Uppvaknandet i Iran – kan protesterna störta regimen?

De feministiska och minoritetsbaserade protesterna som bröt ut över hela Iran i höstas har skakat det auktoritära styret i Teheran. Samtidigt har regimen begått omfattande övergrepp i försöken att trycka tillbaka det folkliga missnöjet. Om det här och mycket mer, såsom EU-parlamentets försök att låta terrorstämpla det iranska Revolutionsgardet, diskuterades när Amnesty Sveriges Turkietgrupp arrangerade en seminariedag om Iran och Kurdistan den 4 februari.

reportage | 2023-02-18
Av: Joakim Medin
Protest i september 2022 på Amir Kabir-universitetet i Teheran.

Protest i september 2022 på Amir Kabir-universitetet i Teheran. Foto: Darafsh/Wikimedia

En septemberdag 2022 arresterades den 22-åriga kurdiska kvinnan Jina Amini av moralpolisen i den iranska huvudstaden Teheran, efter att hon anklagats för att ha burit sin lagstadgade slöja på ett ”felaktigt” sätt. Några timmar senare rapporterades hon som död i en polisstation. Den officiella orsaken uppgavs vara en hjärtattack, men vittnen hade sett Jina Amini misshandlas och läckta dokument visade senare att hon tillfogats kraftiga huvudskador.

Dagen efter Jina Aminis död utbröt regimkritiska protester i hennes hemstad Saqqez i den kurdiska delen av Iran. Dels mot slöjtvånget och kvinnoförtrycket i Iran. Men också mot diskrimineringen av etniska minoriteter, som exempelvis gjort att Jina Aminis föräldrar tvingats registrera henne under ett persiskt namn, Mahsa. Redan denna första dag skanderades de kurdiska slagorden kvinna, liv, frihet i protesterna – som snabbt spreds vidare till andra delar av landet.

Protesterna som blossade upp i Iran i höstas är de största på många år. Enligt Iran Human Rights, som har sitt säte i Norge, hade 488 demonstranter dödats fram till 27 januari 2023 när iranska säkerhetsstyrkor brutalt försökt slå ner missnöjesyttringarna. Amnesty International har dokumenterat att säkerhetsstyrkor skjutit med skarp ammunition rakt in i folkmassor. Sammanlagt tros runt 20 000 demonstranter ha blivit gripna och regimen har redan låtit avrätta flera av dessa som straff.

Massood Mafan ser mycket positivt på protesterna och det folkliga motståndet i Iran, både hur det framträtt i provinserna och i storstäderna.

Massood Mafan ser mycket positivt på protesterna och det folkliga motståndet i Iran, både hur det framträtt i provinserna och i storstäderna. Foto: Joakim Medin

Lördagen den 4 februari arrangerade Amnesty Sveriges Turkietgrupp en seminariedag på Amnestys sekretariat i Stockholm för att uppmärksamma situationen i Iran och Kurdistan. Kurdistans demokratiska kvinnoförbund i Sverige var medarrangör. Under dagen gavs åtskilliga exempel på regimens övergrepp, men också på hur vanliga människor fortsätter utöva motstånd.

I den första panelen ingick tre personer som berättade om sin syn på de senaste månadernas händelser. Massood Mafan är en exiliransk bokförläggare som publicerat litteratur i över 30 år, och som även haft ett långvarigt engagemang i Amnesty Sverige och Svenska PEN. I likhet med flera andra benämnde han kvinna, liv, frihet-protesterna som en pågående revolution, som skiljer sig mycket från tidigare protester mot regimen i Iran.

– För det första är det de unga och kvinnorna som är i centrum. Revolutionen är inte heller ideologisk, vilket alla tidigare protester varit. Den här gången har vi en icke-ideologisk revolution som vill ha total förändring. Den är inte byggd på reform. Folk vill att makthavarna ska bort, sade Massood Mafan.

Andra skillnader han kunnat se är att kraven om förändring också är ganska sekulära, medan tidigare protester haft ett större inslag av religion. Dessutom är revolutionen inte karismatisk. Den är inte byggd på någon ledare utan alla som deltar är själva ledare.

– Revolutionen är nationell, men inte nationalistisk, så den har spridit sig över hela landet medan de tidigare protesterna varit mycket centrala och ägt rum i storstäderna eller i norra Iran. Det är jätteviktigt att betona detta, sade Massood Mafan.

