Den långa vägen till en tribunal i Kambodja

Processen att etablera en tribunal för att ställa ledarna för de röda khmererna inför rätta har varit lång och konfliktfylld. Fram till 2004 var det svensken Hans Corell, tillika FN:s dåvarande rättschef och undergeneralsekreterare, som skötte förhandlingarna med den kambodjanska regeringen. Den 6 december var han inbjuden av Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja att hålla ett anförande på ABF-huset i Stockholm om sitt arbete i FN och hur det har gått med den FN-stödda tribunalen.

_Hans Corell var mycket kritisk mot Kambodjas försök att förhala tribunalen som ska åtala ledare för röda khmererna. _Foto: Sebastian Derle

Iklädd smoking värdig en internationell diplomat – men för vilket han på ett mycket svenskt vis bad om ursäkt, han skulle på sittning direkt efteråt – fängslade den erfarne juristen Hans Corell åhörarna som samlats för att få en inblick i arbetet med att etablera tribunalen som ska ställa de röda khmerernas ledare inför rätta. Corell började med en kronologisk redogörelse för de utdragna förhandlingarna som följt allt sedan premiärminister Hun Sens började vackla i frågan efter sin kupp 1997.

– Det var faktiskt på Hun Sens och den dåvarande ”förste” premiärministern Prince Norodom Ranariddhs begäran som FN beslöt sig för att driva frågan om inrättandet av en tribunal, berättar Corell.
Men det är känt att det var en annan svensk, Thomas Hammarberg – dåvarande FN-representant för de mänskliga rättigheterna i Kambodja och före detta generalsekreterare i Amnesty International – som till stor del låg bakom ansträngningarna att skapa en tribunal. Efter kuppen där Ranariddh tvingades i exil visade sig mycket riktigt att Hun Sen var skeptisk mot att upprätta en FN-stödd domstol.
FN:s förslag på en internationell tribunal knuten till tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda och placerad i ett annat asiatiskt land godkändes inte av Hun Sen. Generalsekreterare Kofi Annan utsåg då Hans Corell till ansvarig för förhandlingarna med den kambodjanska regeringen. Corell berättar sakligt, men med en illa dold frustration hur det politiska spelet ser ut på högsta nivå.

– En dag i slutet på 1999 dimper det ned en översättning på en nationell lag om upprättandet av en domstol på mitt skrivbord. Det nya lagutkastet tog inte hänsyn till FN:s synpunkter och skulle antas i den kambodjanska nationalförsamlingen på julaftonen. Detta accepterade jag inte! förklarar Corell, och hans obeveklighet som diplomat är tydlig.

– Då tog vi hjälp av en gammal vän till Hun Sen, den blivande presidentkandidaten i USA; John Kerry, för att övertyga honom om Kofi Annans krav på att tribunalen måste ha internationella domare och åklagare.
Hun Sen accepterade inte FN:s krav förrän man enades om en kompromiss med den amerikanska modellen ”super majority”. Lösningen innebär att av fem domare är tre kambodjaner. Men då det krävs fyra röster för ett beslut måste minst en internationell domare stödja ett beslut. Tribunalen kommer dessutom att ha två åklagare, en kambodjansk och en internationell.

Trots en till synes fungerande kompromiss slutar inte förhandlingarna här. Corells problem kom snarare bara att öka framöver. Hun Sen fortsatte att ändra sig fram och tillbaka och Corell berättar hur man på FN-högkvarteret under 2001 börjar ana att den kambodjanska regeringen försöker förhala processen och att de egentligen inte är intresserade av ett upprätta tribunalen.
– I november 2001 skriver Hun Sen ett brev till mig där han kommer med orimliga krav. Som liknelse kan jag nämna att jag även jobbat med en liknande tribunal i Sierra Leone. Där undertecknade parterna beslutet om en tribunal efter ett och ett halvt års förhandlingar. I det kambodjanska fallet var vi nu uppe i snart fem år!

