Fem dollar per afghan
Reportage | 2001-11-30 Även publicerad i AmnestyPress #6/2001 |
Efter den 11 september i år har Afghanistan hamnat i fokus för omvärldens intresse. Men den mänskliga katastrofen i landet är inget nytt fenomen. 23 år av krig, talibanernas styre och torkan har gjort att landets befolkning har blivit beroende av utländsk hjälp och bistånd för sin överlevnad.
Plötsligt blåser hon en tuggummibubbla. En upprorisk, rosa bubbla mitt i flyktinglägrets tristess. Hon stirrar på mig. Det är inte ofta vi får besök, säger tolken ursäktande och ler. Det var år 1999, i ett av Pakistans många glömda flyktingläger. Idag står reportrarna i kö för att intervjua afghanska flyktingar. Afghanistans mänskliga katastrof är en Nyhet.
Fyra miljoner afghanska flyktingar återvände hem när Sovjet tågade ut ur Afghanistan 1989. Runt två och en halv miljon personer blev dock kvar i flyktingläger i Iran och Pakistan och de senaste åren har läger som detta i Peshawar sakta fyllts på igen. Kriget, förtrycket och torkan har tvingat afghaner på flykt, ännu en gång.
Och visst kan man förstå det. Afghanistan är ännu en gång en del av världspolitiken, av det stora spelet mellan gott och ont. Historien uppfyller alla nyhetskriterier och fyller sida efter sida i tidningarna. Men den mänskliga katastrofen är inte ny. Medelåldern i Afghanistan är 40 år och 70 procent av befolkningen är undernärd. Den situationen uppstod inte den senaste månaden. Det värsta landet att vara medborgare i år 2001, har Afghanistan kallats. Och det var innan bomberna började falla.
I början av året bad FN sina medlemsländer om 229 miljoner dollar i humanitärt stöd till Afghanistan. Cirka tio dollar per afghan. Som vanligt fick man mindre än hälften av den summan: runt 5 dollar per afghan. Och mycket få tidningsrubriker. FN-personalen inne i Afghanistan skakade på huvudet. Hur uppfyller man sitt humanitära uppdrag, att bistå afghaner i nöd, med en halv budget? År efter år?
I ett annat land hade man kanske rådgjort med de styrande, den stat som ska ansvara för sina medborgare. Men talibanerna är först och främst krigsherrar. Deras främsta intresse är att vinna den pågående konflikten med den så kallade Norra alliansen. Dessutom fyller islam, enligt talibanerna, alla människors behov. Afghaner i nöd ska förlita sig på Allah.
Men många förlitar sig också på biståndsorganisationerna. Deras arbete har skapat en slags alternativ stat. Den största arbetsgivaren i landet är Svenska Afghanistankommittén, med runt 8 000 anställda. Den näst största är FN:s minröjningsprogram. Den enda tillverkningsindustrin i Afghanistan är biståndsorganisationernas verkstäder som producerar proteser, kryckor och rullstolar.
Konflikten i Afghanistan har fortsatt år efter år, med en intensitet som ökat och minskat mer med väderleken än med fredsförhandlingar. Och trots att det vanligaste stridsfordonet är en fyrhjulsdriven pickup så beräknades kriget i maj månad i år kosta runt en miljon dollar per dag, på båda sidor i konflikten. En hög summa i ett av de absolut fattigaste länderna i världen.
Sedan 1982 har Sida betalat ut drygt en miljard kronor för humanitära insatser i Afghanistan och till förmån för afghanska flyktingar i grannländerna, via Svenska Afghanistankommittén, Internationella Röda korset och olika FN-organ. Frågan är om biståndet har förlängt Afghanistans inbördeskrig? Det numera nästan klassiska dilemmat; när det internationella samfundet håller befolkningen vid liv befriar man också krigsherrarna från ansvaret att försörja folket och gör det möjligt för dem att satsa sina resurser på kriget.
