Chefen för Burmas fria exilradio: Diktaturen kan inte vara för evigt

Den 26 september 2007 slog militärregimen i Burma till mot demonstranterna i Rangoon. Ett år senare uppmärksammades Burma på bokmässan i Göteborg med ett seminarium. Amnesty Press rapporterar också om Amnestys seminarier om papperslösas situation i Sverige, USA:s övergrepp under kriget mot terrorismen och Sneställt-projektet.

Det är ett år sedan militärjuntan i Burma slog till mot de fredliga demonstrationer som leddes av buddhistmunkar, och bok- och biblioteksmässan anordnade idag, fredag, en diskussion om dagsläget i landet , på den för året nya Debattscenen. Scenen fick celebert besök i form av Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan Gränser, och Aye Chan Naing, chefredaktör för den Oslobaserade radiostationen Democratic Voice of Burma(DVB). Det är 20 år sedan Aye Chan Naing lämnade sitt hemland, och han har inte varit tillbaka där sedan dess, men hans kamp för ett demokratiskt Burma fortsätter.

Aye Chan Naing och Jesper Bengtsson

När Aye Chan Naing beskriver det senaste året i Burma är det en dyster bild han målar upp. Den censur, och det förtryck, som munkarna demonstrerade mot har inte försvagats. Efter protesterna förra året fängslades flera av ledarna för protesterna och ett stort antal studentaktivister frihetsberövades. De senaste två månaderna har omkring 40 personer fängslats på grund av oro för att protesterna skulle blossa upp igen på ett-årsdagen.

Men allt är inte nattsvart. Aye Chan Naing talar även om de positiva tendenser som kan skönjas. Den yngre generationen burmeser blir allt mer medvetna om det politiska läget i landet, dessutom har den intensiva bevakningen av protesterna i media gjort att omvärlden fått upp ögonen för vad som pågår i Burma.

• Folket i Burma vet att om de går ut på gatorna för att protestera så blir det arresterade. Men de är inte rädda, de väntar på rätt tillfälle, svarar Aye Chan Naing, på frågan om burmeser vågar demonstrera efter militärens reaktion på munkarnas protester. Aye Chan Naing fortsätter:
• Militären har missat den psykologiska aspekten, ju mer de torterar och fängslar personer, desto mer kämpar de.

Jesper Bengtsson instämmer i Aye Chan Naings förhoppningar om den yngre generationen och deras ökade politiska intresse i kombination med en ökad medvetenhet, som leder till en kamp för förändring.

Jesper Bengtsson ser radiostationen DVB som ett steg i rätt riktning. Han har under sina resor i Burma sett hur människor trotsar förbudet att lyssna på radiostationen och sätter på radion på låg nivå om kvällarna.

DVP har 13 personer som jobbar med radiokanalen i Oslo, med ett antal reportrar i Thailand och även inne i Burma. Journalisterna får arbeta i det dolda och de olika journalistteamen DVB får information ifrån har ingen vetskap om varandra. Om de skulle avslöjas, skulle de fängslas men då har de ingen information om andra journalister att ge.

Internet är en viktig kommunikationskanal DVB använder sig av för att snabbt få ut nyheter. Men förra året sänktes internethastigheten under protesterna, för att till slut strypas helt. Dock kunde DVB fortfarande nå folket i Burma med sina radiosändningar.
-Vi sänder 1-2 timmar radio per dag, som vi sedan repeterar dygnet runt. El-tillförseln i Burma är inte alltid så pålitlig, säger Aye Chan Naing.

Aye Chan Naing talar om svårigheterna med att kontrollera den information de får. Han och hans kollegor har som ambition att alltid dubbelkolla den.
- Har en myndighet blivit anklagad för någonting ringer vi upp och frågar om det stämmer. En del svarar på våra frågor, andra slänger på luren så fort de hör att det är DVB som ringer.

Radiokanalens mål är att bevaka hela Burma, även de mindre byarna, och inte bara stora politiska händelser.
-Genom att upp frågor som rör den vanliga burmesen blir människor mer välvilligt inställda till att prata med oss. De vet att vi vill göra skillnad för alla, säger Aye Chan Naing.

Hur viktig DVB är blir än mer tydligt när Jesper Bengtsson beskriver medielandskapet i Burma.
- Det finns ingen oberoende media, förutom den som sänds från utlandet. Istället får människor mycket av sin information från rykten vilket kan ha både för-och nackdelar. Rykten kan vara osanna men likväl kan rykten vara så människor får reda på sanningen.