Åhörarna som satt med under seminariedagen såg ut att hålla med honom. Skakiga videoklipp från små samhällen ute i provinserna har visat hur verkligt rikstäckande protesterna varit. Detta har oundvikligen också satt ljuset på regimens förtryck av etniska minoriteter.

Tusentals personer är den 26 oktober 2022 på väg till den kurdiska staden Saqqez för att hylla minnet av Jina Amini när det har gått 40 dagar sedan hennes död i Teheran. Jina Aminis död blev inledningen till protestvågen i Iran.

Tusentals personer är den 26 oktober 2022 på väg till den kurdiska staden Saqqez för att hylla minnet av Jina Amini när det har gått 40 dagar sedan hennes död i Teheran. Jina Aminis död blev inledningen till protestvågen i Iran. Foto: Privat/Amnesty International

Under de 44 år som passerat sedan de shiitiska islamisterna erövrade makten i Iran har det arrangerats gott om protester i Kurdistan och i Baluchistan, i norra respektive södra Iran. Men det har aldrig synts en lika stor sympati från resten av landet för regionernas och minoriteternas protester, som idag, förklarade Massood Mafan:

– Kurdistan, Baluchistan, södra Iran och de små byarna bär ganska mycket ansvar för protesterna. Vi har inte sett en likadan våg tidigare. Under protesterna 2009 saknades det här stödet från den baluchiska delen, så det är väldigt hoppfullt att det är så mycket spridning nu.

– Jag tror att det hopp som vi har sett den här gången, bland både exiliranier, bland omvärlden… Om det blir så att revolutionen i Iran lyckas, kommer det att förändra hela MENA-området (Mellanöstern och Nordafrika), sade Massood Mafan.

Sozan Fathi berättade att regimen i Teheran har försökt skapa splittring i befolkningen, bland annat genom att beskylla vissa grupper – till exempel kurderna – för att vara separatister som skapar kaos i Iran.

Sozan Fathi berättade att regimen i Teheran har försökt skapa splittring i befolkningen, bland annat genom att beskylla vissa grupper – till exempel kurderna – för att vara separatister som skapar kaos i Iran. Foto: Joakim Medin

I den första panelen satt också Sozan Fathi och Monireh Shirani som representerade två av de förtryckta minoriteterna: kurder och balucher. Sozan Fathi är läkare och medlem i Kurdistans demokratiska kvinnoförbund, och hon betonade att regimen för en ockupationspolitik mot minoriteterna. Det är därför regimen svarat med ett sådant extremt våld mot just dem.

– Det ser vi i de här protesterna som hittills har ägt rum. Men också om vi spolar tillbaka till när vi såg bilden av Jina Amini. Att moralpolisen tog sig den rätten, att misshandla en ung kvinna på 22 år som är kurdiska och sunnimuslim. Hade Jina varit från en rik familj med släktingar som har suttit i makten i Teheran så hade det här troligtvis aldrig skett. Men det är alltid lättare att gå på dem som saknar det politiska stödet, sade Sozan Fathi.

Sozan Fathi underströk att hon ser protesterna som en feministisk revolution eftersom unga kvinnor haft den ledande rollen i dem. Det är kvinnor som trotsar den påtvingade slöja som i över 40 år varit en symbol för regimen, och likaså föreställningen om att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män har.

– Kvinnor på Jinas begravning började vifta med sina sjalar samtidigt som de skrek ut ”kvinna, liv, frihet” och sjöng den kurdiska nationalsången. Det har också en bakgrund i den kamp som de kurdiska partierna har fört under regimen, och även under shahens tid, sade Sozan Fathi.

Monireh Shirani visade bilder på Khodanur Lojei, en baluchish aktivist från Zahedan, som fängslades och torterades innan han till sist dödades i oktober 2022.

Monireh Shirani visade bilder på Khodanur Lojei, en baluchish aktivist från Zahedan, som fängslades och torterades innan han till sist dödades i oktober 2022. Foto: Joakim Medin

Monireh Shirani representerade den baluchiska kvinnoföreningen Bramsh och har varit engagerad för sitt folks rättigheter i 15 år. Hon började med att ge en kort bakgrundsfakta. Balucherna representerar blott två procent av den totala befolkningen i Iran, men hela 20 procent av alla människor som avrättas i landet. Balucherna har länge varit utsatt för diskriminering och nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Lika länge har de kämpat för dessa rättigheter.

