Allmänna förklaringen i vardagen

reportage | 2008-09-27

Religion, etik och mänskliga rättigheter. Bistånd och militära insatser. Journalisters arbetsvillkor i Colombia. Det var några av programpunkterna på Bokmässan under lördagen. Dagen inleddes med att Mark Levengood talade om hur arbetet med FN:s allmänna förklaring måste bli en daglig företeelse. Amnesty Press fortsätter rapportera från Göteborg.

Lördagen inleddes på Internationella torget med ett 45 minuter långt frukostseminarium, arrangerat av Svenska FN-förbundet, Svenska Unescorådet, UNICEF Sverige och UNIFEM Sverige. Det bjöds på samozas, en pirogliknande maträtt som är vanlig i Afrika och Asien, och en rad spännande talare. Ämnet som behandlades var de mänskliga rättigheterna, dess betydelser och hur de används i praktiken.
Seminariet inleddes med ett inspirerande tal av Mark Levengood. Han drog snabbt igenom de mänskliga rättigheternas historia, och framhävde att FN:s
allmänna förklaring är det mest översatta dokumentet i världen. Dessvärre
är det inte det mest efterlevda dokumentet, konstaterade han.

Mark Levengood.

Mark Levengoods huvudbudskap var att välgörenhet börjar hemma, vilket i
allra högsta grad gäller mänskliga rättigheter. Han anser att vi måste börja reflektera hur vi behandlar våra nära och kära, hur vi bemöter snabbmatskassörskan och lapplisan.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är bara ett papper;
det handlar om ett arbete som måste börja om varje dag, menade Mark Levengood. Om det ska skapas en övergripande respekt inom det här området måste vi börja med att reflektera över hur vi behandlar varandra.
- Det som är en rättighet för mig är en skyldighet för dig; när vi inser
det kommer den verkliga revolutionen inom mänskliga rättigheter, sae han.

Efter Mark Levengoods inledning följde ett samtal mellan en rad sakkunniga:
Maja Kirilova, Bonian Golmohammadi, Yasmine Sherif och Caroline Stein,
modererat av Jesper Bengtsson.
Juristen Yasmine Sherif tar upp att det efter Kalla krigets slut blev ett
uppsving för de mänskliga rättigheterna inom FN, dessvärre följdes det av
ett bakslag 2001 när fokus återgick till staters säkerhet. I det fokuset är
det lätt att människorna som drabbas glöms bort och hamnar i skymundan.
- Det som är positivt idag är att FN finns på plats i konflikter och
tvingas att se och rapportera om individer som drabbas. Det inför en
känslodimension, där vissa skyldigheter är svåra att undkomma, säger
Yasmine Sharif.

Caroline Stein, från UD:s enhet för folkrätt, mänskliga rättigheter och
traktaträtt, menade att FN:s allmänna förklaring var en startpunkt. Det kan
inte bara ses som ett historiskt dokument, utan fungerar som en viktig
plattform eftersom det binder alla stater till att ta sitt ansvar för de
mänskliga rättigheterna.
- Idag har vi en matpriskris, men på det stora hela har fattigdomen minskat
i världen under de senaste 30 åren på ett aldrig tidigare skådat sätt,
säger Caroline Stein.

Maja Kirilova, professor i folkrätt vid Uppsala universitet, instämmer i
att det skett ett skiftande av fokus efter 2001 mot den nationella
säkerheten, och att suveränitetsprincipen fått en mer framträdande roll,
däremot ser hon inte att de mänskliga rättigheterna tappat legitimitet.
- Massmedia har en tendens till att fokusera på katastrofer, men det finns
också goda berättelser som vittnar om framsteg. Systemet har
effektiviserats, säger Maja Kirilova.
- Det handlar om att förändra attityder hos makthavare så att inställningen
till mänskliga rättigheter är att det ska genomsyra allt arbete, säger
Yasmine Sherif.

Yasmine Sherif, Bonian Golmohammadi, Caroline Stein, Maja Kirilova och Jesper Bengtsson.

