In Memoriam: Aktivisten Nathalie Larsson

Amnestyaktivisten Nathalie Larsson gick snabbt och plötsligt bort vid 24 års ålder, ett alltför tidigt slut på ett liv av mod och omtänksamhet.

Nathalie Larsson. Foto: Amnesty Students of Stockholm

Nathalie Larsson gick med i Amnesty år 2016 och var en väldigt aktiv medlem som prioriterade att det vi åtagit oss att göra faktiskt blev av. Ibland även till den punkten att hon tog saken i egna händer och blev färdig på egen hand. När hon började sin tid inom Amnesty var hon obekväm med sin talade engelska; trots det deltog hon med glatt humör och värme på våra möten med hjälp av tolkning från sina vänner.

Förutom Amnestygruppen på Stockholms universitet, SU, var Nathalie engagerad i Amnesty Student Council och var med på möten i, bland annat, Göteborg. På senare dagar blev hon också invald till Amnestys valberedning, där hon jobbade hårt samtidigt som studierna i molekylärbiologi tog en väldigt stor del av hennes tid. Detta gjorde att hon kände Amnestymedlemmar överallt i Sverige. Samtidigt var hon väldigt hängiven sina studier.

Efter att noga vägt olika utbildningsalternativ bestämde sig Nathalie för att läsa ett program i molekylärbiologi. Det visade sig att noggrannheten inför ansökan var väldigt värdefull, i stort sett alla kurser på programmet var intressanta och Nathalie blev speciellt intresserad av hur proteiner fungerar. Vanan att alltid vara noggrann i det hon gjorde följde med under hela utbildningstiden och trots att det fanns många svårigheter längs vägen kämpade Nathalie på för att klara utbildningen med så goda resultat som möjligt. Nyligen fick hon börja hjälpa en doktorand med forskning på SU och hade fått institutionens förtroende, även om det tagit tid att få det.

Nathalie kompromissade aldrig när det gällde rättvisa. Omkring henne stod samförstånd ibland i vägen för helhjärtat arbete för det som är rätt, men när hon höjde rösten –vilket för övrigt var ganska sällan, främst när det verkligen behövdes– var det för att ändra kursen mot rättvisa och mänskliga rättigheter för alla. Om vi följer Nathalies exempel förstår vi snabbt att vi måste sluta tycka att hur ”snygg” en person är eller hur ”klok” hen verkar vara inte kan användas som måttstock för en persons värde. Det viktiga är att vi alla anstränger oss för att skapa, inte en ”rättvisare,” utan en rättvis värld.

Därför deltog Nathalie, trots att hon ogärna var med vid större tillställningar, orädd i flera demonstrationer både inom och utanför Amnesty. Där visade hon sitt stöd för det hon tyckte var rätt. Hon föregick med gott exempel, helt enkelt för att hon inte ville leva på ett sätt som gick emot sina principer, när hon, som hon själv beskriver det, ”såg individen” – det vill säga utgick ifrån varje enskild person när det gällde att bedöma hur hen var. Inte ifrån personens grupp, inte ifrån vad andra sade om personen, utan ur en direkt relation som inte dömer på förhand utan låter alla komma till tals.

Denna förmåga att alltid urskilja varenda individ i en grupp hon kom i kontakt med gjorde att hon blev väldigt omtyckt på de äldreboenden där hon extrajobbat under sitt liv; Nathalie såg till exempel alltid till att de som bodde där hade det bra och såg till att komma ihåg vad var och en gillade att ha på kvällsmackan, en liten detalj som kunde betyda mycket för de personer hon tog hand om. Även där gick Nathalie emot strömmen, när flertalet kollegor nöjde sig med minsta tillåtna ansträngning, med mycket mindre omtanke för de som hamnat i en beroendeposition till dem. Gruppen gick åt ett håll och Nathalie gick, med vissa andra, åt rätt håll.

Innan pandemin hade den ukrainska hbtqi+aktivisten Vitalina Koval våren 2019 en föreläsningsturné på svenska universitet, som tack för vårt arbete med hennes fall i Amnestygrupperna på universiteten.

När det blev vår tur i Stockholm hade vi efter föreläsningen en middag på Amnestys kontor tillsammans med dåvarande generalsekreterare Kumi Naidoo och med en annan studentförening från SU, som varit med och arrangerat föreläsningen på universitetet med oss. De hamnade vid ett bord som var lite avlägset från vårt, och eftersom de inte kände någon där höll de sig för sig själva. Nathalie var då den första som reste sig upp och såg till att bjuda in dem i gemenskapen. Det räcker inte att bara prata, det är våra handlingar som räknas.

Världen blir nu en sorgligare plats med en röst mindre för det som är rättvist. Det är nu upp till oss som är kvar att föra Nathalies arv vidare. Vi saknar dig väldigt mycket.

Dina vänner
Leena-Maaretta Dixon, Onerva Sihvonen och Adrian Laachiri
samt alla du träffat inom Amnesty

Fotnot: En kortare version publiceras också i nummer 4-2021.