Den mest uppmärksammade händelsen som berört balucherna ägde rum den 30 september 2022, när balucher samlades för att protestera efter fredagsbönen i Zahedan, huvudstad i den iranska provinsen Sistan. Protesten arrangerades till följd av uppgifter om att ett iranskt polisbefäl hade våldtagit en 15-årig baluchisk flicka. Uppgifterna om vad som hände har gått isär, men vid något skede ska några unga män ha kastat några stenar mot en polisstation. Varpå regimstyrkor började skjuta vilt.

– Den 30 september såg vi videoklipp på hur unga människor var vid polisstationen. Vi hörde skott. Vi såg hur folk sprang för att söka skydd. Hur barn hukade sig. Vi såg hur människor lämnade moskén i skräck. Sedan blev det svart. De kapade internet. De kapade den interna telefonin också. Men vi hade sett att folk var skadade, att folk behövde akutvård. Ambulansen kom inte fram och sjukhusen var inte förberedda på antalet skadade, sade Monireh Shirani.

– Under den här timmen sköts mer än 100 personer. I huvudet, i hjärtat, i nacken, konstaterade hon.

Enligt Amnesty dödades minst 82 demonstranter och åskådare i Zahedan i Baluchistan. Bilden ska visa en medlem i säkerhetsstyrkorna som öppnade eld.

Enligt Amnesty dödades minst 82 demonstranter och åskådare i Zahedan i Baluchistan. Bilden ska visa en medlem i säkerhetsstyrkorna som öppnade eld. Foto: Privat/Amnesty International

Monireh Shirani liknar dagens Baluchistan vid en militärbas. I provinshuvudstaden Zahedan finns det över ett dussin vägspärrar där regimstyrkor kontrollerar förbipasserande. Alla vägar in och ut kontrolleras av IRGC, Revolutionsgardet, den ökända väpnade styrkan som spelar en nyckelroll i att upprätthålla regimens kontroll.

För utomstående betraktare tycks protesterna i Iran idag har minskat i omfattning. På somliga håll till och med avstannat. I Kurdistan har flera av de politiska partierna dämpat sin tidigare retorik och uppmanar inte längre lika kraftfullt folk till att protestera. Blodsutgjutelsen har redan varit stor. Men detta betyder inte alls att motståndet mot regimen har försvunnit.

– Motståndet handlar inte bara om att gå ut på gatorna. Det viktigaste är vad som händer tankemässigt hos folket. Det är en renässanstid, det finns ett uppvaknande nu i hela Iran, bland alla folkgrupper, bland alla åldrar och kön. Förändringen har redan skett i huvudet på människorna. Det är det som är det starka och det är det som regimen har jobbat så hårt mot, sade Monireh Shirani.

“Vi skulle behöva en rörelse där alla klasser går ihop. Samtidigt, varje fredag i hela Iran, så att man ger så lite möjlighet för militärerna att mobilisera sig på det sättet som de gör”, sade Monireh Shirani.

“Vi skulle behöva en rörelse där alla klasser går ihop. Samtidigt, varje fredag i hela Iran, så att man ger så lite möjlighet för militärerna att mobilisera sig på det sättet som de gör”, sade Monireh Shirani. Foto: Joakim Medin

Sozan Fathi menar dock att det vid det här laget går att identifiera en svag punkt i revolutionen: inte alla människor vill ansluta sig till den. Det är framför allt de rika invånarna i de större städerna, exempelvis Teheran, som inte vågar ta steget. Det har inte synts några lika stora vilda strejker eller missnöjesyttringar där.

Massood Mafan delar dock inte åsikten om att det är tyst i de iranska storstäderna. Han påpekade att det i början av februari exempelvis pågått en iransk filmfestival, och varje dag har flera filmare, journalister och redigerare nekat till att medverka, som ett sätt att ta avstånd från regimen.

– Jämfört med journalister och författare i Iran har konstnärer och filmregissörer varit ganska tysta under de senaste 44 åren. Men när vi nu ser att skådespelare från TV-bolag, från iransk film och media tar avstånd, så visar det att revolutionen har nått de här målgrupperna också. Det kanske inte pågår stora protester, men det finns hopp och det är jätteviktigt, sade Massood Mafan.

– Samtidigt är Revolutionsgardet en av de största arbetsgivarna i Iran. Det är ett levebröd för många. Så det är därför det tar tid, vi har fortfarande grupperingar som inte har kommit ut på gatorna, fortsatte han.

I staden Mahabad i provinsen Kurdistan har protesterna varit omfattande under hösten. Denna bild ska visa protester 20 november. Staden har en viktig roll i den kurdiska historien. Det var här som det 1946 utropades en kortlivad kurdisk republik.

