En miljon på flykt undan våldet

Våldet vet inga gränser i Centralafrikanska republiken där över en miljon människor har flytt undan brutala attacker, lynchningar och plundring. Tiotusentals muslimer har redan lämnat huvudstaden Bangui där franska trupper och afrikanska fredsstyrkor inte lyckas skydda befolkningen.

Kristna hämnas i december på Seleka genom plundring och attacker mot moskéer. Foto: Camille Lepage

Han ligger raklång på rygg i sängen. Ögonen är slutna. Kroppen livlös. I rummet i det låga lerhuset i Banguis Gobango-kvarter har släktingarna samlats. Utanför väntar vänner och grannar på att hans kropp ska placeras i träkistan som står uppställd på gårdsplanen.

Efter några dagars lugn har våldet flammat upp på nytt i februari i Centralafrikanska republikens huvudstad Bangui. Den unge mannen är det senaste offret i en lång rad av brutala attacker, lynchningar och plundring. Sedan jag var här i december 2013 har inte mycket ändrats. Tiotusentals människor gömmer sig fortfarande i kyrkor och moskéer. I flyktinglägret vid flygplatsen som vaktas av franska trupper promenerar män beväpnade med machetes – medlemmar av anti-balaka, ut och in. När mörkret faller attackerar de bostadsområden runt om i Bangui.

Det fattiga landet har varit kaotiskt sedan Seleka, en löst sammansatt koalition av olika rebellgrupper, störtade regeringen och installerade sig i presidentpalatset i mars 2013. Elva månader senare har rebellerna lämnat ifrån sig makten till en övergångsregering, men istället för att lugna situationen som många hoppades, har våldet eskalerat. Efter Selekas hårda styre är det nu milisen anti-balaka som leder landet in i en våldsspiral som är svår att stoppa.

I december flydde 18 000 människor till informationscentret i Bangui. Foto: Camille Lepage

På en vinglig trästol i slutet av landningsbanan sitter 53-årige Wilfred Yamele. Han har ett stort bandage virat runt huvudet. Fler förband täcker hans underarmar och lår.
– Jag sa att jag inte gömde några rebeller, men de beväpnade männen trodde mig inte. Istället anföll de med sina machetes, säger han.
Wilfred Yamele, en utbildad lärare, höll upp händerna över huvudet för att värja sig.
– Det var så jag fick såren på armarna, förklarar han.

Franska soldater anländer till Bangui. Foto: Camille Lepage

I december förra året när anti-balaka attackerade Bangui tog Wilfred, hustrun Angela och de sju barnen sig tillsammans med tusentals andra flyktingar till den enda platsen där de kände sig säkra, Banguis internationella flygplats. Under några dagar dödades 10 000 människor innan franska och afrikanska trupper fick ett slut på våldet.
– Två män som försökte fly sköts ihjäl av rebellerna. Kropparna slängde de i en latrin, säger Angela.
Hon rör runt i stekpannan där bitar av kassava och potatis badar i olja. Röken från pannan letar sig in under presenningen där parets yngsta dotter sover i en hög av kläder och smutsiga tygstycken.
– Barnen har inte ätit sig mätta på flera dagar. På nätterna sover vi direkt på marken. Men det är ändå tryggare här än utanför där rebellerna väntar, säger Angela.

Omkring en miljon människor beräknas nu vara på flykt. Foto: Camille Lepage

De senaste månaderna har över hälften av huvudstadens invånare, drygt en halv miljon människor, lämnat sina hem. I hela landet är över en miljon människor på flykt undan det eskalerande våldet. De flyr undan våldsamma rebeller och anti-balaka, som betyder anti-machete på lokalspråket sango, en till största delen kristen självförsvarsmilis av bönder och före detta regeringssoldater som säger sig vilja skydda civilbefolkningen. De har också attackerat den muslimska befolkningen och minoritetsgrupper, framför allt i byarna utanför huvudstaden.

– Hela byar har tömts på folk. I stora delar av landet vet vi inte hur illa det är eftersom de franska och afrikanska trupperna inte har tagit sig dit ännu, säger Christian Mukosa på Amnesty International.

