Tysk antikapitalism underhåller utan att övertyga
filmer | 2005-02-16 |
Regi: Hans Weingartner
Medverkande: Daniel Brühl, Julia Jentsch, Stipe Erceg och Burghart Klaußner
Land: Tyskland
Tre unga vänsterradikaler vill förändra världen och använder sig av högst egensinniga metoder. Det är handlingen i korthet i denna antiglobaliseringskomedi som utspelar sig i dagens Tyskland.
Peter, Jan och Jule kämpar mot kapitalismen.
Vännerna Jan (Daniel Brühl) och Peter (Stipe Erceg) delar lägenhet i vad som verkar vara Berlin. Nätterna ägnar de åt att bryta sig in i rika människor villor, inte för att stjäla utan för att möblera om. Syftet är att ge de rika ägarna en tankeställare. Efter sig lämnar de alltid ett meddelande: ”De feta åren är förbi” eller ”Du är för rik. Uppfostrarna”.
Jule demonstrerar mot barnarbete.
Peters flickvän Jule är också aktivist som kämpar mot konsumtionssamhället. Hon demonstrerar på dagarna och serverar rika på kvällarna för att betala av en skuld. Hon vet inget om sin pojkväns nattliga äventyr. En helg är han dock borta och Jule följer med Jan till stans rikaste kvarter.
Allt blir sig inte riktigt likt efter det. Mitt under inbrottet kommer ägaren hem och de känner sig tvingade att slå ner honom. I sin desperation över vad de gjort ringer de Peter. Enda utvägen som de ser är att kidnappa mannen och ta med honom till en alpstuga.
I stugan ställs de tre vännernas känslor mot varandra. Och den snorrika husägaren Hardenberg, som personifierar allt det som de är så starkt emot, visar sig inte vara helt olik dem själva. Att allt inte är svart eller vitt blir uppenbart. Eller?
När Jules pojkvän Peter åker bort över helgen
lär hon känna Jan.
Hans Weingartners film handlar om vänskap, kärlek, ideal och om ungdomars kamp för att göra skillnad i en värld där konsumtion styr det mesta. Skådespelarprestationerna är allt igenom mycket trovärdiga även om intrigen inte riktigt griper tag. Historien är i och för sig intressant och visst väcker den tankar. Kanske ligger bristen i att det aldrig blir riktigt begripligt vad personerna faktiskt vill åstadkomma. Och då blir i alla fall jag inte riktigt övertygad heller.
I den oväntade finalen lyckas Weingartner på ett mycket lyckat sätt göra mig förvirrad. Och det är efter detta som jag ändå känner att De feta åren är förbi är en bra film. För en sådan upptar inte bara tankeverksamheten under de dryga två timmarna som filmen pågår.
Det politiska budskapet om att vänskap och ideal är viktigare än pengar är väl ingen revolution i sig. Men med värme och en stillsam humor lyckas Weingartner mana till eftertanke. Det är inte svårt att sympatisera med de unga idealisterna samtidigt som jag har svårt att uppskatta och gå med på den övertydliga kopplingen mellan rikedom och förfall.
Fotot är enkelt och miljön i de tyska alperna gör bara den att det är lätt att ta till sig budskapet om att det viktigaste i livet är gratis.
De feta åren är Hans Weingartners andra långfilm. Debutfilmen Das Weisse Rauschen vann flera prestigefyllda priser, bland annat Max Ophülpriset 2002. Även i den spelas huvudrollen av Daniel Brühl, som fick det tyska skådespelarpriset för sin gestaltning av den unge schizofrene mannen. Daniel Brühl är närmast känd från succéfilmen Good Bye Lenin!
De feta åren är förbi har biopremiär 18 februari.
Text: Josef Björklund
praktikant Amnesty Press och media
Bild: Triangelfilm
filmer | 2005-02-16 |