Vem uppfostrar ondska?

Film: Vi måste prata om Kevin
Regi: Lynne Ramsay
Skådespelare: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller
Land: USA, Storbritannien

Vad som genomsyrar den starka filmen Vi måste prata om Kevin,baserad på en roman med samma namn skriven av Lionel Shriver, är en mors skuld och ansvar över en ondskefull son.

Hur kommer det sig att bra föräldrar uppfostrar ett ondskefullt barn? Betyder det att de egentligen inte är så bra föräldrar som de vill tro eller handlar det om att barnet föddes med ondska i sig? Det tredje alternativet vore att barnet i fråga varken uppfostrades eller föddes med ondska utan den fria viljan var vad som ledde till ondskefulla beslut.

Vi lär först känna Eva mitt under tomatkastningsfestivalen i Valenica. Frihet! En kvinna som njuter av livet, en kvinna som är fri. Scenen skiftar, samma kvinna njuter inte längre av livet, hon är inte längre fri. Eva är fånge i sitt eget fängelse, i form av ett litet ruffigt hus som har blivit bombarderat med röd målarfärg. Attacker som Eva verkar van vid. Attacker som målar hennes skam röd.

Ezra Miller som Kevin och Tilda Swanton som Eva. Stillbildsfoto: Nicole Rivelli

Mellan friheten i Valencia och fängelset i den amerikanska förorten födde Eva en son, Kevin. Tillsammans med maken Franklin och den yngre dottern Celia blev de en liten familj. En liten familj som vill vara lycklig men som aldrig lyckas uppnå den amerikanska drömmen. En dröm som Eva ger upp hoppet om i och med att relationen med sonen aldrig utvecklas till en idealisk mor och son- relation då Kevin uppför sig som ett synnerligen otrevligt barn.
Hans blick. Han tittar på sin mor som att hon inte passar in.
Hans blick. Han slutar inte skrika.
Hans blick. Han mobbar sin lillasyster och spelar ut sina föräldrar mot varandra.
Sociopaten som döljer sig i barnet kräver uppmärksamhet i en skolmassaker innan hans 16:e födelsedag. Det finns ett före och ett efter Kevin. Kvar finns ingenting, bara sorg, skam och skuld.

Vi måste prata om Kevin är en film om Evas kamp för att förstå sitt ansvar i sonens handlingar. Var det hennes fel? Ville hon ens bli en mor? Ville hon bli hans mor? Vilken roll spelade hon i sonens utveckling? Jag är inte själv förälder men denna film avskräcker mig från att någonsin ens tänka tanken. Tänk om man inte tycker om sitt barn!

Tilda Swintons tolkning av Eva andas Oscarsnominering. Hon är den fria och karriärdrivna resejournalisten lika självklart som hon är den slitna och näst intill förstörda kvinnan som trots allt låter livet fortsätta, för att livet tvingar henne till att fortsätta leva. Kevin tolkas briljant av tre skådespelare som gestaltar karaktären i olika åldrar men lyser mest i Ezra Millers tonåriga version. Enda oron för Ezra Miller bör vara risken med att fastna i ett fack där erbjudanden enbart består av att spela ytterst obehagliga roller framöver.

Eva (Tilda Swinton) kramar om sin son Kevin (Ezra Miller). Stillbildsfoto: Nicole Rivelli

Varje detalj har sin betydelse i filmen, vilket kräver uppmärksamhet från publiken. Färgpaletten går i rött. Tomater kastas och krossas och bildar ett rött blodbad. Röd målarfärg dränker Evas hus och bil, för att hinta om att något hemskt kommer att hända. Färgpaletten tillsammans med medvetenheten om vad filmen leder till gör den obehagligt förutsägbar. Stundtals plågsam att titta på. Missförstå mig rätt, inte förutsägbar på ett negativt sätt utan på ett sätt som skrämmer och plågsam som bara en stark film med en handling som ligger nära verkligheten lyckas med.

Filmen ger inte ett svar på frågan om vad som drev Kevin till ondskefulla handlingar eller vilken roll som modern spelade i ekvationen. Däremot täcker den hela perspektivet av före, under och efter Kevin. En syn som liknande filmer som det utmärkta dramat Elephant och den provocerande dokumentären Bowling for Colombine inte berör, alltså vad hände efter? Vi måste prata om Kevin ger en inblick i skulden som modern till ondska tar på sig och hur hon dagligen döms för att hon uppfostrade sin son.

Se den!

Josefine Nilsman
_[email protected]_