Vägen tillbaka till tryggheten
Reportage | 2000-10-23 Även publicerad i AmnestyPress #5/2000 |
Det tog Sanam sex år att inse att hon behövde hjälp. Mardrömmarna hade blivit en normal del av hennes liv. Oron likaså. Var det inte hennes barn så var det hennes man, eller föräldrarna som var kvar i Iran. Saknaden av hemlandet hade bara blivit värre med åren och det var inte lätt att anpassa sig i det nya samhället.
I samband med Sanams andra graviditet blev otrygghetskänslorna än värre. Ångesten gled över i panik. Många mardrömmar handlade om barnen hon mött under sin fängelsetid i Teheran. Hon mindes dem tydligt, vartenda ansikte, varje namn på barnen till hennes fängslade medkamrater. Dessa barn som fick se sina mammor förnedras och torteras. De hade tvingats växa upp i en miljö utan trygghet, utan fäder. Det som fyllde henne med mest skräck var tanken att hennes egna barn skulle drabbas av samma öde, om hon fängslades igen.
Till slut vågade hon knappt gå utanför dörren. Ständigt bar hon på en rädsla för att något skulle hända familjen. Hennes man var tvungen att ringa flera gånger om dagen för att försäkra henne om att inget hemskt hade hänt.
Sanam fick genomgå en post-traumabehandling. Idag, tre år senare, studerar hon vid Göteborgs universitet. Unga studenter ilar förbi, ut i höstsolen. Sanam, som är runt 40 år, bär en grå dräkt. Det mörklockiga håret i sidbena avslöjar några enstaka grå hårstrån ovanför ansiktet.
– Jag trodde att jag var stark. Jag tyckte att jag hade klarat fängelsetiden bra. Och vi var ju vana vid att ta hand om oss själva. Men jag kom till en punkt där jag insåg att jag behövde hjälp utifrån.
Samtalsterapin gjorde att Sanam kunde komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv. I terapin framkom att hon hade känt sig skyldig för allt som hänt hennes familj, att hennes politiska engagemang skulle ha lett till att brodern avrättats och modern fängslats.
– Men de hjälpte mig att förstå att det inte var jag som bar skulden. För första gången fick jag även hjälp att behandla sorgen som finns inom mig, att jag måste lära mig leva med den.
Som ung student på högskolan i Teheran under åren efter revolutionen 1979 i Iran var Sanam, liksom många andra, aktiv i en vänstergrupp. Alla oliktänkande grupper jagades och många var tvungna att gå under jorden. Sanams grupp tillhörde de mest aktiva motståndarna till den nya regimen.
De delade ut flygblad, gjorde tidningar och ordnade demonstrationer. Därför drabbades de också extra hårt. Hennes bror, som varit medlem i samma grupp avrättades, hennes make fängslades, likaså hennes mor. Så det var ingen idé att fly. Det enda hon kunde göra var att sitta hemma och vänta på att de skulle komma och hämta henne.
– Jag ville ju att de skulle ta mig istället för att min mamma skulle behöva lida ännu mer.
26 år gammal hamnade hon i fängelse, en vistelse som skulle vara i sju år. Hennes mamma frigavs efter ett par månader. När Sanam ska berätta om de svåra åren i fängelse undviker hon att vara alltför detaljerad. Hon måste lägga band på sig och försöka berätta utan att minnas, utan att känna.
– Det räcker att säga att tiden i fängelset var det värsta en människa kan gå igenom. Hela tiden utsattes man för tortyr. Folk man umgicks med i fängelset kunde vara vid liv den ena dagen och avrättade nästa. I början kunde man till och med höra när folk blev avrättade.
Den vanligaste fysiska tortyren var långvarig piskning av fotsulorna. Främst användes denna metod för att få information ur fångarna. Den psykiska tortyren pågick hela tiden.
Dels var det hjärntvättning. Fem gånger om dagen skulle de be till gud. Gjorde man inte detta blev man straffad. Regelbundet fördes de till stora aulasalar där de skulle lyssna till mullornas tal. Ur högtalare strömmade oupphörligen islamsk propaganda. En annan sida var det psykiska våldet: Kränkningarna, isoleringen, det ovissa väntandet – det fanns ett ständigt hot om förestående tortyr eller avrättning. Fångarna omplacerades också ideligen på olika ställen, så de aldrig skulle kunna känna trygghet.