Men inte bara befolkningen är drabbade av den effekt felaktiga information kan ha. För 18 år sedan var militärjuntan säkra på att vinna ett val, ett antagande byggt på information om att folket var nöjda med hur styret såg ut. De förlorade stort men de styrande generalerna vägrade acceptera valresultatet och ingen förändring skedde.

Jesper Bengtsson berättar även om en intressant upptäckt han gjorde under en resa till Burma, och militärjuntans inställning till svensk media.
- Svenska internettidningar är blockerade i Burma vilket man kan tycka är lite konstigt då de inte kan läsa svenska.

Utåt sett är militärjuntan enad men det finns inre stridigheter, enligt Aye Chan Naing.
- De personer som har mycket makt är inte beredda att dela med sig och tolererar ingen som kan utgöra ett hot. För att försäkra sig om att kunna sitta tryggt, rekryterar de yngre militärer som arbetar för dem som är långt ifrån att vara redo att inneha en hög position inom juntan.

Aye Chan Naing och Jesper Bengtsson

Varken Jesper Bengtsson eller Aye Chan Naing tror att Burma är en evig diktatur.

• Om det skulle bli konflikt inom toppen av militärjuntan skulle det kunna vara början på slutet till Burmas diktatur. Ingen diktatur varar för evigt, något juntan vet och fruktar. Det järngrepp de håller landet i är ett tecken på det. Om de faller, faller de hårt. De fruktar för sina liv.

Aye Chan Naing är inne på samma linje som Jesper Bengtsson.
- Hopp är viktigt men i Burmas fall handlar det om fakta. En diktatur varar inte för evigt, frågan är inte om utan när. I Asien är det många länder som blir allt mer demokratiska. Sydafrika har avskaffat apartheid och länder i Östeuropa är inte längre under kommunistiskt styre. Burma kan vara nästa land att förändras.

Läs mer:
Manifestation för Burmas folk (Amnesty Press på bokmässan 28 september 2007)

Text & bild: Evelina Franzén

Sneställt kämpar mot kränkningar i skolan

Kön, makt och våld är nyckelbegreppen för Amnestys projekt Sneställt. Projektet vill involvera alla i skolans värld för att få ett slut på kränkningar.

Under fredagen hölls ett seminarium med Kristina Eriksson och Elin Lundquist, två informatörer från Sneställt i Göteborg. Sneställt är ett projekt __som __har sina rötter i Amnesty-kampanjen Stoppa våldet mot kvinnor. Grupp 181 tyckte inte att ungdomarnas röst gjordes hörd i kampanjen och startade Projekt Sneställt.

De jobbar, tillsammans med cirka 15 andra personer, på ideell basis med projektet och går ut i skolor för att prata om mänskliga rättigheter ur ett annorlunda perspektiv. Sneställt fokuserar på de kränkningar elever utsätts för i skolan sett ur ett jämställdhetsperspektiv.

Ute i skolor försöker de belysa sambandet mellan den könsmaktsordning som finns i elevers vardag och hur samhället ser ut i stort, för att visa att det finns en maktstruktur. Kön, makt och våld är tre nyckelord för projektets arbete.

När Sneställt kommer till skolor är det viktigt att inte bara eleverna engageras utan alla, från skolledningen till matsalspersonal, ska vara med på noterna. Kränkningar sker inte bara i klassrummet framför lärare, utan all personal måste göras uppmärksam.

Elin Lundquist tar upp ett exempel på kränkningar tjejer kan utsättas för i skolan:
- Killarna står på var sin sida i korridoren och tjejerna tvingas gå emellan dem och blir puttade fram och tillbaka.

Både Elin Lundquist och Kristina Eriksson betonar att vikten av stöd från skolledningen är avgörande när de kommer ut till skolorna.
- Har ledningen innan fått det att verka som att det är jobbigt att vi kommer, då kommer lärarna tycka att det tar tid från viktigare saker, säger Kristina Eriksson.

Elin Lundquist och Kristina Eriksson

Sneställt ger skolorna material att arbeta med, för det är inget endagsjippo, utan ett arbete de ska fortsätta långsiktigt med.
- Eleverna får själva identifiera vad problemet i deras omgivning är och hitta en lösning på det. De bestämmer vem som ska genomföra den, det kan vara de själva men lärare och skolledning måste även vara beredda på att ställa upp, säger Kristina Eriksson.