När det handlar om hur man använder sig av mänskliga rättigheter i
praktiken tar Bonian Golmohammadi, generalsekreterare för svenska
FN-förbundet, upp att det finns en ”skyldighet att skydda”, där FN kan
sanktionera insatser när det sker allvarliga kränkningar.
Det handlar om fredsframtvingande åtgärder, så kallade kapitel 7 insatser,
eller ”inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och
angreppshandlingar”. Bonian Golmohammadi ser det som ett nödvändigt verktyg
att ta till, men uttrycker att det i dagsläget är omöjligt att ta till
militärt våld mot USA och Kina.

Maja Kirilova påpekar svårigheten med att ställa privata aktörer tills
svars för kränkningar. I Irak-kriget har en rad privata säkerhetsföretag
trätt in på scenen, då känsliga aktiviteter ”outsoursas”. Ett exempel är
det omtalade amerikanska säkerhetsföretaget Blackwater. Dessa aktörer
förvandlas till en del av konflikten, men omfattas inte av folkrätten.
- Det finns tre nivåer av skyldigheter, säger Maja Kirilova. Respektera,
skydda och realisera. Att respektera är det lättaste för staten, och där vi
befinner oss idag. Att skydda är besvärligare, eftersom att det kräver en
större ansträngning från staten. Det absolut svåraste är att realisera,
eftersom det ofta kräver en kostsam ansträngning.

Caroline Stein betonar att det är statens ansvar att de mänskliga
rättigheterna efterföljs. Hon höjer ett varnande finger eftersom hon ser
att det finns stater som gör allt för att undgå sitt ansvar.
Det finns olika roller att fylla, som kompletterar varandra. Yasmine Sherif
tar exempel från sitt arbete i Darfur, där massvåldtäkter mot kvinnor,
flickor och små barn äger rum. Där har man kunnat utbilda mobilisera ett 60–tal
advokater som kan bistå offren och föra deras talan.
- Det finns goda krafter, det gäller att alla tar sitt ansvar, säger hon.
Diskussionen avslutas med att markera den positiva utveckling som dagens
informationsflöde har inneburit.
- Det är betydligt svårare att dölja brott mot de mänskliga rättigheterna,
och vi kan inte längre säga att vi inte visste, säger Yasmine Sherif.

Text: Emma Mossberg
Bild: Evelina Franzén

Mänskliga rättigheter, etiken och religionen

Amnesty och Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige anordnade på lördagsförmiddagen ett seminarium som ställde den inbjudna panelen inför frågan: Har mänskliga rättigheter blivit vår tids moraliska rättesnöre?

De tre som för dagen fick axla ansvaret att försöka ge ett svar på frågan var Anders Wejryd, ärkebiskop, Elisabeth Abiri, ordförande för Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige och Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna.
Fredrik Kron, Amnesty, var moderator och inledde 20-minuters seminariet med frågan om mänskliga rättigheter kan anses vara en moralfaktor.

Fredrik Kron.

Elisabeth Abiri inledde med att gardera sig med ett både ja- och nejsvar.
Mänskliga rättigheter är ett universellt anspråk. Olika kulturer tolkar mänskliga rättigheter på olika sätt. Men mänskliga rättigheter är en utmärkt utgångspunkt för att arbeta med frågor som handlar om mänsklig värdighet.

Christer Sturmark fick därefter ordet och inledde, vad som skulle komma att bli en spännande diskussion, om religionens plats i mänskliga rättigheter.
- Mänskliga rättigheter är inte en sekulär religion. De utgår från en humanistisk etik, det är inga gudomliga diktat. Mänskliga rättigheter borde inte bara inkludera människor, utan begreppet borde vidgas till högre stående djur. Religion och etik är inte samma sak och är inte beroende av
varandra.

Christer Sturmark.

Mannen som representerade den religiösa aspekten i diskussionen, Anders Wejryd, plockade upp tråden där Christer Sturmark släppte den.
- Religiös etik kan se ut på olika sätt. Varje etik utgår från vad varje medmänniska står för. Hur går det för de andra jag ska leva med? Detta kanske inte bara inkluderar människor utan andra också. Mänskliga rättigheter är ingen sekulär religion. Religion ska inte vara etisk, utan hjälpa människor.

Elisabeth Abiri anser att tolerans och medmänsklighet finns i många religioner och kulturer, och kan kopplas samman med mänskliga rättigheter.

