Kvinnomord med straffrihet

Reportage | 2008-03-13
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008

Norma Cruz kämpar för att hitta mördarna.

Norma Cruz sitter i det himmelsblå kontoret under en jättelik bild av jungfru Maria omgiven av gyllene strålar. Väggarna är täckta av fotografier av kvinnor, leende mot kameran, gamla, unga, fulla av liv. I dag är de döda. Efter sig har de lämnat över 2 000 moderlösa barn.
– De här kvinnorna kan inte längre berätta sin historia, säger Norma och sveper med handen över fotografierna. Därför är det vår uppgift, de överlevandes, att bryta tystnaden.
Hon har egna erfarenheter av våld men om det orkar hon inte tala om idag. I stället berättar hon Maria Isabels historia, en historia bland många andra.
På kvällen den 15 december 2001 försvinner Maria Isabel på väg hem från sitt arbete. Hon är bara 15 år och arbetar extra i en klädaffär på skollovet. Några dagar innan jul finner man henne mördad och våldtagen. Armar och ben är bundna med taggtråd och hon är strypt och knivhuggen. Naglarna är borta och ansiktet vanställt. Runt halsen sitter en snara och kroppen är full av brännmärken. Maria Isabels mamma får dotterns kläder i en plastpåse och när hon ser att det är vita fläckar på dem, frågar hon polisen: »Är detta sperma?« Poliserna rycker på axlarna och bryr sig inte om att ta prover.

Den dagen började Normas kamp för att tillsammans med Maria Isabels mamma finna mördarna och se till att de straffas.
På bårhusen träffade Norma andra kvinnor i förtvivlan över sina döda systrar, döttrar och mödrar. De förenades i sorg och maktlöshet över de rättsvårdande myndigheternas passiva motstånd och ovilja att överhuvudtaget utreda morden. Ur kvinnornas samtal såddes fröet till det som skulle komma att bli »De överlevande«, Fundación Sobrevivientes. Det är en organisation som agerar följeslagare för de kvinnor som har modet att driva en juridisk process vilket förhoppningsvis leder till att deras anhörigas mördare lagförs. De arbetar tillsammans med frivilliga jurister och psykologer för att göra det jobb de rättsvårdande myndigheterna inte gör.
– Den guatemalanska lagstiftningen är till för mördaren och inte för offret, säger Norma. Under det 36-åriga inbördeskriget i Guatemala var lagarna framförallt till för att skydda dem som begick folkmorden. Kriget producerade också tusentals soldater som tränades i att bli veritabla dödsmaskiner.
– Kvinnomorden är ofta mycket väl utförda och samma tortyrtekniker som användes under krigen används också på kvinnorna, vilket tyder på att det är före detta soldater som utför dem, fortsätter Norma. Dessutom sker morden på ett sätt som visar tecken på att förövarna är organiserade och har tillgång till en viss nivå av infrastruktur. Ett och samma kvinnomord kan ha upp till tre brottsplatser, våldtäkten sker på ett ställe, tortyren på ett annat och slutligen dumpas kroppen på ett tredje ställe. Även det är ett mönster som känns igen från kriget.

I Guatemala har straffriheten nått en sådan omfattning att mördarna inte ens bryr sig om att täcka för sina ansikten utan mördar på öppen gata i fullt dagsljus, berättar Norma och ger ett exempel:
– För några dagar sedan var jag vittne vid en brottsplats där en kvinna hade mördats genom att man kört ett järnrör rakt igenom hennes kropp. Mördarna kom tillbaka för att kontrollera att kvinnan verkligen var död. Polisen var där och tog dem med sig, men attityden hos männen och poliserna gav mig gåshud. De småpratade med varandra precis som de rörde sig om att de hade snattat godis.
De rättsvårdande myndigheternas passivitet gör dem till medbrottslingar i det som på spanska kallas feminicidio, det vill säga mord på kvinnor. 73 procent av alla mord på kvinnor utreds överhuvudtaget aldrig. Budskapet det ger till medborgarna är att det är helt okej att våldta, mörda och stycka kvinnor utan några rättsliga konsekvenser.
– Människorna i Guatemala letar efter förklaringar till det ofattbara dödandet och drar ofta slutsatsen att det måste röra sig om kvinnor som på något sätt har sig själva att skylla. De tror att det handlar om prostituerade, gränsöverskridande kvinnor som befunnit sig på fel plats, vid fel tidpunkt och säkert med alldeles för korta kjolar, eller medlemmar av de kriminella ungdomsgängen och knarkmaffian, säger Norma.