Sneställt ska finnas där som ett stöd, inte komma ut till skolor och berätta hur det ska vara. Målet är att få dem att reflektera vilka kränkningar som pågår. Att prata om diskriminering på grund av kön är inget som ska vara begränsat till sexualundervisningen, utan en fråga som också ska kunna tas upp under mattelektionen.

Varje skola ska enligt lagen ha en likabehandlingsplan, en plan för ökad jämställdhet som skolan arbetar efter, och när informatörerna ska till en skola frågar de alltid efter den. Det är dock inte alla skolor som har en eller så vet personalen inte hur den ser ut.

Våldtäkt är ett ämne som är aktuellt inom Amnesty och tjejerna från Sneställt ser ett samband mellan ungas något snedvridna syn på våldtäkt och hur deras arbete kan förändra den.
- Ungdomar fördömer våldtäkt men på en individnivå är det svårare att avgöra om det är våldtäkt eller ej. De har ju hört rykten om tjejen, hon är på ett visst sätt, hon hade hånglat med killen innan.

Trots att Kristina Eriksson och Elin Lundquist kämpar med att få tid över till sitt ideella arbete med projektet, och svårflörtade skolledningar, tappar de inte tron på att deras arbete gör skillnad.
- Jag tror att fler blir inspirerade och engagerade. Jag måste tro det, säger Elin Lundquist.

Text & bild: Evelina Franzén

De papperslösa – människor utan rättigheter

Det kan vara upp till 20 000 människor som lever i Sverige utan papper. Och den som inte har några papper har heller inga rättigheter. Samtidigt drar vanliga svenskar och det svenska samhället nytta av de rättslösas arbete.

Idag, fredag, hölls under förmiddagen ett seminarium om de papperslösa och tillika rättlösas situation. Som arrangör bakom seminariet återfanns Amnesty tillsammans med LO – TCO Biståndsnämnd och Leopold förlag. Medverkade gjorde författaren Kristina Mattson och Madelaine Seidlitz från Amnesty. Seminariet modererades av författaren och journalisten Mats Wingborg.

Anders Wingborg

Kristina Mattson har skrivit boken De papperslösa och de aningsslösa, där hon gör upp med situationen för de människor som lever runt omkring oss men för de flesta är osynliga. Det handlar om människor som befinner sig i Sverige och ständigt utsätts för kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Eftersom de varken har personnummer eller arbetstillstånd ställs de helt utanför den svenska välfärden. Papperslösheten får långtgående konsekvenser för dessa personers praktiska liv, situationen innebär en rättslös tillvaro präglad av stor osäkerhet.

I sin bok, som titeln vittnar om, framhåller Kristina Mattsson att vår aningslöshet är nära sammankopplad till de papperslösas tillstånd. Genom vår aningslösa efterfrågan på billiga tjänster späder vi på den svarta ekonomi som i sin tur lever av de papperslösas utsatta situation. De har inget annat val än att ställa upp som svart underbetalt arbetskraft när de svenska hushållen söker billig städhjälp eller byggbranschen till varje pris vill hålla priserna nere. På ytan av det Svenska samhället fungerar allt som det ska, och de papperslösas utlämnade situation vädras mycket sällan.

Kristina Mattsson menar att de papperslösa är en odefinierad grupp av människor.
- Det kan vara en turist eller en student som stannat kvar i Sverige. Det kan vara en flykting som söker asyl, eller fått avslag på sin asylansökan och håller sig gömd. Det kan vara en person som befinner sig i Sverige i syfte att arbeta, tjäna pengar och sedan återvända till hemlandet, säger Kristina Mattsson.

Kristina Mattson

Att det är en utsatt grupp råder inga tvivel om. Bara det faktum att de är oerhört osynliga tyder på deras utsatthet. Det finns ingen säker siffra på antalet papperslösa i Sverige, men Kristina Mattsson uppskattar att det kan handla om så många som 20 000 människor.
Osynligheten och ovetskapen om de papperslösas situation har varit en drivkraft för Kristina Mattsson.
- Det säger något om det svenska samhällets sätt att ignorera och låta bli att synligöra vissa saker, säger författaren. Att vara papperslös är inget man väljer, utan något man tvingas till. Dessa människor befinner sig längst ner i hierarkin.