_Omröstning i nationalförsamlingen den 2 januari 2001. Förslaget att ställa ledare för röda khmererna godkänns. _Foto:AI

I februari 2002 meddelar Corell FN:s generalförsamling att förhandlingarna avbrutits utan resultat. Trots att beslutet om att dra sig ur kom från Kofi Annan har Corell blivit hårt kritiserad.
- Många blev upprörda över detta beslut, och den mesta kritiken riktades mot mig. Bland annat var Australien och Japan ursinniga.

Men efter något år återupptogs förhandlingarna och trots fortsatta förseningar och fördröjningar från den kambodjanska nationalförsamlingen ratificerades dokumenten för tribunalen i oktober 2004. Under den här perioden slutade Corell sin post på FN och därmed också som förhandlare i ärendet. Frågan om tribunalens förverkligande är dock inte avslutad. För i dag är det stora problemet finansieringen. Det diskuterades länge hur pengarna som behövdes skulle komma in.
– Tyvärr, säger Corell, beslutades det att pengarna skulle samlas in frivilligt. Och fortfarande har de inte kommit in!
Nu skyller Hun Sen förseningen av tribunalens tillsättande på det internationella samfundet för att det inte bidragit med de pengar som behövs. Själv har Kambodja bara bidragit med 1,3 av de 13 miljoner dollar man kommit överens om.

Som avslutning släpper Corell helt på den diplomatiska fernissan och levererar en lysande och hypersnabb historielektion i lagarnas uppkomst i Sverige och hur landets utveckling till modern rättsstat gick till.
– Det är denna tradition som inte finns i Kambodja, men som gör det desto viktigare att det internationella samfundet bidrar till dess uppbyggnad.
Det är uppenbart att Hans Corell hyser den djupaste övertygelse om att rättsstaten är av absolut betydelse för att Kambodja ska kunna bli ett land där befolkningen lever i trygghet med rättigheter och utan korruption.

Han återkommer till ett besök han gjorde på de ökända ”Killing fields” utanför Phnom Penh.
– Det enda jag kunde tänka var: hur kunde detta ske? Jag vill inte spekulera i om dagens ledare egentligen vill ställa de ansvariga inför rätta. Men jag tror att det kambodjanska folket helst av allt vill få veta sanningen om vad som hände, hur det kunde ske. Därför är det också viktigt att man inför en fungerande rättsstat i landet. Ju längre tribunalen fördröjs, ju större är risken att förövarna aldrig ställs till svars, eller att de frias.

_Choeung Ek - ”Killing fields” - utanför Phnom Penh där kanske så många som 20,000 människor dödades. Många torterades först och för att spara ammunition användes ofta spetsade bambupinnar eller machetes för att avrätta de som ansågs vara fiender till de röda khmererna. _Foto: Sebastian Derle

Fakta i korthet:
Röda khmererna tog makten i Kambodja i april 1975 sedan den USA-stödda Lon Nol-regimen fallit. Vid årsskiftet 1978-79 invaderade Vietnam och röda khmererna störtades och återvände till djungeln. Långt in på 1990-talet fortsatte de ett gerillakrig mot regeringen i Phnom Penh.
1998 avled Pol Pot, ledaren för röda khmererna. I december 2003 förklarade Khieu Sampan, som var statsöverhuvud i ”Demokratiska Kampuchea” att folkmord hade begåtts under röda khmerernas styre. Men han förklarade samtidigt att han hade varit helt ovetande om detta.
Khieu Sampan är en av dem som väntas bli åtalad när tribunalen inleder sitt arbete.
Hur många som dog under 1975-1978 kommer aldrig att bli helt klarlagt. Det brukar beräknas att cirka en miljon dog. En del av dem avrättades, medan många andra dog av svält och sjukdomar när röda khmererna utrymde städerna för att bygga ett nytt kommunistiskt bondesamhälle.

Läs mer!

BBC 9 december: Tribunalen öppnar kontor i Phnom Penh
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/asia-pacific/4512644.stm

Text: Sebastian Derle