En fredlig protest i Bangui den 22 november sedan domaren Bria, en symbol för fred och rättvisa, mördats av Seleka. Foto: Camille Lepage

Skolor och kyrkor har förvandlats till tillfälliga flyktingläger. Många gömmer sig i skogen eller i läger, som det vid flygplatsen i utkanten av huvudstaden. Röken från tusentals eldar stiger över de vingliga tälten där flyktingarna bor. Unga män köpslår om priset på madrasser, filtar och franska arméns matransoner. Drygt 100 000 människor trängs i lägret, som är fyllt till bristningsgränsen.

– Våldet tillsammans med villkoren här är något av de värsta jag har sett, säger Mano Carton.
Hon leder Läkare utan gränsers arbete i lägret. Varje dag anländer nya patienter till kliniken.
– Det är mycket skottskador men också skador efter machete-hugg. Människor attackeras i sina hem eller när de är på väg till och från lägret. Vi kan inte ta hand om alla och många skickas vidare till det kommunala sjukhuset.

Familj och vänner protesterar mot att Seleka dödat en tidigare armésoldat genom att föra kroppen genom Banguis gator. Foto: Camille Lepage

I en säng på barnavdelningen ligger Narissa Haira. Hennes huvud och armar är täckta av bandage. Hon och syskonen var ensamma hemma när rebellerna anföll.
– Jag hörde dem säga att de skulle döda alla muslimer, säger hon.
Narissa Haira kommer från en by bara några mil utanför Bangui. Hennes familj tillhör folkgruppen Peuhl. De är boskapshållande nomader och en minoritet i landet. Många är också muslimer.

De jagas nu så intensivt av anti-balaka att människorättsorganisationer förtvivlat vädjar till omvärlden om hjälp. I februari dödades 21 människor när bilen de försökte fly i gick sönder. Kvinnorna och barnen räddades av de afrikanska fredsstyrkorna medan männen dödades.

Sedan januari i år har muslimer fördrivits och slagits ihjäl, skriver Amnesty International i en ny rapport. ”Etnisk rensning av muslimer har skett framför allt i de västra delarna av Centralafrikanska republiken, den mest tätbefolkade delen av landet, sedan januari”, står det i rapporten som publicerades den 12 februari.

En kvinnlig soldat sörjer en kamrat i den tidigare regeringsarmén som dödats av Seleka. Foto: Camille Lepage

Många drar paralleller till Rwanda för två decennier sedan medan andra jämför med kriget i Bosnien. Tiotusentals muslimer har redan lämnat landet, där franska trupper, afrikanska fredsstyrkor och snart också soldater från Sverige, kämpar för att få ett slut på våldet.
– Grannar angriper mot grannar och familjer splittras i en våldsspiral som är svår att stoppa, säger Banguis ärkebiskop Dieudonné Nzapalainga.

När Seleka attackerade huvudstaden öppnade ärkebiskopen dörrarna till den katolska missionen. Varje natt sover 15 000 människor i en halvfärdig kyrka eller direkt på marken på samfundets område. Tillsammans med imamen och ledaren för landets muslimer Oumar Kobine Layama har ärkebiskopen tagit på sig rollen som fredsmäklare.
– Problemet är att ingen vågar lämnar ifrån sig sina vapen först. Familjer som avväpnats av de franska soldaterna har senare attackerats av sina grannar, säger ärkebiskopen.

Vid en vägspärr i bostadsområdet Boeing, inte långt från flygplatsen, står en ung man på vakt. Över axeln hänger en Kalasjnikov. I handen håller han en machete. Runt halsen, handlederna och i ett läderband över bröstet dinglar amuletter, små läderpåsar fyllda av vätskor, pulver och Bibelverser.
– De ska skydda mot fiendens kulor, förklarar korporal Tatom, hans nom de guerre.
Han vill inte uppge sitt efternamn av rädsla för rebellerna. Tatom var ute med familjens kor när Seleka anföll byn.

Bland hundratals döda hittade han sin mamma och bror.
– Min mamma sköts i ryggen när hon försökte fly, säger Tatom. Min bror tvingades lägga sig ner på marken tillsammans med de andra männen innan Seleka dödade dem.