Madelaine Seidlitz, som är jurist och arbetar på Amnesty med flyktingfrågor, prisar boken för att den visar på en oanständig situation, men framförallt för att den visar på människorna bakom begreppen.
- Det är häpnadsväckande att det här kan förkomma i ett välfärdsamhälle som Sverige. Och det drivs dessutom på av oss, säger Madelaine Seidlitz med eftertryck.

Madelaine Seidlitz

Hon lyfter fram att dessa människor är fråntagna sina grundläggande mänskliga rättigheter. Till exempel är de fråntagna sin rätt till sjukvård. Sverige har fått hård kritik för hur man hanterar situationen och de enorma konsekvenser det innebär för dessa individer.

Det finns konventioner som reglerar dessa förhållanden, dessvärre har Sverige inte skrivit under dessa. Talarna konstaterar att det finns ett kompakt motstånd till dessa konventioner och det är svårt att få svar på vad det beror på. Amnesty anser att det är viktigt att Sverige tar sitt ansvar och skriver på aktuella konventioner. Det skulle, enligt Madelaine Seidlitz, kunna fungera som signaleffekt gentemot övriga EU-länder.

I den här frågan måste även det svenska näringslivet ta sitt ansvar. Olika branscher bör röjas upp vad gäller svartarbete och undermåliga villkor. Det finns en positiv utveckling där bland annat byggbranschen har uppmärksammat detta och räckt ut en hand för att få hjälp. Det är i rent egensyfte eftersom man ser att svartarbete och usla löner dränerar branschen, men det innebär också en förbättring för de papperslösa på sikt.
Talarna är eniga om att inställningen vad gäller invandring måste förändras, från att ses som ett problem till att ses som en förutsättning. När Sverige ska konkurrera på marknaden mot länder som Ryssland och Kina kommer vi behöva mer arbetskraft. Därför bör vi se framåt och vara egoistiska, vilket i förlängningen kommer gynna de papperslösa.

• Rent intellektuellt så är vi tvungna att hålla flera bollar i luften samtidigt, säger Madelaine Seidlitz. Vi måste kunna värna om asylrätten och de papperslösas situation, samtidigt som vi tittar på vad Sverige behöver. Sedan är det viktigt att vi en gång för alla dödar myten om att alla människor vill komma till Sverige.

Madelaine Seidlitz tycker sig se en början till en attitydförändring. Att frågan lyfts till ytan och debatterats ser hon som positivt och ett steg i rätt riktning. Vad det innebär kan hon inte svara på, bara att det betyder något. Faktumet att man gått från att använda sig av begreppet illegal till papperslös är värt att uppmärksammas som ett steg i rätt riktning. Från att ha varit en icke-fråga är det idag en relevant fråga.

Kristina Mattsson håller med, men påpekar sin oro över utvecklingen i EU kring migrationsfrågor. Hon hänvisar till uttalanden av EU:s ordförande som tyder på att man vill utvisa så många papperslösa som möjligt och istället enbart släppa in högutbildad arbetskraft. Därför kan vi enligt Kristina Mattsson inte enbart fokusera på Sverige, utan måste lyfta frågan till Europanivå.  

Läs mer: Papperslösa är Sveriges rättslösa arbetskraft (Amnesty Press 14 juli) 

Text: Emma Mossberg
Bild: Evelina Franzén 

”Ljus framtid för bistånd”

Det är dags att tala om biståndssamarbete i stället för bistånd. Det sade Karl-Anders Larsson från Sida vid ett seminarium om biståndet på fredagen. Demokratiambassadören Maria Leissner ansåg att det är viktigt att mottagarländerna får handha biståndsmedlen.

Fredagens bokmässa inleddes med ett frukostseminarium, Aid effektivness, där biståndets form och verkan diskuterades. Deltog gjorde Maria Leissner, ambassadör för demokratifrågor inom utvecklingspolitiken, Karl-Anders Larsson från Sida och Usa Mallaya som arbetar med utvecklingssamarbete i Tanzania. Moderator var författaren och journalisten Barbara Voors.

Barbara Voors

Maria Leissner inleder med att säga att biståndssamarbeten alltid innebär en risk, men det är risk som vi måste ta. Bistånd ska inte ses som en affärsverksamhet, det handlar om att förbättra levnadsvillkoren för de som lider.
- Det är nödvändigt att ta risker om vi ska kunna göra någon skillnad, säger Maria Leissner.