I staden Mahabad i provinsen Kurdistan har protesterna varit omfattande under hösten. Denna bild ska visa protester 20 november. Staden har en viktig roll i den kurdiska historien. Det var här som det 1946 utropades en kortlivad kurdisk republik. Foto: Foto: Privat/Amnesty International

Men frågan är då om de förtryckta minoriteterna kunnat erbjuda varandra något stöd under de senaste, repressiva månaderna, och kan göra så också framöver? Monireh Shirani lockade till skratt när hon berättade att balucher brukar betrakta kurderna som ”kusinerna som flyttade till storstäderna”. Samtidigt har man länge inspirerats av kurdernas mångåriga politiska organisering.

– Intersektionalistiskt sett så är vi ju väldigt lika, det slav- och herreförhållande som vi balucher och kurder har gentemot de som styr. Vi ses som samma hot på grund av vår geopolitiska situation. Vi är uppdelade mellan olika stater och det finns en rädsla hos regimen om att vi kommer att frigöra oss, sade Monireh Shirani.

Sozan Fathi sade att det finns ett samarbete mellan respektive folks grupper, inte minst i diasporan. Men också att hon själv varit med och arrangerat Iranmanifestationer i Sverige och att det alltid kommer fram en och annan person och uttrycker stor ilska över att hon demonstrerar med den kurdiska flaggan:

– Det är inte så många, majoriteten är inte sådan. Men jag brukar säga till dem att om de inte kan praktisera demokratin i Sverige så kommer de aldrig lyckas i Iran. Att stå här tillsammans och lyfta olika flaggor, det är att träna på demokratin. Det är att träna på toleransen mot varandra.

Den svenskkurdiska EU-parlamentarikern Evin Incir (S) var en av initiativtagarna till resolutionen i den socialdemokratiska partigruppen i EU, som yrkar för en terrorstämpling av det iranska Revolutionsgardet.

Den svenskkurdiska EU-parlamentarikern Evin Incir (S) var en av initiativtagarna till resolutionen i den socialdemokratiska partigruppen i EU, som yrkar för en terrorstämpling av det iranska Revolutionsgardet. Foto: Joakim Medin

Under seminariedagen diskuterades även den viktiga frågan om hur omvärlden har reagerat på protesterna i Iran. I den andra panelen medverkade Lovisa Kronsporre från Centerkvinnorna och Soheila Fors, styrelseledamot i Kristdemokratiska kvinnoförbundet, liksom den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Evin Incir över länk. De fick svara på flera frågor, bland annat om vad Sveriges politiker och Bryssel gjort för att motarbeta Teheran.

Mest fokus hamnade på frågan om huruvida EU kan komma att terrorstämpla IRGC, Revolutionsgardet, vilket länder som USA och Kanada redan har gjort. Den 19 januari röstade EU-parlamentet igenom en resolution som utökade unionens sanktioner mot Iran, bland annat genom att den högsta religiösa ledaren, ayatolla Ali Khamenei och landets president Ebrahim Raisi inkluderades på sanktionslistan. Resolutionen förespråkade dessutom en terrorstämpling av Revolutionsgardet.

Med det sagt har regimstyrkan dock ännu inte terrorstämplats. Frågan förväntas dock tas upp den 20 februari när EU:s utrikesminister sammanträder nästa gång i Bryssel.

– Vi har två gånger på ett par månader antagit ganska bra resolutioner med tanke på den rådande hemska situationen, där jag och alla mina kollegor känner att EU måste göra mycket mer i frågan. Och det var ett näst intill enhälligt EU-parlament som röstade för resolutionen om terrorstämplingen, sade Evin Incir.

I den andra panelen medverkade Soheila Fors från Kristdemokratiska kvinnoförbundet, den kurdiske debattören Keya Izol, Serkan Brûsk som representerar kurdiska PEN, samt Lovisa Kronsporre från Centerkvinnorna.

I den andra panelen medverkade Soheila Fors från Kristdemokratiska kvinnoförbundet, den kurdiske debattören Keya Izol, Serkan Brûsk som representerar kurdiska PEN, samt Lovisa Kronsporre från Centerkvinnorna. Foto: Joakim Medin

Hon var själv initiativtagare till resolutionen i den socialdemokratiska partigruppen i EU och ledde även förhandlingarna med de andra partigrupperna. Samtidigt uttrycker Evin Incir besvikelse över det nuvarande svenska EU-ordförandeskapet i förhållande till Iran:

– Från svenskt håll och även från andra länder har man valt att inte se terrorstämplingen av Revolutionsgardet som den främsta vägen framåt, utan man har valt att använda sig av sanktionsmekanismen. Det är jättebra att vi sanktionerar personer, ett av mina krav i förhandlingarna var just att vi skulle sanktionera fler personer och också inkludera deras familjer, eftersom de kanaliserar vissa sina ekonomiska resurser via dem.