Många av hennes kamrater i fängelset tappade förståndet. En del klarade inte pressen utan bytte sida och blev spioner. Ingen skulle känna sig säker. Först efter fem år i fängelse fick Sanam och hennes man träffas, ett möte som varade i fem minuter.
Efter frigivningen fick de känslan av att inte vara önskvärda i samhället. Sanam fick inte fortsätta sina studier, det var svårt att få jobb. De var ständigt förföljda och övervakade. Året efter arresterades hennes man två gånger, men släpptes. Fortsatt politiskt arbete och de skulle löpa risken att åka i fängelse, kanske för gott.
När Sanam släpptes ur fängelset var hon tvungen att skriva under ett papper där det stod att om hon arresterades igen skulle hon få det hårdaste straffet – avrättning. De sista dagarna innan flykten tvingades de gå under jorden. Flykten från Iran gick över bergen till Turkiet. När paret kom fram till Istanbul var Sanam gravid i femte månaden.
Väl i Sverige kände hon stor lättad. Faran var över. Nu var de trygga, fria från förföljelser och hot. Först och främst skulle hon lära sig det nya språket och försöka förståhur samhället fungerade. Allt var nytt och annorlunda. Efter några år började hon emellertid förstå att anpassningen skulle bli svårare än hon först trott.
– Det var när jag insåg att vi försökte leva i ett samhälle som inte kände oss, som inte förstod oss och som egentligen inte ville ha oss. Det kändes inte bra.
I Iran hade hon trots allt varit någon. Det var ju där hon hade sin historia och hörde hemma. Nu satt hon flera hundra mil därifrån och saknade sina föräldrar, alla släktingar och vänner. Aldrig skulle hon få återse dem, för det fanns ingen återvändo. Det ständiga utanförskapet, att ingen av de nya människorna runt omkring henne förstod vem hon var, ledde till isolering. Den enda plats där hon kunde vara blev till slut i hemmet. Minnena, oron och otryggheten som kom över henne under graviditeten blev till slut övermäktiga.
I krisens kölvatten skapades också möjligheter till en vändpunkt. Genom samtalsterapin blev Sanam tydligare medveten om alla de obehagskänslorna som hon burit på. Men många känslor tillhörde ju faktiskt hennes identitet.
– Jag lärde mig att för att kunna leva vidare så måste jag acceptera vad jag är. Jag måste acceptera att jag bär på hela den tiden, alla minnena. När jag satt i fängelse var jag yngre och hade kanske lättare att hantera vissa saker, men ju äldre jag har blivit desto tyngre har minnena blivit.
Tidigare hade sorgen efter brodern, saknaden efter föräldrarna och längtan tillbaka till hemlandet hindrat henne från att leva vidare, mycket på grund av de djupa skuldkänslorna som hade inpräntats i henne under fängelsetiden. Sorgen, saknaden och längtan upptar fortfarande en stor del av hennes liv, men hon har fått acceptera det.
– Om man accepterar att man har ett något annorlunda liv än andra människor så känns det bättre. Man hittar sin plats. Jag är tvungen att försöka vara stark. Mina två barn sysselsätter mig hela tiden. Det är dem jag lever för. Om jag varit ensam hade det kanske känts värre, men som det är nu har jag inte tid att tänka så mycket.
Genom studierna hoppas hon kunna bidra till familjeförsörjningen på sikt. Familjelyckan är viktig. Tryggheten inte minst.
– Mina barn förstår inte vad vi har gått igenom. De känner inte till livet i Iran. Visst, de vet att det finns människor där som älskar dem, men det känns ändå jobbigt att de inte känner mer samhörighet med det landet som jag bodde i under 35 år av mitt liv.
Det politiska engagemanget har varit ett stort stöd genom åren. Hon upplever inte att de svåra åren har varit förgäves och hon känner ingen besvikelse, snarare en stark framtidstro. Visserligen har hennes engagemang mattats av en aning under åren. Hon ser sig inte längre som någon aktivist men hon hjälper gärna till vid insamlingar och stöttar dem som för kampen vidare.
– Tiden i fängelset var nog lättare att uthärda i och med att vi hade ett mål. Vi ville förändra det iranska samhället och göra det demokratiskt. Den kampen pågår fortfarande, om än med andra metoder. Men den pågår och den får aldrig sluta.
Fotnot: Sanam är ett fingerat namn.
Text: Fredrik Ölmqvist Bild: Ola Kjelbye
Reportage | 2000-10-23 Även publicerad i AmnestyPress #5/2000 |