Hon tar upp Parisdeklarationen som ett viktigt framsteg och som nu följts av en skrivelse i Sverige där det tas upp hur demokratin ska kunna stärkas i biståndssamarbeten. Parisdeklarationen kom till när desperationen blev för hög över hur olika givarländer hade sina separata biståndsprogram. Alla hade sin egen modell, som mottagarländerna skulle anpassa sig till. Givetvis blev det svårt för mottagarländerna att hantera de vitt skilda programmen och policys som de förväntades manövrera.
- Det är viktigt att vi överlåter ansvaret till mottagarländerna att själva handha medlen, säger Maria Leissner. Fler och fler länder går mot att vara demokratier, därför ligger det på oss ge dem utrymme att styra över sin egen utveckling. Ge dem ägarskap över sin egen politik.

Maria Leissner

En hörnsten är, enligt Maria Leissner; ansvarsutkrävande (accountability), dels från den svenska regeringen gentemot det svenska folket och dels från mottagarländernas regeringar gentemot det egna folket. Grundläggande i en demokrati är att folket, oavsett vilket, har rätt att få veta hur deras pengar hanteras. Och att det finns personer, institutioner och myndigheter som kan utkrävas ansvar för detta.

Det är viktigt att mottagarländerna är väl förberedda för att hantera och koordinera bistånd. Därför är det av största vikt att stöd ges för att stärka staten. En annan avgörande faktor, enligt Maria Leissner, är transparens. Det behövs en stark stat, med väl fungerande institutioner och ett kraftfullt civilsamhälle som kan syna vad som sker.
- Vårt bistånd ska stödja och inte försvaga demokratin i mottagarländerna, säger Maria Leissner.
På frågan hur näringslivet har påverkat biståndssamarbeten så menar Maria Leissner att det absolut har haft en betydande inverkan.
- Den resultatorientering vi kan se idag är ett tydligt sådant tecken, säger hon.

Karl-Anders Larsson vänder sig emot begreppet bistånd och ser positivt på att man under senare tid övergått till att prata om biståndssamarbete. Bistånd förutsätter att det finns ett problem, och någon som ska hjälpas. Istället bör det, enligt Karl-Anders Larsson, handla om en ömsesidig relation.
- Här behöver det till en ytterligare förändring, säger han. Ett annat problem är att man idag ofta fokuserar på själva överföringen av pengar; hur stor del av BNP (bruttonationalprodukten) som ska användas som bistånd. Istället bör man fokusera på kvaliteten.

Karl-Anders Larsson

Karl-Anders Larsson kommer in på det som tidigare diskuterades av Maria Leissner, att det fragmenterade biståndet varit till en stor börda för mottagarländerna. Istället för att koncentrera sig på sin egen utveckling har länderna fått lägga stor kraft på att hantera olika givare och deras vitt skilda program. Givare bör använda sig av landets eget system för att kanalisera bistånd.
- Ägarskapet över biståndet måste stärkas för mottagarländerna. Inte bara för regeringen, utan ett demokratiskt ägarskap som täcker hela samhället, säger han. Det är centralt att villkoren som ställs är ömsesidiga och att man fokuserar på resultat.

Det handlar inte om att välja mellan bistånd och handel. Dessa två är lika väsentliga för att få bukt med fattigdomen måste de komplettera varandra. Talarna är eniga om att det behöver tas ett helhetsgrepp för att lyckas. Dessutom måste man öppna ögonen för nya aktörer när det gäller samarbetspartner. Till exempel har Kina idag klivit in på arenan med stor kraft och privata donatorer så som The Gate Foundation ger mer i bistånd än många stater.

Barbara Voors frågar om det har blivit bättre sedan Parisdeklarationen togs i bruk?
- Ja, det kan man se. Alla gör inte samma sak längre, istället fokuserar olika givare på vad de är bäst på, säger Karl-Anders Larsson.
Usa Mallya håller med. Hon bekräftar att det finns större möjligheter med ett ökat ägarskap.
- Information is power, säger hon. När fler människor kan tillgodose sig information och tillåtas engagera sig kan de ställa krav på makthavare. Det bidrar till att det kan skapas en större tillit, från botten till toppen.

