Kvinnorna Japan vill glömma
Reportage | 2012-11-26 Även publicerad i AmnestyPress #4/2012 |
Trots att det gått 20 år sedan Japans militära sexslavsystem lyftes fram i ljuset kämpar de som utsattes ännu för officiellt erkännande och ersättning.
Tiden är på väg att rinna ut för en fråga som befinner sig mitt i den diplomatiska hetluften trots att andra världskriget tog slut 1945.
– År 1940 var Korea koloniserat av Japan och de flesta männen i min stad hade redan kallats in till kriget. Då började militären komma för att hämta kvinnorna, säger Kim Bok-Dong.
Hon berättar sin historia i en fullsatt källarlokal i ett av Tokyos universitetsområden, ett av otaliga möten som hon deltagit i sedan hon 1992 för första gången gick ut offentligt med sina upplevelser. Kim Bok-Dong är 87 år och får hjälp att ta trappsteget upp och ned för scenen. Hon är liten och har en pigg och varm men, efter hand som kvällen går, allt mer utmattad blick.
Kim Bok Dong är nu 87 år och berättar om sin tid som sexslav.
Foto: Linda Åkerström
– Många var 15, 16 år gamla. Jag var bara 14. De sade att jag skulle arbeta i en fabrik i Japan med att sy kläder men när vi kom dit var det inte en fabrik utan en bordell för sexslavar, berättar hon.
Under åren som följde togs Kim Bok-Dong med till bland annat Taiwan, Indonesien och Kina, överallt dit den japanska armén åkte under sina fälttåg. Hon tror att anledningen till att hon blev infertil är de sexuella övergrepp som var hennes vardag under dessa år.
Kim Bok-Dong är en av de upp emot 200 000 kvinnor och flickor som innan och under andra världskriget tvingades arbeta som sexslavar åt den japanska armén, så kallade comfort women. Många lockades som hon med löften om arbete i fabriker eller som sjuksköterskor. Andra kidnappades eller såldes av släktingar och fördes till militärbaser runt om i Asien.
Endast en fjärdedel av kvinnorna antas ha överlevt. Utöver trauman och hälsoproblem får dessa kvinnor leva med omfattande stigmatisering. Många kunde inte återvända till sina byar och städer av skam över det som hänt, andra lämnades utan officiella papper i det land där de befann sig när kriget tog slut.
Syftet med de militära bordellerna var enligt officiella dokument att öka de manliga soldaternas stridsvilja och kåranda. Man ville även minska risken för könssjukdomar och för att hemlig information spreds till spioner. Genom att tillhandahålla bordeller hoppades man även kunna öka stödet för militären i ockuperade länder genom att förhindra att soldater våldtog kvinnor som bodde omkring posteringarna. Detta hade tidigare lett till kritik och motstånd från lokalbefolkningen.
När frontlinjen ändrades, som här i Kina, skickades kvinnorna iväg tillsammans med japanska armén. Foto: Korean Council for the Women Drafted for Military Sexual Slavery by Japan.
Än idag är frågan en av de största diplomatiska utmaningarna för Japan i relationen till dess grannar och före detta ockuperade områden. Trots decennier av protester har den japanska staten ännu inte tagit på sig det juridiska ansvaret för det som hände. Från politiskt håll menar man att det redan har varit möjligt att få ersättning från en privat fond samt att det inte finns officiellt dokumenterat att det verkligen rört sig om tvång.
– De säger att det saknas bevis. Här är jag! Jag är en av dem som tvingades till att bli ”comfort woman”, säger Kim Bok-Dong.
Hon är en del av den rörelse som kämpar för överlevares rättigheter och som i början av 1990-talet drog fram frågan i ljuset efter nära 50 år av tystnad. Ett av kraven är att kommande generationer ska undervisas om det som hänt.
Fumiko Yamashita vill att sexslaveriet ska in i japanska skolböcker. Foto: Linda Åkerström
Fumiko Yamashita arbetar på det tre rum stora Womens Active Museum on War and Peace i Tokyo. Hon berättar att det japanska system där utbildningsministern ska godkänna alla skolböcker gör frågan starkt politisk. År 1997 nämnde alla japanska historieböcker händelserna på ett eller annat sätt men press från extremhögern och konservativa har lett till att utvecklingen backat, säger hon.
År 2011 tar ingen skolbok längre upp frågan.