Elisabeth Abiri.

Elisabeth Abiri tycker inte att det går att ge en beskrivning på vad mänskliga rättigheter är utan man kan få 75 olika svar på den frågan.
- Vi tror vi har kommit på vad mänskliga rättigheter är men i varje land pågår en kamp. Alla står inte och kramas tillsammans.

Anders Wejryd förde sedan in diskussionen på den gyllene regeln.
-Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni också göra för dem, varje trostradition har den.

Anders Wejryd och Christer Sturmark.

Christer Sturmark höll inte med om att den gyllene regeln och trostradition går hand i hand.
- Icke-religiösa har också den gyllene regeln. Religion och etik är något som utvecklats parallellt. Tron på Gud har hindrat utvecklingen, exempelvis stamcellsforskning. Svenska kyrkan är liberal men i andra länder förtrycks kvinnor. De liberala är i minoritet. Man måste våga se etiken som något eget.

  • Religiösa människor är inte de enda som diskuterar etiska frågor som stamcellsforskning, invände Anders Wejryd efter Christer Sturmarks uttalande.

Elisabeth Abiri spann vidare på den gyllene regeln:
- Det jag gör mot dig ska du göra mot mig. Det är olika hur man använder rätt och fel. Är abort rätt eller fel, är det rätt eller fel att bära slöja. Det finns inga lätta svar i försök att förklara mänskliga
rättigheter.

Var begreppet mänskliga rättigheter kommer från är ingen lätt fråga men Fredrik Kron utmanade ändå panelen att försöka ge ett svar.
- Det är individens rätt till fysisk och psykisk integritet. Det är individens rätt att inte behöva lida. Där finns tankegångar kring mänskliga rättigheter. Kollektiva rättigheter har dock börjat ta över individens rättigheter. Individens rättigheter blir lidande, säger Christer Sturmark.

  • För 60 år sedan stod vi inför en osedvanlig situation. Vi var tillräckligt överens om att kunna enas om vad mänskliga rättigheter är, även om vi grundade och motiverade det olika, svarar Anders Wejryd och hänvisar tillbaka till 1948 när FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter skrevs i efterdyningarna till förintelsen.
  • För mig har det en religiös anknytning men det är olika för andra, var några av Anders Wejryds avslutande ord.

Christer Sturmarks svar på Anders Wejryds referens till FN:s allmänna förklaring är att Kairodeklarationen från 1994 gör att mänskliga rättigheter uderordnas Sharia-lagen. Kairodeklarationen berör de mänskliga rättigheterna och islam och skapades som en kritik mot FN:s förklaring och bristen på hänsyn till kulturella och religiösa förhållanden.

Elisabeth Abiri var sist av de tre att ha ordet under detta seminariet:
- Idag är det ovanligt att inte vara religiöst aktiv i världen. Vi måste länka ihop religion och mänskliga rättigheter.

Text: Evelina Franzén
Bild: Emma Mossberg

En krona till bistånd, 17 kronor till militära insater

Under ett 20 minuter långt seminarium på fredagen samtalade Hans Linde (v), ledamot i riksdagens utrikesutskott, och Lena Sundh, representant från utrikesdepartementets enhet för global säkerhet, tillsammans med moderatorn Lennart Wohlgemuhth, om militära insatser och fattigdomsbekämpning.
På många håll i världen hotar konflikter de mänskliga rättigheterna. Lena Sundh tar upp att de militära insatserna är ett nödvändigt verktyg. Det är ett verktyg som är en del av en större insats, oftast sanktionerat av FN.
När FN fått mandat att genomföra en militär insats finansieras den direkt av medlemsstaterna och inskränker så tillvida inte på biståndsbudgeten.
- Ett besvärligt scenario uppstår när det inte finns något avtal om att en insats ska genomföras, säger Lena Sundh. Då handlar det om fredsframtvingande insatser, vilket kan innebära problem.
Som exempel på en fredsframtvingande insats tar hon Somalia i början av 1990-talet. Insatsen som gick under namnet Operation Restore Hope fick en förödande utveckling. Den amerikanska militären deltog i operationen men blev också en aktör i de stridigheter de var där för att stoppa. 18
amerikanska soldater dödades och Lena Sundh säger att det blev till en katastrof och ett av FN:s största fiaskon.