Maria Leissner och Usa Mallaya

Barbara Voors citerar Winston Churchill, “a pessimist sees the difficulty in every opportunity; an optimist sees the opportunity in every difficulty”, och kastar ut frågan om hur framtiden ser ut.
- Vi ser en mer komplicerad värld, och det har på flera sätt blivit en svårare situation. Men det kan absolut utnyttjas som en möjlighet. Framtiden ser ljus ut, sager Maria Leissner.  

Läs mer: Vilka krav kan ställas på biståndet? (Amnesty Press 25 september)

Text: Emma Mossberg
Bild: Evelina Franzén

Skendränkningar och svarta hål – inga viktiga frågor i USA-valet

Under fredagseftermiddagen hölls ett välbesökt seminarium om hur de mänskliga rättigheterna hanteras i den amerikanska valdebatten. Medverkade gjorde Göran Rosenberg och Cecilia Uddén, modererat av Jesper Bengtsson från Reportrar utan gränser.

Göran Rosenberg beskriver hur frågan om de mänskliga rättigheterna behandlas i den amerikanska politiken har förvandlats till ett ämne för eliten. Den ”klick” som bryr sig är däremot bekymrad över utvecklingen som skett. Irakkriget finns med i den allmänna debatten, men när det kommer till tortyr och de överträdelser som begåtts av militären syns det inte på radarn för valrörelsen.

• Det finns en allmän uppfattning som säger att man är emot tortyr, men när det kommer till misstänkta terrorister skiftar den uppfattningen snabbt, säger Göran Rosenborg.

John McCain har tidigare tagit avstånd från tortyr, men har backat på det desto längre valrörelsen fortlidit. Barack Obama har fört en tydligt linje att han helt tar avstånd från tortyr, dessvärre är det enligt Göran Rosenberg inte en fråga han driver.

Det finns en tendens till rättfärdigande av övergrepp mot de mänskliga rättigheterna om den amerikanska friheten riskeras. Om man kunnat visa på ett utomstående hot, har det varit lätt för politiker att motivera varför och vilka medel som är nödvändiga, oavsett vilka.

• Det finns inbyggt i den amerikanska själuppfattningen att de står för det rätta och det goda. Det har inget med verkligheten att göra, säger Göran Rosenberg. Det är ett otroligt starkt idéarv att USA har en särskild ställning, vilket legitimerar att amerikaner begår illdåd. Genom att skydda USA, skyddar man indirekt demokratin i hela världen.

Han förklarar att den här inställningen är en starkt bidragande orsak till att USA kan ha svårt att underkasta sig internationella åtaganden. Uppfattningen går i grunden ut på att ingen kan stå över den amerikanska konstitutionen.

Göran Rosenberg, Cecilia Uddén och Jesper Bengtsson

Den amerikanska utrikespolitiken har medfört en hel del kritik och gett amerikaner dålig renommé internationellt sett. Det har inneburit ett visst uppvaknande för vissa, enligt Cecilia Uddén, medan andra avfärdat det som illvilja. Dessvärre, konstaterar Göran Rosenberg, att man inte vinner några val på dessa frågor. Istället är han övertygad om att den ekonomiska kraschen, som vi enligt honom, bara sett början av kommer få stort fokus.

Då det har framkommit att erkännanden som gjorts under tortyr varit felaktiga, menar Cecilia Uddén att stödet för dessa metoder minskat en aning. Den politiska retoriken har försökt att avvärja det som att det funnits ”några ruttna äpplen”.

Så länge man har kunnat visa på att de här metoderna enbart tillämpas mot ”icke-amerikaner” har det varit lätt att finna stöd. När det sedan framkommit att amerikanska medborgare fått ta de av del praktiker som används har en debatt väkts.

Cecilia Uddén berättar om hur hon häpnats över acceptansen av tortyr. En kollega på New York Times hade på frågan om hur han förhöll sig till tortyr påstått att han inte kunde ta ställning för eller emot den frågan. Tydligen helt utan hänsyn till Genèvekonventionen.

Göran Rosenborg avslutar med att betona att han anser Obama vara av en annan kaliber än McCain och George W Bush. Däremot är han inte övertygad om hans chanser att vinna valet.

• Det har skett många överträdelser av amerikansk lag. Det finns en oro från den tidigare administrationen att dessa kommer granskas och att det skulle innebära rättsliga uppföljningar, säger Göran Rosenberg.

Text och bild: Emma Mossberg