse. Och den är fullständigt lysande. Kommer ni ihåg den danska filmen Pusher? En gastkramande historia om en knarklangare i Köpenhamn som dundrade fram genom veckans alla dagar i desperat jakt på pengar för sina knarkaffärer. Suget efter knark och snabba pengar var så realistiskt beskrivet att jag minns hur jag kände mig fysiskt illamående.

Samma starka obehagskänsla infinner sig återigen hos mig när jag ser It’s a free world. Man vet att någonting kommer att gå fel, man märker att många saker redan är fel och man vill egentligen inte veta mer. Men det här är alldeles för bra för att man ska sluta titta.

Den väldigt brittiska Angie, formidabelt spelad av Kierston Wareing, arbetar på ett rekryteringsföretag som turnérar runt i Europa på jakt efter billig arbetskraft. Hennes chef som på fyllan gillar att nypa Angie i stjärten, ger henne sparken när hon säger ifrån. Driven av revanschlust öppnar Angie tillsammans med sin kompis Rose (Juliet Ellis) ett eget rekryteringsföretag inom samma näring, som vänder sig till brittiska företag som behöver billig arbetskraft på daglig basis. Arbetskraften utgörs av flyktingar och migranter, gärna papperslösa, som mer eller mindre lever sina liv gömda på Londons bakgårdar. De håller käften och ställer inte några krav, något som både Angie och kunderna uppskattar.

Parallellt med den sakta men säkert ”blomstrande verksamheten” (egentligen en gravt missvisande metafor i sammanhanget), har Angie som ensamstående mamma stora problem med att få vardagslivet att fungera. Sonens känsla av övergivenhet tar sig uttryck i slagsmål på skolgården, Angies föräldrar gillar inte utvecklingen av vare sig Angies person eller hur sonen har det och slutligen börjar också kollegan Rose att ifrågasätta Angies skrupelfria metoder.

Tiden hinner så småningom obönhörligen ikapp Angie och den rättvisa som aldrig kan skipas av samhället när man lever utanför lagen måste även den utkrävas på Londons bakgårdar. Och det innebär en allt annat än trevlig upplevelse för den som i någon annans ögon har gjort fel.

Manuset, som är skrivet av Paul Laverty, är fantastiskt, fotot är så där bra så att man nästan inte tänker på det alls. Och dialogerna är utsökta, brittiskt bitska, och ofta vulgära. Och Loach vet hur man dramaturgiskt gör för att få det att knyta sig i magen på åskådaren. Som i scenen när Angie tittar på våldsfilm tillsammans med den alldeles för unge sonen i det nattsvarta vardagsrummet, då det plötsligt knackar på dörren. Då vill man bara blunda. För att det är så bra.

En ytterligare intressant sida av It’s a free world är det sätt som Angie porträtteras på. Sällan har jag upplevt att en kvinnlig huvudrollsinnehavare tillåtits vara mer bad-guy än så här. Och det sätt som Kierston Wareing låter Angie använda sin trashiga sexighet på för att utnyttja de redan utnyttjade migranterna, vittnar om en fulländning i skådespeleri. Och en bra lektion i jämställdhet också, om än i en negativ form.

Benämningen socialrealism har under senare år utvecklats till något av ett skällsord, ”diskbänksrealism” kallar vissa det för. Och att visa upp världen precis så ful och smutsig som den är, helt utan smink och feel-good slut är det inte många regissörer eller filmbolag som är intresserade av att ge sig in på. Men det är tur att någon vågar göra det. Ett förslag skulle kunna vara att införa en ny genrebenämning genom att kalla dessa filmer för ”Ken Loach-realism”. För Ken Loach är den ohotade mästaren i ämnet.

Ken Loach har i flera tidigare filmer beskrivit rättsliga missförhållanden för flyktingar och migranter i Storbritannien och i andra länder i världen. Genom It’s a free world kritiserar han återigen den brittiska regeringen för dess flathet i att leva upp till de löften som utlovats för att stärka de fackliga rättigheterna för inhyrd arbetskraft. Och visst tycks han ha fog i sin kritik då det senaste labour-förslaget, som lades fram i januari 2008, bordlades två månader senare på grund av ”tidsbrist”.

Av: Fredrik Mattsson

Läs mer:

Papperslösa är Sveriges rättslösa arbetskraft

filmer | 2008-08-21