En höst i Yatta

Svenska Amnestys tidigare generalsekreterare Lise Bergh tillbringade hösten på Västbanken där hon var frivillig följeslagare i Ekumeniska följeslagarprogrammet. – Det är svårt att känna någon optimism i konflikten Israel-Palestina, säger hon.

Att eskortera palestinska skolbarn var en av arbetsuppgifterna. Foto: R Pond.

År 1989 besökte Lise Bergh Palestina. Då hade hon ett uppdrag från Internationella juristkommissionen övervakade ett fall med palestinska apotekare som vägrade betala skatt till ockupationsmakten Israel. 25 år senare återvände hon och tillbringade tre månader på Västbanken inom ramen för Ekumeniska följeslagarprogrammet, som drivs av Sveriges Kristna Råd tillsammans med en rad svenska organisationer. Deltagarna i programmet ska genom sin närvaro på plats främst förhindra våld och dokumentera och informera om vad som händer på Västbanken som sedan sexdagarskriget 1967 ockuperas av Israel.
År 1993 och 1995 slöts Osloavtalen och Västbanken delades upp i tre olika områden: A) styrs av Palestinska myndigheten, B) styrs av Palestinska myndigheten men säkerhetsansvaret delas av israeliska armén och Palestinska myndigheten och C) där Israel styr. En karta över området visar på ett lapptäcke av områdena A, B och C. Område C utgör 60 procent av Västbankens yta.

– Jag var stationerad i Yatta, en knapp mil söder om Hebron, berättar Lise Bergh. Yatta ligger i område A och på landsbygden utanför staden lever människor ett mycket enkelt liv.

Vilka problem skapas av ockupationen?
– Utanför Yatta kommer man snart till område C och där bestämmer israeliska militären över allt, från byggnadstillstånd till frågor om vatten och elektricitet. Israeliska militären nekar i 98 procent palestinierna tillstånd att bygga hus, vägar eller vattencisterner. Det har lett till ett antal konflikter mellan palestinier och israeliska militären och utvecklingen i området stagnerar helt.

Och så har vi bosättningarna...
– Ja. Där tycker jag att det är viktigt att se på folkrätten. Fjärde Genèvekonventionen reglerar ju ockupation och den säger uttryckligen att det är förbjudet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperat område men överallt såg vi israeliska bosättningar och utposter, som är ett första steg till bosättning. De fortsätter ju att öka vilket också hänger samman med israelisk inrikespolitik.

– För en del bosättare är det bara en ekonomisk fråga att de bosatt sig på ockuperat område men för andra är det en religiös fråga där de ser Västbanken som en del av det heliga landet de har fått från Gud.

Lise Bergh. Foto: Amnesty

Du är ju nyvald vice ordförande i Rädda barnen. Hur är barnens situation?
– I Yatta lekte och skrattade barnen. Dit ska ju israelisk militär inte ha tillträde enligt Osloavtalet. Men i område C påverkas barnen starkt av ockupationen. En av våra uppgifter var att eskortera barn till skolan för att förhindra att de trakasseras av bosättare. När de passerar israeliska vägspärrar var vår uppgift att förhindra trakasserier som genomsökning av till och med 6-åringars skolväskor. Barnen ser ju också rivningar av sina hus och de deltar i landaktioner för att försvara palestinsk mark. Vi träffade också en familj vars 12-åriga son sköts till döds i ryggen.

Ni samarbetar också med israeliska fredsorganisationer.
– Ja, fast det är israeler som idag arbetar i svår motvind. En organisation som Breaking the Silence, som består av före detta soldater, som berättar och samlar vittnesmål om vad militären gör på Västbanken ses ju som landsförrädare.

– Jag blev mycket imponerad av Rabbis for Human Rights, dessa rabbiner gör ett fantastiskt arbete för att rättsligt försvara palestiniers rätt till sin mark i till exempel byn Susiya där beslut om rivning av samtliga hus har fattats.

Du var där när Sverige erkände Palestina. Hur mottogs det?
– Mycket positivt. Vad man önskar av omvärlden efter snart 48 års ockupation är dock mer konkreta åtgärder för att ockupationen ska hävas och mindre verbala fördömanden.

Ulf B Andersson