Slarviga kvinnoporträtt i Coutos dystra “Jesusalem”
I “Jesusalem” av den moçambikiske författaren Mia Couto handlar det om isolering efter att världen har gått under.
böcker | 2016-03-19 Av: Elias Kukkola Settervik |
Mia Couto föddes år 1955 i Beira, Moçambique. Han har skrivit en rad romaner och anses vara den främsta författaren från det portugisiskspråkiga Afrika. Foto: Cato Lein
Bok: Jesusalem
Författare: Mia Couto
Översättning: Irene Anderberg
Förlag: Leopard förlag
Det finns ingenting outforskat kvar i vår värld. På ett övergivet jaktläger i ödemarken har en förvildad fader på flykt slagit sig ner, tillsammans med två söner som får höra att världen har gått under. Här, i verklighetens utkant, bildar de kolonin Jesusalem – lika delar fristad och fångläger för de fyra invånarna.
De senaste årtiondena har en ny idé slagit rot i populärvetenskapen: uppfattningen att människans inverkan på vår planet slutligen har nått punkten att det är dags att erkänna ett epokskifte. Vår existens genomsyrar nu planetens sammansättning på atomnivå såväl som i rent geologisk bemärkelse: radioaktiva partiklar i vår atmosfär och jordbrukets tydliga spår djupt i tusenårig berggrund kommer i nära nog evig tid att vittna om mänsklighetens hegemoni. Den nya terminologins förespråkare hävdar att efter över 10 000 år stiger vår planet nu över från den holocena tidsåldern till den antropocena – människans tidsålder.
I Mia Coutos “Jesusalem” vittnar även ödemarken om detta skifte. Fasader har lämnats att förfalla på savannen och bland spillror från en tid innan den förmodade katastrofen rotar Mwanito runt bland kvarlevorna. Han lär sig läsa från gamla krigsetiketter, helt i smyg från den misstänksamma fadern, och fantiserar med sin bror om världen som en gång varit – och kvinnorna som befolkade den.
När portugisiskan Marta – av en händelse eller vägledd av försynen – plötsligt dyker upp i den lilla kolonin får fadern Silvestres kompromisslösa världsbild plötsligt en utmanare. Sanningen uppenbarar sig för bröderna och innan vi vet ordet av gör händelser i faderns förgångna, i icke-världen utanför, sig påminda.
“Jesusalem” är en berättelse om isolering: Silvestres flykt från verkligheten gör Mwanito till ofrivillig eremit. Men liksom vår planet är oåterkalleligt förändrad av vår existens kan Silvestre inte komma undan konsekvenserna av sitt handlande i ett tidigare liv. Civilisationens och skuldens räckvidd överstiger vår förmåga att fly och förneka, och runt detta tema väver Couto en fascinerande historia.
Jesusalem. Foto: Leopard förlag
Dessvärre är romanen bättre i koncept än utförande. Landskapet känns lämpligt ödsligt, men karaktärerna som befolkar det är nästan lika livlösa. Romanens kvinnor är helt avgörande för berättelsens utveckling, men har ändå förpassats till en relativ marginal. Dessutom skildrar Couto dem slarvigt, med karaktärsdrag som helt uppenbart har formulerats av en manlig röst. I en roman som delvis kretsar kring avsaknaden av en modersgestalt är detta förstås en försummad möjlighet och påtaglig brist.
Coutos prosa är poetisk men avskalad. Berättelsen om verklighetens regler som tränger sig på i det lilla sällskapets naivistiska fantasivärld gör sig väl i denna litterära skrud, men även här är det som att Couto inte vet att ta tillvara på sin romans styrkor. “Jesusalem” verkar nöja sig med att berätta en rättfram barndomshistoria, trots att ingenting verkar stå riktigt rätt till – som om romanen lägger sig tillrätta i ökensanden och låter världen förfalla runt omkring.
Elias Kukkola Settervik
[email protected]
böcker | 2016-03-19 Av: Elias Kukkola Settervik |