Problemet är alternativet. Ett uteblivet humanitärt bistånd skulle knappast ersättas av några resurser från vare sig talibanerna eller Norra alliansen. Detta har visat sig ett flertal gånger under åren, i olika delar av Afghanistan. Ett uteblivit bistånd skulle istället innebära att människorna finge klara sig bäst de kunde och följden skulle troligtvis bli svält och massflykt.
Liksom de flesta andra länder bygger Sverige sitt bistånd till Afghanistan på den humanitära rätten – det är en mänsklig skyldighet att bistå andra människor i nöd. Målet är att rädda och skydda människor som har drabbats av den drygt 20 år långa konflikten samt mildra effekterna av återkommande naturkatastrofer.
Men att bistå det afghanska folket har inte varit enkelt. Talibanerna har satt upp en rad restriktioner för hur biståndsarbetet får bedrivas – förtrycket och diskrimineringen av de afghanska kvinnorna har helt omöjliggjort många insatser. och på vilket sätt. Främst gäller detta de afghanska kvinnorna. I somras tvingades till exempel FN:s världslivsmedelsprogram, WFP, att stänga bagerier eftersom man inte fick ha kvar sin kvinnliga personal. Bagerierna försörjde mer än 400 000 människor i Kabul, de flesta av dem krigsänkor, föräldralösa och handikappade.
Talibanledningen menar att FN och västvärlden vägrar att ge dem den uppskattning de förtjänar för vad de har åstadkommit i landet. Förbudet mot opiumodling ledde till exempel inte till det ökade internationella stöd som man hade hoppats på. Det faktum att talibanerna härbärgerar den terroristmisstänkte Usama Bin Ladin har dessutom, redan före den 11 september i år, isolerat landet internationellt. De FN-sanktioner detta ledde till drabbade också biståndet eftersom talibanernas motstånd mot all slags internationell närvaro i Afghanistan växte.
Mellan 1995 och 2000 har organisationer som FN, Röda korset och Afghanistankommittén vaccinerat fyra miljoner barn, förädlat utsäde till jordbruket och distribuerat mat som årligen har räddat tiotusentals afghaner från svält. Minröjningsarbetet har minskat antalet minskadade och dödade personer från 8 000 till 4 000 per år och drygt en miljon barn, ungdomar och vuxna kvinnor och män har fått utbildning. Listan kan göras avsevärt längre.
Men med tio dollar per afghan, istället för fem, hade man kunnat göra mer och den mänskliga katastrof som idag skapar rubriker hade kanske varit mindre, bomber eller ej. Visst kan givare bli trötta av en katastrof som pågår år efter år efter år. Tröttheten hos afghanerna är dock oändligt mycket större.
Text och foto: Katarina Wallentin
Fotnot: Katarina Wallentin arbetar som pressekreterare på Sida och reste i maj månad runt i Afghanistan. Innehållet i artikeln stämmer nödvändigtvis inte med Sidas officiella åsikter.
_Det svenska biståndet till Afghanistan efter den 11 september_
Den 4 oktober beslöt regeringen, mot bakgrund av utvecklingen i Afghanistan, att låta Sida omfördela 200 miljoner kronor till den humanitära delposten, utöver de insatser på 120 miljoner som tidigare beslutats om för humanitära insatser i Afghanistan i år.
Sida prioriterar insatser inne i Afghanistan, som tillgång till vatten, sanitet, undervisning och en fortsatt minröjning. Stödet går till organisationer som har lång erfarenhet av humanitärt arbete i Afghanistan och som har afghansk personal inne i landet.
Hittills har ett relativt litet antal flyktingar lämnat landet och det är idag svårt att bedöma hur flyktingsituationen kommer att utvecklas. Det står dock klart att de humanitära behoven fortfarande är störst inne i landet. När vintern kommer begränsas dessutom framkomligheten i Afghanistan till ett minimum.
Reportage | 2001-11-30 Även publicerad i AmnestyPress #6/2001 |