– Men Europeiska rådet, medlemsstaterna, har inte gjort tillräckligt. De har tagit ytterligare ett steg framåt men inte på det sättet som vi skulle vilja se. Revolutionsgardet är en del av hela samhället i Iran och alla institutioner i landet. De ligger bakom förtrycket. Genom en terrorstämpling skulle vi sända en väldigt tydlig signal om att den här organisationen inte är som vilken organisation som helst, sade Evin Incir.

Seminariedagen lockade gott om åhörare till Amnesty Sveriges huvudkontor i Stockholm.

Seminariedagen lockade gott om åhörare till Amnesty Sveriges huvudkontor i Stockholm. Foto: Joakim Medin

Flera av åhörarna i Stockholm uttryckte skepsis gällande att EU faktiskt skulle kunna terrorstämpla en statlig militär styrka i ett annat land, samtidigt som man har diplomatiska förhållanden med samma land. Men Revolutionsgardet är inte att betrakta som en styrka bland alla andra, menade Evin Incir. Den stora frågan bland EU:s medlemsländer har inte varit om man kan eller inte kan terrorstämpla den iranska styrkan, utan snarare på vilka grunder den ska stämplas.

– EU-domstolen måste handlägga ärendet och se om det lever upp till de kriterier som är ställda, för att man ska kunna terrorstämpla en organisation. Det ska ju leva upp till de juridiska rekvisiterna och kraven. Men både jag och många av mina kollegor tycker också att det här är en väldigt politisk fråga. Politiken och juridiken här går ju väldigt mycket hand i hand. Att bara göra det en juridisk fråga är att försöka sopa bort det vilket jag upplever att då svenska ordförandeskapet och vissa medlemsländer försöker göra det till, sade Evin Incir.

Muzhde Azizi, en av seminariedagens moderatorer och Zarathustra Acat, som är ordförande i Amnesty Sverigse Turkietgrupp, tackade för allas medverkan.

Muzhde Azizi, en av seminariedagens moderatorer och Zarathustra Acat, som är ordförande i Amnesty Sverigse Turkietgrupp, tackade för allas medverkan. Foto: Joakim Medin

Dagen efter Turkietgruppens seminarium meddelade iranska statsmedier att landets högste religiösa ledare, ayatolla Ali Khamenei, har bestämt sig för att benåda tiotusentals fängslade människor i Iran. En stor del av dessa uppges vara de som blivit gripna under kvinna, liv, frihet-protesterna. De personer som anklagas för skadegörelse, misshandel, mord eller för att vara agenter för fientlig främmande makt är dock undantagna från amnestin, enligt de iranska medierna.

Regimens kritiker avfärdade genast beskedet som bara bluff och propaganda, precis som när det i slutet av 2022 spreds ett rykte om att de som släckte Jina Aminis liv – moralpolisen – skulle läggas ner. Amnesty Press ringde upp några av seminariedagens talare för en ny kommentar, och de tolkade regimens budskap på samma sätt.

– Det är svårt att tro på vad de säger. Det finns alltid en baktanke hos den iranska regimen. Att man vill släppa ut många människor samtidigt så att det syns, så att man gör reklam för sig själv. Eller att flera av de här människorna sedan kommer tillfångatas igen, om det finns misstankar mot dem. Det kanske kommer kosta deras familjer flera miljoner att ens få dem frisläppta, säger Sozan Fathi.

– Eller så kidnappas de och hittas döda någon annanstans. Det har ju hänt även under de pågående protesterna, varnar hon.

Joakim Medin
[email protected]

Läs mer från Amnesty Press

Irans dramatiska historia (12 januari 2023)

Hösten som skakat Iran (11 januari 2023)

”Jag vill bara att denna mardröm ska vara över så att min familj kan återgå till en vardag” (10 januari 2023)

80 000 personer demonstrerade i Berlin 22 oktober 2022 i solidaritet med protesterna i Iran.

