Företagen måste ta större ansvar för mänskliga rättigheter

Amnesty arrangerade under tisdagsförmiddagen seminariet ”Företag och mänskliga rättigheter – vilken roll kan EU spela?” i ett kokande varmt Visby. Ämnet var företagsansvar – vilken roll kan EU spela i företagens agerande kring mänskliga rättigheter. Den stora frågan på dagordningen löd: hur kan och bör EU agera för att säkerställa att företag inte kränker mänskliga rättigheter genom sina aktiviteter i olika länder?

Seminariet bestod av en paneldiskussion där paneldeltagarna utgjordes av Roger Tiefensee, riksdagsledamot (C); Bodil Ceballos, riksdagsledamot (MP), Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda Barnen samt Lena Klevenås, ordförande FIAN Sverige. Samtalsledare var Michael Falk från Amnesty Business Group.

Panelen diskuterar företagens ansvar för mänskliga rättigheter. Från vänster: __Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda Barnen, Bodil Ceballos, riksdagsledamot (MP), Lena Klevenås, ordförande FIAN Sverige och Roger Tiefensee, riksdagsledamot (C).

Diskussionen inleddes av samtalsledaren Michael Falk från Amnesty Business Group där han kort presenterade den rapport Amnesty släpper idag, den 30 juni, om oljeindustrin kring Nigerdeltat. Rapporten visar på hur europeiska företag har en negativ inverkan på mänskliga rättigheter i Nigerdeltat. Flera mänskliga rättigheter kränks i samband med oljeutvinningen i området: rätten till att kunna försörja sig, rätten till mat och vatten och rätten till en god miljö. Frågan är hur man ska utkräva ansvarstagande från företagen.

CSR, corporate social responsibility, blir allt vanligare hos företagen, men görs det tillräckligt? Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda Barnen, säger att de stora kravställarna i CSR-frågan gentemot företagen är de egna styrelserna, vilket är en positiv utveckling.
- Det är dock i leveranskedjan som man först och främst bör ha ett rättighetsperspektiv, och detta måste in i företagens självbild. Det behövs tydliga och enkla regelverk för att få genomslagskraft i detta. Ett globalt instrument måste hittas, och där är FN:s arbete viktigt, fortsätter hon.

Nigerias delta. Foto: Kadir van Lohuizen/NOOR/AI

Bodil Ceballos, riksdagsledamot (MP), ställer sig tvekande till CSR:s faktiska inverkan på mänskliga rättigheter:
- CSR är en bra början, men räcker det hela vägen? Vi ser hur företagen beter sig i andra länder, trots CSR. Frivilligheten räcker bara till en viss gräns; företag behöver också regelverk som de är tvingade att följa.
Hon påpekar att Sverige inte kan gå före vad gäller sådan här typ av lagstiftning:
- Det är viktigt att få med sig EU, eller ännu hellre engagera på global nivå, för att företagen inte ska bromsa upp arbetet för att de känner att regelverket blir en konkurrensnackdel.

Lena Klevenås, ordförande FIAN Sverige, inflikar att ekonomiska och sociala rättigheter fram till nyligen har varit ”bortglömda” mänskliga rättigheter. Hon påpekar också att transnationella företag står över nationell lagstiftning, och att det därför är viktigt med ett globalt regelverk.
- Det finns riktlinjer, exempelvis OECD:s riktlinjer för företag, och rapporter skrivs, men man kommer inte tillrätta med problemet. Det görs alldeles för lite, men vi är bara i början, säger hon.

OECD är en organisation som analyserar alla områden som påverkar den ekonomiska utvecklingen. De har gett ut riktlinjer för multinationella företag som tagits fram i samarbete med fackföreningarnas, arbetsgivarnas och enskilda organisationers representanter vid OECD i Paris.

Roger Tiefensee, riksdagsledamot (C), säger att företagen för tre år sedan såg en motsättning mellan att arbeta med mänskliga rättigheter och sitt vinstintresse. Detta har enligt honom ändrats:
- Det finns inga gömda hörn i världen längre. Organisationer som Amnesty synliggör vad som pågår i andra länder, och sätter press på företagen. Vi har kommit vidare i diskussionen: nu förstår företagen att mänskliga rättigheter och vinstintresse går hand i hand, eftersom konsumenterna är mer medvetna om vad de köper.

