Syrien på randen till inbördeskrig

Homs den 27 oktober 2011. Vid beskjutning från regimens stridsvagnar
uppgavs 25 personer ha dödats. Foto: __Alp Arslan / Demotix/AI

I mars är det ett år sedan de första protesterna mot Bashar al-Assads regim hölls i Daraa. Regimen sitter kvar vid makten utmanad av en splittrad opposition och en växande väpnad rebellrörelse. Aron Lund analyserar den osäkra framtiden för Syrien.

När detta skrivs den 15 februari fortsätter de hårda striderna i Syriens tredje största stad, Homs, där hundratals människor har dödats de senaste veckorna. Våldsamheter har blossat upp även i Hama och flera Damaskusförorter och på landsbygden runt Homs, Hama och Aleppo har beväpnad opposition tagit över flera byar. Syrien tycks stå inför ett inbördeskrig.
Sedan revolutionsutbrottet i mars 2011 har närmare 7 000 människor dödats och 20 000 har flytt landet men president Bashar al-Assad har suttit kvar, stödd på en mäktig och till synes enad militärapparat.
Hoppet om att krisläget skulle tvinga fram sprickor i makteliten har hittills inte infriats. Smärre avhopp har visserligen skett och tusentals meniga soldater har deserterat – särskilt det senaste halvåret – men regimens elittrupper och politiska ledning har i stort sett förblivit intakta. Det är denna desperata situation som gör att upproret börjat militariseras.

En viktig orsak är att Bashar al-Assad fortfarande kan förlita sig på en rätt betydande folklig bas. Det rör sig inte bara om de miljoner offentliganställda och medlemmar i Baathpartiet som är knutna till staten. Minst lika viktigt är att Syrien är ett religiöst splittrat land, där de konfessionella klyftorna ständigt spökar bakom den världsliga politiken.

Sedan 1960-talet kontrolleras militärregimen av en grupp familjer ur den alawitiska minoriteten, en dryg tiondel av befolkningen, som under historiens lopp förföljts av den sunnimuslimska majoriteten. Först efter Baathpartiets maktövertagande 1963 lyckades alawiterna förbättra sin ställning, medan sunnimuslimer i sin tur trängdes ut från maktapparatens högre nivåer. De religiösa relationerna har blivit mycket infekterade och de flesta alawiter är rädda för vad som ska hända med dem efter regimens fall.

Många kristna, vilka utgör cirka en tiondel av befolkningen, liksom druser och ismailiter, tillsammans några procent, är lika oroliga för ett islamistiskt maktövertagande eller ett inbördeskrig. De blodiga utrensningarna av Iraks kristna efter baathdiktaturens störtande 2003 finns i färskt minne. I väster erbjuder Libanon ytterligare ett avskräckande exempel, med det för-ödande inbördeskriget som pågick 1975–90. De islamistiska valframgångarna i Egypten efter 2011 års revolution spär på nervositeten.

Oron för ett maktvakuum förvärras av att den syriska oppositionen ännu inte har lyckats presentera något trovärdigt alternativ till diktaturen och att väpnade grupper alltmer börjat ta ledningen. Dissidentrörelsen är sedan tidigare svag och svårt splittrad och de traditionella partierna har bara spelat en begränsad roll under upproret.
— I gatuprotesterna har de ingen roll alls, förklarar »Maryam«, en syrisk aktivist och demonstrant som inte vill att jag ska använda hennes riktiga namn.
— Både den traditionella oppositionen och regimen är chockade över vad som har hänt. De behövde tid för att förstå vad som pågick, att detta är en revolution, och medan de funderade gick folket ut på gatan.

Denna spontana, oorganiserade mobilisering mot diktaturen var å ena sidan mycket effektiv, eftersom den var omöjlig att stoppa med riktade arresteringar och mord. Men en sådan ledarlös och fragmenterad rörelse kan å andra sidan inte ge sig in i förhandlingar om maktöverlämnande, formulera en politisk plattform eller representera oppositionen gentemot omvärlden.

Hittills har försöken att ena den organiserade oppositionen, så att den ska kunna tala med en röst, haft begränsad framgång – inte minst för att nya grupper bildas hela tiden. Med tiden har två löst sammanhållna koalitioner bildats, Syriska nationalrådet (_SNC) och _Nationella koordinationskommittén, men inte heller de drar jämnt sinsemellan. Den största och mest uppmärksammade gruppen, Nationalrådet), flirtar med idén om väpnad kamp och utländsk militärintervention, vilket den mer moderata Koordinationskommittén kategoriskt avvisar.

