En människas val

Den 14 september har filmen Svarta nejlikan premiär.
Läs mer om ambassadör Harald Edelstam, kuppen i Chile 1973
och arbetet med filmen.

Svarta nejlikan - historien om en modig diplomat. Mats Fors berättar om Harald Edelstams märkliga karriär

»Vid sidan av Harald Edelstam kände jag mig trygg«. Intervju med Isabel Allende av Ole Hoff-Lund

Harald Edelstam - diplomaten som räddade liv. Intervju med Ulf Hultberg, Åsa Faringer och Michael Nyqvist av Jenny Sjöö Saers och Ulrika Olovson

Ana Luisa Escobar räddades av Edelstam. Intervju av Ulrika Olovson

Det personliga ansvaret - ledare i Amnesty Press nr 3 2007

Svarta nejlikan
Regi: Ulf Hultberg
Land: Sverige/Mexiko/Danmark
Medverkande: Michael Nyqvist, Lisa Werlinder, Kate del Castillo, Carsten Norgaard, Lumi Cavazos
Premiär: 14 september 2007

_rva _s
De dramatiska dagarna i Santiago hösten 1973 skildras nu i filmen "Svarta
nejlikan" där Michael Nyqvist spelar Sveriges ambassadör Harald Edelstam.

För en äldre generation var kuppen i Chile den 11 september 1973 en händelse som väckte många reaktioner. Anledningarna var flera till detta. Kuppen hade en tragisk dramaturgi med flygvapnet som bombade presidentpalatset La Moneda i Santiago de Chile. Här fanns den folkvalde presidenten Salvador Allendes sista tal till chilenarna innan han mötte döden för egen hand hellre än att ge sig till generalen Augusto Pinochets soldater.
Veckorna efter kuppen fylldes världens nyhetsmedier med de fruktansvärda bilderna från Nationalstadion i Santiago där fångar satt på läktarna i väntan på tortyr och inte sällan döden medan general Pinochet och hans kollegor poserade i solglasögon på bilder som i åratal skulle bli symbolen för militärdiktaturerna i Latinamerika. Andra militärregimer kunde vara nog så brutala, som Brasilien där militären tog makten redan 1964, eller Uruguay (diktatur sedan sommaren 1973) och juntan i Argentina som under åren 1976-1983 beräknas ha dödat 30 000 personer under ”det smutsiga kriget”.

Många år har gått sedan diktaturerna i Latinamerika avvecklades men det rättsliga efterspelet har gått långsamt då omfattande amnestier utfärdades innan generalerna lämnade ifrån sig makten. Augusto Pinochet dog 2006 utan att han någonsin hamnade inför rätta, trots försök både av chilenska och spanska åklagare att åtala honom för mord. I slutet av augusti 2007 dömdes i alla fall Hugo Salas Wenzel, exgeneral och chef för Pinochets underrättelsetjänst på 1980-talet, till livstids fängelse i Santiago.

Efter kuppen i Chile arbetade Amnesty, bland annat i Sverige, mot militärregimens terror. Danska Amnesty har bidragit till finansieringen av "Svarta nejlikan".

Militärkuppen var också en politisk vattendelare på flera sätt. I Washington regerade Richard Nixon och Henry Kissinger och de hade redan efter Allendes valseger i september 1970 lovat att sabotera presidentens politik. Exakt vilken roll CIA spelade under kuppdagarna är fortfarande omdiskuterat, men Pinochets brutala diktatur vid makten föredrogs av USA framför Allendes socialistiska regering. De tiotusentals sidor tidigare hemligsstämplade dokument som de senaste tio åren har släppts i Washington har tydligt visat på USA:s aktiva samarbete med brutala regimer i Latinamerika.

Under de tre år som Allende styrde i Chile hade polariseringen i landet blivit allt djupare och när kuppen kom så hälsades den med glädje inte bara av högern utan också av kristdemokraterna, landets viktiga mittenparti. De hade en förhoppning om att militären snart skulle lämna tillbaka makten. Men det skulle dröja 17 år innan Pinochet efter en folkomröstning beslöt att avgå och då var kristdemokraterna sedan länge i opposition och i de första fria valen efter diktaturen gick de in i en koalition med socialistpartiet.
Polariseringen i Chile fick också återverkningar i Sverige. Det väckte stor uppmärksamhet när svenska företag verksamma i Chile i chilenska tidningsannonser tackade juntan för att de hade tagit makten och det fanns moderatpolitiker som uttalade sitt stöd för kuppen. På 1980-talet var läget annorlunda och då kunde man se bilder på Carl Bildt som under ett besök tvingades fly undan tårgasen när Pinochets poliser stoppade en av oppositionens manifestationer på Santiagos gator.

För den svenska vänstern blev Chile en symbolfråga och det växte fram en stark solidaritetsrörelse som krävde att militärregimen skulle isoleras. När Chile 1975 skulle möta Sverige i en tennismatch i Båstad reste tusentals demonstranter dit för att protestera. För den socialdemokratiska regeringen, som lyckades vinna det svenska riksdagsvalet några dagar efter kuppen i Chile, var det självklart att öppna Sveriges gränser för flyktingar från Chile och chilenare blev under 1970-talet en av de större invandrargrupperna i det svenska samhället.