Vad tycker du om beteckningen ”comfort women”?
– Personligen undviker jag det. Som många överlevare sagt till mig: ”För oss var det ingen tröst”. Men det berättar om hur den japanska staten såg på de här kvinnorna och därför ska vi inte glömma det. Det viktiga är de här: ” ”, säger Fumiko Yamashita och gör citattecken i luften.
Sommaren 2012 blossade en gammal konflikt mellan Japan och Sydkorea om rätten till ögruppen Takeshima/Dokdo upp på nytt. Ett videoklipp spreds på internet där Suzuki Nobuyuki, en japansk högeraktivist protesterar vid den staty av en ung ”comfort woman” som nyligen rests framför den japanska ambassaden i den sydkoreanska huvudstaden Seoul. Vid statyn knyter han en skylt med texten: ”Takeshima är japanskt territorium” och kallar senare statyn för ett ”prostitutionsmonument”.
Samma vecka öppnade den sydkoreanske fotografen Ahn Sehong en utställning med porträtt av koreanska överlevare på ett galleri i centrala Tokyo. Utställningen möttes av stora protester och ställdes in av arrangören Nikon. Först efter domstolsbeslut tilläts Ahn Sehong visa sina bilder. Besökarna fick gå igenom metalldetektorer och kroppsvisterades innan de släpptes in i lokalen.
– Jag visste inte att utställningen i Japan skulle bli så riskfylld. Nikon ville stoppa mig från att visa mina fotografier för att de ansåg att de var politiska men det finns inga spår av politik i mina bilder. Det enda som finns är smärta och sorg, säger Ahn Sehong.
–Tidigare utställningar i Sydkorea har kunnat visas utan problem, här däremot var reaktionerna mycket känslosamma. Det är en historia som Japan vill gömma undan, säger han.
Porträtt av koreanska "comfort women" som blev kvar i Kina efter krigets slut. Från utställningen “Layer by layer”. Foto: Ahn Sehong
I Sydkorea finns idag bara 63 kända före detta ”comfort women” kvar i livet. Möjligheten att ge dem och andra överlevare upprättelse är snart förbi. För den sydkoreanska rörelsen är den egna kampen också en del av ett större sammanhang.
– Vårt fokus är det japanska sexslavsystemet men det finns sexuellt våld överallt i världen. Där det finns krig finns också sexuellt våld, vi kan inte tillåta att det sker om och om igen. Att tala öppet om ”comfort women”-systemet är ett sätt att stoppa den onda cirkeln, säger Fumiko Yamashita.
Kim Bok-Dong bär en fjärilsbrosch på vänster kavajslag. Det är symbolen för den fond som hon varit med och startat med syfte att stödja kvinnor och flickor som utsatts för sexuellt våld i dagens konflikter, till exempel i Demokratiska republiken Kongo och Uganda. Det är också till det arbetet pengarna ska gå om den sydkoreanska rörelsen någon gång får den ersättning som de så länge kämpat för.
Text: Linda Åkerström
Bakgrund
Det japanska ”comfort women”-systemet har kallats det största trafficking-fallet i modern historia. De första stationerna sattes upp redan 1932 men systemet togs i bruk i stor skala 1938.
Kvinnorna, de flesta av dem var under tjugo år, kom främst från Korea, Japan och Taiwan men även från andra asiatiska länder som Japan hade erövrat under andra världskriget. 1942 behärskade Japan stora delar av Kina, Indonesien, Filippinerna, Malaysia, Burma, Thailand, Indokina och en rad ögrupper i Stilla havet. Däremot lyckades Japan inte tränga in i Indien eller landstiga i Australien.
2007 antog det amerikanska representanthuset en resolution som uppmanade den japanska staten att agera för sexslavarna. Sedan dess har även Kanada, Nederländerna, Sydkorea, Taiwan och EU antagit resolutioner där Japan uppmanas att ta sitt ansvar.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s kommitté mot tortyr hör till de FN-organ som uppmanat den japanska staten att erkänna sitt juridiska ansvar och erbjuda ersättning. FN:s särskilda rapportör för våld mot kvinnor, Rashida Manjoo, och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Navi Pilay, har också tagit upp frågan.
Amnesty International kommer i samband med 16 days of Activism, som inleds den 25 november, att lyfta fram offren för sexslaveri i den japanska armén.
Reportage | 2012-11-26 Även publicerad i AmnestyPress #4/2012 |