Hans Linde och Lena Sundh

Det som skedde i Somalia kom med all säkerhet att påverka hur man några år senare hanterade folkmordet i Rwanda 1994. Det internationella samfundet var inte benägna att agera efter det tidigare bakslaget.
- Även om det handlar om en fredsinsats, måste det finnas möjligheter till militära insatser. Det finns en skyldighet att skydda civila, och då kan man tvingas till våld. Det är komplicerat, säger Lena Sundh.
Meningen är att de militära insatserna ska skapa utrymme för de nationella parterna att lösa problemet.

Hans Linde belyser hur situationen ser ut i verkligheten när det gäller bistånd och säkerhet.
- För varje krona som går till bistånd, går det 17 kronor till militär upprustning. Den svenska militära insatsen kostar 770 miljoner kronor per år i Afghanistan, biståndet kostar hälften av det, säger Hans Linde.
När man binder biståndet till militära insatser får det motsatt effekt mot det ”ägarskap” som eftersträvas, menar Hans Linde. Sammanblandningen hotar att skada hjälparbetares verksamhet i länder som Afghanistan.
- 26 biståndsarbetare dödades förra året i Afghanistan, vilket beror på sammanblandningen mellan militära insatser och fattigdomsbekämpning. Biståndet måste uppfattas som opartiskt, säger Hans Linde.

Text och bild: Emma Mossberg

”Bara afghaner kan skapa fred”

Vid lunchtid på lördagen hölls ett seminarium arrangerat av Svenska Afghanistankommittén och Folke Bernadotteakademin. Medverkade gjorde Olof Ehrenkrona, utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, och Torbjörn Pettersson, generalsekretare för Svenska Afghanistankommittén. Moderator var Nina Larsson.

På frågan om det är bistånd eller soldater som behövs så var svaret, enligt Olof Ehrenkrona, att båda behövs. I en situation som den i Afghanistan krävs det militärt skydd av de biståndsinsatser som sätts in. Det råder samma problematik i länder som Somalia, Sudan och Tchad.
Det måste, enligt Torbjörn Pettersson, finnas en klar skiljelinje mellan bistånds- och militära insatser. För den vanliga afghanen suddas det ut vem som är vem, och det påverkar möjligheten för biståndsarbetare att verka i landet.
- Bara afghaner kan skapa fred, och det är viktigt att vi får legitimitet att bistå dem i den strävan, säger Torbjörn Pettersson. Det behövs mer bistånd, och det bör hållas skilt.

I sådana tuffa miljöer som Afghanistan behövs skyddet från de fredsövervakande styrkorna, och de måste samarbeta med utvecklingssamarbetet som bedrivs, hävdar Olof Ehrenkrona.
- För att ge ett exempel; om de skolor som biståndspengar går till skulle brännas ner, skulle då pengarna fortsätta komma? Vi måste kunna säkra ett gott biståndssamarbete, säger Olof Ehrenkrona.
Torbjörn Pettersson tar upp att det i det stora handlar om en snedvriden resursfördelning. Afghanistan som helhet fick 100 miljoner dollar i militärt stöd förra året, och sju miljoner dollar i humanitära insatser.
- Det här är ett skäl bakom bristen på legitimitet, säger han. Folket upplever ju ingen förbättring.

Nina Larsson, Torbjörn Pettersson, Olof Ehrenkrona

När Olof Ehrenkrona framhåller att det är den höga korruptionen som försvårar för Sverige att ge ett större ägandeskap över biståndet till Afghanistan, tar Torbjörn Pettersson upp Danmark som ett exempel.
- Danmark har övergått mer på att använda sig av frivilligorganisationer för att förmedla bistånd, säger Torbjörn Pettersson. Det värsta är att biståndet är förfärligt lågt efter 2002 har det resurserna varit dåliga.
Det finns också positiva signaler när det kommer till Afghanistan. Statsminister Fredrik Reinfeldt nämnde nyligen att landet behöver särskilt stöd.
- Det finns tecken på att Afghanistan är prioriterat. Biståndet kommer höjas, vilket resulterar i att det dras ner på annat håll. Det krävs tålamod, säger Olof Ehrenkrona.