Sverige hade varit positivt inställd till Salvador Allendes regering och dess arbete för en fredlig chilensk väg till socialismen. Allendes vänsterkoalition UP, Unidad Popular, framstod som ett nytt vänsteralternativ där radikala reformer skulle förändra samhället i en socialistisk riktning. I UP var Allendes socialistparti PS och det sovjettrogna kommunistpartiet de viktigaste delarna, men radikalpartiet, socialdemokraternas syskonparti i Chile, liksom flera mindre vänsterkristna partier ingick i koalitionen. Utanför UP fanns flera mindre vänstergrupper där revolutionära vänsterrörelsen MIR var den viktigaste. De utgjorde både ett stöd för Allende, men också ett stort problem då de ville påskynda en revolutionär samhällsförändring och inte var intresserade av ett parlamentariskt arbete och hade mål som inte alltid överensstämde med UP-regeringens.

Efter militärkuppen skingrades nyckelpersonerna i Allendes regering över världen. Ett antal tidigare ministrar och ledare inom fackföreningsrörelsen CUT fick Sverige som tillflyktsort, liksom många aktivister i andra organisationer, däribland MIR. En av MIR-anhängarna som kom till Sverige var för övrigt Mauricio Rojas, som de senaste tio åren blivit en stridbar samhällsdebattör och politiskt aktiv, numera i folkpartiet. Sverige gav också asyl till en rad latinamerikaner som först hade flytt militärdiktaturer i sina hemländer för att söka skydd i Chile, men nu tvingades fly än en gång.

Men inte ens i exil var Pinochets motståndare säkra.
Carlos Prats, som hade varit överbefälhavare i Chile fram till 22 augusti 1973, flydde efter kuppen till Argentina. Den 30 september 1974 dog han tillsammans med sin fru Sofia Cuthbert när en fjärrstyrd bomb exploderade utanför parets hem i Buenos Aires.
Den tidigare utrikes- och försvarsministern Orlando Letelier, som också hade varit Chiles ambassadör i USA, tillbringade ett år i olika koncentrationsläger innan han 1974 tilläts gå i exil. Letelier flyttade till Washington och blev snart en internationellt känd förgrundsgestalt i kampen mot Pinochets regim. Den 21 september 1976 dödades han i ett bilbombsattentat i Washington. Morden hade utförts av agenter från Pinochets hemliga polis DINA.

Harald Edelstam (Michael Nyqvist) tänjde på diplomatins gränser.
"Där jag går är svenskt territorium" hävdade han och räddade över tusen personer.

En av hjältarna i det chilenska dramat hösten 1973 var den svenske ambassadören Harald Edelstam, som beräknas ha räddat över 1 000 personer undan tortyr och död. Han tänjde diplomatins gränser på ett udda sätt och tvekade inte att riskera sitt eget liv. 1973 var han en rubrikernas man och för många latinamerikanska flyktingar är han en hjälte, men i dagens svenska historieskrivning är han bortglömd. Genom Ulf Hultberg och Åsa Faringers film ”Svarta nejlikan” sätts dock fokus på vad en människas beslut faktiskt kan betyda i en kritisk situation. Harald Edelstam kunde ha valt att inte öppna den svenska ambassadens grindar och han kunde ha valt att inte besöka Nationalstadion eller att inte ta över den kubanska ambassaden. Han kunde ha stannat hemma den dagen då Pablo Neruda nobelpristagare i litteratur begravdes i stället för att ha sluta upp i det begravningståg som trotsade militären bara någon vecka efter kuppen.

Att göra en film om verkliga personer och verkliga händelser är dock känsligt och filmmakarna har reserverat sig genom att påpeka att filmen baseras på verkligheten men är en fiktiv film. Kritik har redan före premiären kommit från till exempel Erik Edelstam, son till Harald, som anser att ”filmen ligger långt från sanningen” och personer med egna erfarenheter från kuppdagarna i Santiago är irriterade över att en kärlekshistoria har lagts in i filmen.
Därtill kan läggas att filmen är en samproduktion mellan Sverige, Danmark och Mexiko med en rad framstående mexikanska skådespelare i huvudroller och att engelska har valts som filmens språk. Detta blir ibland riktigt irriterande då en svensk UBV-aktivist (spelad av Lisa Werlinder) också figurerar i filmen och det talas engelska mellan två svenskar.

Till filmens styrka hör dock att dess autenticitet ökas genom att den är inspelad på plats på nationalstadion i Santiago, vilket gav stort massmedialt genomslag i Chile under inspelningen våren 2006. Och brutaliteten i juntans agerande är väl skildrad och där har Svarta nejlikan samma dramatiska intensitet i sina scener som Costa-Gavras ”Försvunnen” (1982) och Bille Augusts ”Andarnas hus”
(1993). Michael Nyqvist lyckas göra en övertygande rolltolkning som den aristokratiske ambassadören som lite naivt vill stödja den socialistiska utvecklingen i Chile och är imponerad av både Allendes reformer och de vänsterrevolutionärer som vill gå snabbare fram. Och konflikterna mellan utrikesdepartementets regler och Edelstams agerande skildras genom motsättningarna mellan ambassadens andresekreterare och Edelstam.
Till sist tröttnar juntan på den bångstyrige svenske diplomaten och i december 1973 kastas han ut från Chile. På Arlanda hälsas han som en hjälte av chilenare, som har rest dit från flyktingförläggningen i Alvesta, men på UD ville man helst glömma de insatser Edelstam hade gjort i Chile.
Efter Edelstams död 1989 har hans insatser hamnat i glömska. Nu har dock filmen satt fart på både en diskussion om Edelstams insatser och samtidigt är Svarta nejlikan en viktig påminnelse om en tidsepok för inte alltför länge sedan då militärregimerna i Latinamerika, med stöd från USA, härskade oinskränkt.

Ulf B Andersson

Läs mer om Chile, kuppen och straffrihet (Amnesty Press 11 september 2003):