80 000 personer demonstrerade i Berlin 22 oktober 2022 i solidaritet med protesterna i Iran. Foto: Amir Sarabadani/Wikimedia

Läs mer om Iran från Amnesty International

Amnestys aktion mot dödsdomarna i Iran (9 december 2022)

Iran: 14 people sentenced to death in relation to protests (7 februari 2023)

Iran: Shameful anniversary celebrations amid decades of mass killings and cover-ups (6 februari 2023)

Iran: Quash death sentences of young protesters subjected to gruesome torture (27 januari 2023)

Den offentliga avrättningen av Majidreza Rahnavard visar hur iranska myndigheter använder sig av dödsstraff som hämnd (13 december 2022)

Minst 82 baluchiska demonstranter och åskådare dödade i Iran (7 oktober 2022)

Regimen i Teheran har gripit uppskattningsvis 20 000 människor som medverkat i protesterna i Iran. Flera av dessa har redan avrättats som straff för sina ”brott”.

Regimen i Teheran har gripit uppskattningsvis 20 000 människor som medverkat i protesterna i Iran. Flera av dessa har redan avrättats som straff för sina ”brott”. Foto: Joakim Medin

Läckta dokument visar att dödandet i Iran beordrats av militären (7 oktober 2022)

Demonstranter i Iran dödas - nu måste det internationella samfundet agera! (26 september 2022)

Från arkivet

Artiklar från Amnesty Press om Iran

Återblick på andra världskrigets tid i Iran (20 januari 2023)

Kvinnors vittnesmål inifrån fängelser i Iran (31 maj 2021)

Ett liv mitt i Irans omvälvande historia (17 juni 2020)

Franske forskaren Roland Marchal fri efter nio månader i iranska Evin-fängelset (9 maj 2020)

2019: Protesternas år (9 januari 2020)

Kvinnorättsförsvarare protesterar mot tortyr och fängslanden i Iran och Saudiarabien (12 april 2019)

Vida Mehrannia kämpar för sin dödsdömde man i Iran (9 mars 2019)

Fotografier från det förtryckta Baluchistan (16 oktober 2017)

Iran i garderoben (10 oktober 2016)

Smärtsam jakt på det förflutna (17 oktober 2013)

Amnesty Press på MR-dagarna i Göteborg: "Varje sekund vinns en mänsklig rättighet, varje sekund förloras en mänsklig rättighet". (12 november 2012)

Fucking Teheran (1 december 2011)

Sorg och glädje vid utdelningen av Per Anger-priset (17 november 2011)

Ett mord i Larnaca (10 november 2011)

När kommer revolutionen till Iran? (29 juni 2011)[

Situationen för iranska journalister förvärras](https://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/24287/situationen-for-iranska-journalister-forvarras/ "") (12 februari 2010)

Journalist fängslades efter att ha följt demonstrationerna i Teheran (18 december 2009)

Akbar Ganji: Jag tror på en demokratisk framtid i Iran (4 december 2009)

Hoppet om en ljusare framtid för kvinnorna i Iran (23 oktober 2009)

Iranska kvinnors smärtsamma frihetslängtan (16 oktober 2009)

Irans sak är vår - stödgala för mänskliga rättigheter (1 september 2009)

Tioårsdagen av studentupproret i Iran (10 juli 2009)

Amnesty protesterar mot avrättningar av minderåriga (7 maj 2009)

Fångenskap innanför och utanför fängelsemurarna i Iran (13 februari 2009)

Drottningen och Iran (11 februari 2009)

Det okända musiklivet i Iran (5 december 2008)

”Tystnaden kring massmordet 1988 måste brytas” (26 augusti 2008)

Rebell i Iran (22 november 2007)

Shirin Ebadis Iran (29 september 2006)

Livet i Irans fängelser (25 maj 2006)

Unika vittnesmål från ett iranskt fängelse (12 maj 2006)

Iran: Ezimi Qedim dömd till ett års fängelse (29 december 2005)

Iran: Fredspristagaren kämpar mot patriarkatet (19 okt 2004)

Advokat i dagens Iran: ”En mardröm” (14 juli 2004)

Lågmäld biltur genom kvinnors liv och känslor (18 december 2003)

Iran i förändringens tid (6 februari 2003)

Poetiskt bildspråk i film om iranska kvinnors ofrihet (10 april 2002)

Frisläppt samvetsfånge besöker Sverige: ”Amnestys stöd gör MR-kamp möjlig i Iran” (22 januari 2002)

reportage | 2023-02-18
Av: Joakim Medin