Detta knyter an till en annan faktor som togs upp av paneldeltagarna: konsumentmakt. Ju mer medvetna konsumenterna är om hur företagen påverkar negativt i utvecklingsländer, ju högre krav kan de sätta på att de varor de köper har tillverkats under goda omständigheter.

Konsumententmakt kan enligt panelen sätta på företagen. Kina är exempel på ett land där produktionsvillkoren har ifrågasatts.

På frågan om det finns en inofficiell rangordning på rättigheter och om vissa rättigheter hamnar i skymundan på den globala dagordningen svarar Bodil Ceballos:
- Företagen agerar antagligen inte utifrån ett renodlat mänskliga rättigheter-perspektiv, utan snarare på vad konsumenten förväntar sig och ställer krav på. Därför bör vi ställa krav och ha minimiregler, på global eller åtminstone EU-nivå.

Elisabeth Dahlin poängterar att det finns riktlinjer som till viss del fungerar redan idag, bland annat OECD:s riktlinjer för företag och ISO 26 000, vilket är en internationell standard för socialt ansvarstagande.
- Utveckla dessa ramverk, så kommer de att kunna hjälpa till i förändringsarbetet, uppmanar hon. Vidare säger hon att de inte ersätter nationell lagstiftning, men är ett viktigt steg.

Vad kan vi då förvänta oss av EU-ordförandeskapet? Enligt Roger Tiefensee ger detta tillfälle till att ta upp frågan att kräva redovisning och transparens av företagen:
- När mänskliga rättigheter kommer på tal är det ofta i efterhand, när det redan skett övertramp. Man måste arbeta mer förebyggande, och då kan transparens i exempelvis företagens produktionsled hjälpa.

Elisabeth Dahlin säger att EU kan bli tuffare mot företagen:
- Sverige är det goda exemplet, och vi har möjlighet att påverka EU i en positiv riktning.
Hon fortsätter med att säga att EU satt mänskliga rättigheter lite i bakvagnen. EU är protektionistiskt och har inte ett globalt perspektiv.
- EU bör bli mer globala för att få fart på mänskliga rättigheter-frågan hos företagen. Det finns en värld utanför Europeiska Unionen, säger hon.

Text: Anna Wehlin
Bild: Louise Petersson

Sverige kontra Palestina – att leva i ett fritt respektive förtryckt land

Asmahan Aweidah, engagerad i LO-distriktet Gotlands utvecklingsprojekt för kvinnor på Västbanken, föreläste på tisdagen om kontrasten mellan att leva i ett fritt land och ett land med förtryck. Asmahan berättar om Sverige kontra Palestina och om hennes dröm om en stat under palestinskt styre.
- En lång mur har försatt ett helt folk i fängelse. Israel följer ingen av FN:s konventioner och bryter mot de mänskliga rättigheterna, säger hon.

Syftet bakom utvecklingsprojektet för kvinnor på Västbanken, som startades i januari 2007 och pågår fram till 2010, är att bekämpa den fattigdom som finns. LO-distriktet Gotland menar att den höga arbetslösheten på Västbanken orsakas av ockupationen och att byggandet av muren bidrar även i hög grad. Inom projektet startas jordbrukskooperativ för fattiga kvinnor och familjer för att ge möjlighet till inkomst och självförsörjning.
Efter att ha bott i både Sverige och Palestina och sedan engagerat sig i projektet har Asmahan Aweidah flera personliga erfarenheter av de kontraster som råder mellan länderna.
- I Sverige finns inga murar eller vägspärrar, medan i Palestina är det vardag att bli hotad och få ett vapen riktat mot en. Ser du en polis i Sverige innebär det räddningen, ser du en polis i Palestina vänder du ryggen och springer illa kvickt därifrån.

Asmahan berättar att hon själv bevittnat polisbrutaliteten. Polisen tog tag i en mans huvud och bankade det i asfalten gång på gång, tills hans panna började blöda. När hon följt sina barn till skolan har hon fått en dos tårgas på vägen.
- Detta är vardagsmat i Palestina, det är något som blivit helt normalt.
Det är när Asmahan kommer till ett land som Sverige som hon inser vad hon kommit ifrån – från ett land med förtryck och utan yttrandefrihet.
- Allt man kan ta för givet i Sverige finns inte i Palestina.

Text: Louise Petersson