Text och bild: Emma Mossberg

Colombia: Färre mördade journalister men fler hot

Ett av de första seminarierna på lördagen hade Colombia i fokus. Två journalister var inbjudna, Magnus Linton, frilansjournalist och Johan Schmidt som arbetar för Reportrar utan gränser, för att diskutera hur journalisters arbetssituation ser ut i Colombia.

Reportrar utan gränser samarbetar med en colombiansk organisation,Fundación para la Libertad de Prensa (FLIP), som ger skydd åt hotade journalister. Detta skydd kan vara att bistå med livvakter, skottsäkra bilar eller hjälpa journalister att lämna landet om situationen skulle bli så allvarlig.

Under 1980 och- 90-talet var det ett stort antal journalister som mördades som en konsekvens av konflikten mellan vänstergerillan Farc (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) och regeringen. Farc är den organisation som var ansvariga för kidnappningen av politikern Ingrid Betancourt som hölls i fångenskap mellan 2002-2008.

Men det är inte bara Farc som är ansvarigt för det höga antalet journalister som fått sätta livet till. Knarkkartellerna är starka i Colombia och den ökända Pablo Escobar, knarkkung i Colombia som tjänade en stor förmögenhet på knarkhandeln, var även han ansvarig för många mord på journalister.

De senaste åren har dock antalet mördade journalister minskat men FLIP ser inte minskningen som enbart positiv. Bara för morden minskar betyder det inte att situationen har förbättrats.

Johan Schmidt utvecklar detta resonemang:
- Morden har minskat men antalet hot mot journalister har ökat. Journalisterna har lärt sig att de som hotar är beredda att verkställa dem. Journalisterna inför en självcensur, särskilt de som arbetar nära ett oroligt område vilket ofta är ute på landsbygden. I storstäder är censuren inte lika stark.

Magnus Linton och Joakim Schmidt

Magnus Linton bor i Colombias huvudstad, Bogotá, och ser själv skillnaden mellan att rapportera från en större stad och från landsbygden.
- Ute på landsbygden är konflikterna starkare, och att leva nära är farligt. Skriver journalister om konflikten blir de sammankopplade med den. Deras rapportering blir en del av konflikten och hur journalister väljer att skriva om den avgör vilken sida de anses tillhöra.

Lagstiftningen i Colombia kring yttrandefrihet är otydlig och utnyttjas för att begränsa journalisters frihet att uttrycka sig. FLIP arbetar för en tydligare lagstiftning för att förhindra stämningar mot journalister och tidningar som är något som politiker använder sig av när de är missnöjda
med medierapporteringen om dem.

  • Tidningar vill undvika stämningar till varje precis och censurerar sina journalister. Politiker ringer ofta upp tidningsredaktioner och hotar med stämning om de skriver negativt om dem, berättar Johan Schmidt. Politikerna vinner oftast stämningar då de har mycket makt och inflytande.

En del journalister arbetar som pressekreterare åt organisationer eller politiker. Journalister med radioprogram kan ringa upp politiker och erbjuda en positiv rapportering om politikerna, om de köper annonsplats. Likaså kan politiker göra detsamma och erbjuda att köpa annonsplats för ett
positivt omdöme från journalister.

Det finns en allmän motvilja hos befolkningen mot journalister som bevakar konflikten i Colombia. Det anses att de driver på konflikten när de tar upp den i media. Att de förknippas med den terroriststämplade Farc-gerillan när de skriver om konflikten gynnar inte journalisters status i landet.

Den starkt högerkonservativa regeringen har folkets stöd i deras kamp att krossa gerillan.
- Människor är trötta på att inte kunna resa på landsbygden. De är trötta på allt våld och journalister väljer att inte gå emot den allmänna opinionen, säger Magnus Linton.

Läs mer om Colombia:
Hotad fackföreningsledare på European Social Forum (Amnesty Press 23 september)

Text och bild: Evelina Franzén

Amnesty Press på bokmässan:

Chefen för Burmas fria exilradio: Diktaturen kan inte vara för evigt (26 september)

Bokmässan i full gång (25 september)

reportage | 2008-09-27