Soldater från Afrikanska unionens styrka Foto: Camille Lepage

I Bangui finns FN, EU och Afrikanska Unionen med 1 600 franska soldater och drygt 5 000 afrikanska trupper som ska skydda befolkningen. Istället får de eskortera människor ut ur staden när de inte kan garantera deras säkerhet. Under några dagar i december dödades minst 10 000 människor här i strider mellan Seleka och anti-balaka. I början av februari hittades 13 ruttnande kroppar i en brunn inne på en militärförläggning i Bangui. Förläggningen var tidigare Selekas högkvarter. Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, har inlett en undersökning om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

För Alfred Rombot, ledaren för antibalaka-milisen i Boeing, är lösningen på problemet uppenbar:
– Terroristerna måste bort. Vi vill att rebellerna lämnar ifrån sig sina vapen. Annars är vi redo att köra ut dem med våld, säger han.
Några dagar senare attackerar anti-balaka bostadsområdet Boy-Rabe. Upprörda invånare vänder sig mot fransmännen och de afrikanska fredsstyrkorna, som än en gång misslyckas med att skydda dem. Tre döda, lika många sårade. På gatorna i Bangui är ett människoliv inte mycket värt.

Katarina Höije

Fakta/Centralafrikanska republiken

Landet blev självständigt från Frankrike år 1960. Trots tillgångar på diamanter, guld, timmer och uran är landets befolkning på 4,6 miljoner invånare bland de fattigaste i världen. Statskupper, diktatur och inbördes strider har präglat landets moderna historia. Omkring 50 procent av befolkningen är kristna medan 15 procent är muslimer. Franska och sango är de viktigaste språken.

Den 24 mars 2013 tog Seleka, en löst sammansatt koalition av olika rebeller, makten i huvudstaden Bangui och avsatte den sittande presidenten François Bozizé. Seleka domineras av muslimer och i november trappades konflikten upp då anti-balaka, milisgrupper med kristna förtecken, gick till attack. Den 5 december gick anti-balaka till attack i Bangui. Seleka besvarade attacken och minst 10 000 människor dödas. Samma dag beslutade FN:s säkerhetsråd att stödja Afrikanska unionens fredsbevarande styrka. Frankrike ökade sin militära närvaro till 1 600 soldater.

Michel Djotodia från Seleka avgick den 10 januari som president och den 23 januari tillträdde Catherine Samba-Panza, Banguis förra borgmästare, som president. Våldet har dock fortsatt och nästan hälften av landets befolkning är idag i behov av hjälp. Amnesty International har under februari rapporterat om massakrer och fördrivning av muslimer från västra delen av landet.

Konflikten i Centralafrikanska republiken

24 mars 2013 Seleka, en löst sammansatt koalition av olika rebeller, tar makten i huvudstaden Bangui och avsätter den sittande presidenten Francois Bozize.
19 juli Afrikanska Unionens säkerhetsråd beslutar att en freds- och säkerhetsstyrka på 3 600 soldater ska skickas till Centralafrikanska republiken.
18 augusti rebelledaren Michel Djotodia svär presidenteden i huvudstaden Bangui och passar på att upplösa Seleka.
November Både FN och Frankrike varnar för att landet är på väg mot ett folkmord.
5 december Anti-balaka attackerar Bangui. Seleka besvarar attacken och minst 10 000 människor dödas. Samma dag beslutar FN:s säkerhetsråd att stödja Afrika Unionens fredsbevarande styrka. Frankrike ökar sin militära närvaro till 1 600 soldater.
9 december Två franska soldater dödas när bilen de färdas i beskjuts inte långt från flygplatsen.
5 januari 2014 Mer än hälften av huvudstadens invånare har flytt undan det eskalerande våldet. Över 100 000 människor har sökt skydd i lägret vid flygplatsen. I hela landet är en miljon på flykt. Två miljoner människor är i desperat behov av hjälp, enligt FN. Fortsatta strider mellan anti-balaka och Seleka gör det svårt för hjälporganisationer att nå behövande
10 januari Presidenten Michel Djotodia avgår. De följande dagar eskalerar våldet i Bangui och på landsbygden. 20 januari EU beslutar att skicka fredsbevarande trupper till CAR. Klart är att Sverige väntas delta på något sätt.
23 januari Catherine Samba-Panza, Banguis förra borgmästare, svärs in som ledare för en övergångsregering som ska leda landet fram till valet nästa år och få ett slut på det sekteristiska våldet. Våldet fortsätter dock och under februari kommer rapporter om etnisk rensning av muslimer.

Fotnot: Den version som publicerades i Amnesty Press nummer 1/2014 är en kortare version.

Läs mer:
Centralafrikanska republiken: Etnisk rensning och sekteristiskt dödande (Amnesty International 11 februari)

Stöd till militär insats (ledare i Amnesty Press nr 5/2013)