Skillnaden i attityd avspeglas i de två koalitionernas politiska sammansättning. Nationalrådet består huvudsakligen av exilaktivister, med slagsida mot dels sunnitiska islamister som Muslimska brödraskapet, dels provästliga liberaler. Koordinationskommittén domineras i sin tur av de gamla sekulära vänster- och nationalistpartierna inne i landet, och har fler kristna och alawitiska aktivister än Nationalrådet. Kommittén verkar inte ha något internationellt stöd att tala om och är särskilt kritisk mot alla idéer om ett ingripande från västländer.

Medan Koordinationskommittén avråder från väpnat motstånd och varnar för inbördeskrig, har Nationalrådet försökt knyta band till Fria syriska armén (FSA), en gerillagrupp, i hopp om att kunna omvandla den till sin väpnade gren. Även här tycks splittringen inom oppositionen hänga samman med synen på omvärldens roll. FSA har sitt högkvarter i Turkiet, och bland de troliga finansiärerna märks Qatar och Saudiarabien. Det är stater som även stödjer Nationalrådet, medan Koordinationskommittén öppet luftar sin motvilja mot oljemonarkierna vid Persiska viken.

Ingen är dessutom säker på vad FSA egentligen representerar. Gruppens Turkietbaserade ledare, överste Riad el-As’ad, hävdar att han leder en gerillaarmé bestående av avhoppade soldater. Motståndet inne i Syrien, i fattiga sunnimuslimska byar och storstädernas förorter, tycks dock främst bestå av beväpnade lokalinvånare. Även om många beskriver sig som medlemmar av FSA är det inte självklart att de har kontakt med överste As’ad, och den amerikanske Mellanösternkännaren Marc Lynch har avfärdat FSA som en propagandaploj, »en faxmaskin i Turkiet«. Ändå växer våldet, utom all kontroll.

De flesta bedömare har länge varit eniga om att Bashar al-Assads regim kommer att falla men förutsägelserna om när det ska ske har hela tiden skjutits framåt. Numera talar också många av oppositionsgrupperna om en lång kamp, på månaders eller till och med års sikt – om inte en intern kupp, en lönnmördares kula eller ett utländskt militäringripande plötsligt skulle slå spelbrädet över ända.

Bashar al-Assad har lovat reformer, nyval och en ny författning. Han har dock inte visat minsta antydan till att själv vilja lämna presidentposten. Presidentens strategi tycks vara att mobilisera regimens hårda kärna och exploatera de religiösa klyftorna, också på bekostnad av sitt folkliga stöd. I det avseendet spelar det väpnade upproret honom rakt i händerna. Om armén lyckas hantera det växande kaoset skulle Assad kunna bli kvar länge till.

Även om regimen överlever är det dock oklart om Syrien som land kan klara en så utdragen konflikt. Ekonomin försämras snabbt, på grund av oroligheterna och de internationella sanktionerna. Så småningom kommer regeringen att tvingas ställa in löneutbetalningar. Det allmänna sammanbrottet riskerar att försvaga de statliga institutionerna på lång sikt, samtidigt som de religiösa relationerna blir allt mer infekterade. Det är en livsfarlig situation.

Det är möjligt – men inte särskilt troligt – att den syriska krisen löses i ett trollslag, att Bashar al-Assad störtas och en ny regering stabiliserar landet. Det är också möjligt – men inte heller troligt – att regimen kämpar sig genom krisen och överlever i försvagad men brutaliserad form.
Och det är, sist men olyckligtvis inte minst sannolikt, möjligt att konflikten inte slutar på något av dessa vis, nämligen inte slutar alls: att maktkampen bara fortsätter och fortsätter, medan landet slits sönder inifrån. I så fall har det syriska folkets lidande bara börjat.

Text: Aron Lund

Fotnot: Aron Lund är journalist och författare. Hans bok Drömmen om Damaskus utkom 2010 på Silc förlag. Nu arbetar han på en ny bok om Syrien.

OBS! Bilderna i papperstidningen kommer från Scanpix och upphovsrätten gör att de inte kan publiceras på webben.