Sanningen är att det inte är en typ av kvinnor som mördas, utan de kommer från alla samhällsklasser och etniska grupper. Det handlar om hemmafruar, studenter, prostituerade, fattiga och rika.
Enligt Norma är kvinnomorden ett exempel på en extrem form av genusbaserat våld. Norma menar att olika former av våld dödar på olika sätt. Vissa snabbare och brutalare som styckmord, andra långsamt och obemärkt som till exempel undernäring. Vissa kvinnor överlever, men med ett dött inre av söndertrasade drömmar, brusten förmåga till tillit och ett självförakt som inte längre går att läka.

Våldet som kvinnokropparna utsätts för visar att det inte räcker att endast ta livet av kvinnorna. Dödandet återupprepas genom skändningar av kroppen. Övervåldet mot kropparna – styckningarna och tortyren – är ett sätt att kommunicera ett budskap och att framkalla rädsla hos den kvinnliga befolkningen i Guatemala, som finns precis under ytan efter år av terror och väpnad konflikt. Ofta skrivs meddelanden direkt på kropparna i stil med »död åt hyndorna«.
Ett sätt att tolka morden på flickor och kvinnor är att se det som en våldsam form av backlash mot en kvinnlig befolkning som i allt stigande uträckning fått möjlighet att lönearbeta och som har fler medborgerliga rättigheter än tidigare. Budskapet som en lemlästad kvinnokropp slängd i ett dike lämnar till den kvinnliga delen av Guatemalas befolkning är lika effektivt som tydligt: Stanna hemma!

Norma och hennes medsystrar agerar på en gång advokater, åklagare, rättsmedicinare och domare. De har varit tvungna att sätta sig in i den juridiska apparaten för att på ett effektivt sätt hjälpa de kvinnor som är modiga nog att dra igång en rättsprocess.
– Vi erbjuder beväpnade vakter 24 timmar om dygnet för de kvinnor som drar igång en process, berättar hon. Efter rättegången är det oftast omöjligt för kvinnorna att stanna i landet och vi försöker hitta en väg för dem att fly. Men det är svårt för dessa kvinnor att få asyl i europeiska länder som ofta avslår asylansökan med en standardfras att de bör vända sig till de rättsvårdande myndigheterna i hemlandet.
– Då förstår man inte vidden av rättsrötan i Guatemala och hur politiker, domare, poliser och åklagare själva är inblandade i morden och skyddar varandra så att rättvisa aldrig kan skipas, säger Norma.

Förra året lyckades organisationen »De överlevande« lagföra tolv skyldiga som alla fått stränga fängelsestraff. För varje straffad förövare ser organisationen till att få mycket publicitet som ett sätt att visa allmänheten att det går att få rättvisa och att det trots allt inte går att mörda ostraffat.
Normas envetna kamp ledde till slut att Maria Isabels mördare kunde straffas. Domen blev åtta års fängelse, som dock förkortades till fyra år på grund av gott uppförande.
Men vem ströp Marleny? Vem torterade Sandra? Vem brände Maria levande? Några vet men ingen vill tala.

Text: Eva Thyselius Bild: Morena Maria Perez Joaquín

Fotnot: I rapporten »No protection, no justice« , som publicerades 18 juli 2006, granskade Amnesty morden på kvinnor i Guatemala.

Fakta/Kvinnomorden

Kvinnomorden kallas omväxlande feminicidio och femicidio i Mexico och Centralamerika. Femicidio är en feminin variant på engelskans homocide, som helt enkelt betyder mord på kvinnor.
På svenska finns ännu ingen bra översättning av begreppen.

Den mexikanska och centralamerikanska kvinnorörelsen vill använda begreppet feminicidio för att betona att morden bara är en av de mest synliga och extrema formerna av allt det vardagliga våld som dagligen utövas mot kvinnor. Det genusbaserade våldet rör sig inom ett spektrum som innefattar undernäring, bristande politiska ekonomiska och rättigheter, tillgång till hälsovård, psykologiskt våld, fysiskt våld och slutligen dödandet av kvinnorna. Genom att använda begreppet feminicidio vill man också lägga ansvaret på rättsväsendet och staten som genom sin passivitet agerar medbrottslingar.

De senaste fem åren har 4 000 kvinnor mördats i Guatemala. Det ger Guatemala en toppplacering i västvärlden i antal mördade kvinnor. 73 procent av morden är inte utredda av polisen.
I 97 procent av fallen har ingen gripits och i 82 procent av fallen finns ingen misstänkt identifierad. När morden väl utreds är det med begränsade resurser. Det existerar inget vittnesskydd. Rädslan tystnar vittnen och åklagare tvingas fly landet om de försöker göra sitt jobb.

Eva Thyselius

Källa: Fundación Sobrevivientes

Läs också : Historisk rättegång i Guatemala (Amnesty Press 11 mars 2008)

Reportage | 2008-03-13
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008